AV JEAN BOLINDER

I millenniets första nummer tillträdde Jean Bolinder som krönikör i DAST Magazine. Vi varnade då för att han är bångstyrig och inte bekymrar sig om vilka ämnen han väljer. Här tar han sig an en ikon i den detektiva religionen och riskerar få samtliga som tillber helgedomen på Baker Street att ge sig på honom. Men den som får sådana tankar bör också känna till det pressetiska axiomet att en krönikör aldrig kan ha fel.

I Tragedin i Boscomhe Valley säger Sherlock Holmes till Doktor Watson (övers Nils Holmberg): “För att ta ett nära till hands liggande exempel märker jag mycket tydligt att du har fönstret till höger i din sängkammare…”

Doktor Watson tycker, i likhet med USA-presidenten Gerald Ford långt senare, att han “är väl egentligen inte dummare än andra människor” men att när han har att göra med Sherlock Holmes då har han en “känsla av att det står stilla i huvudet”.

Så han lyssnar på den förklaring som ges: Holmes vet att Watson den aktuella årstiden rakar sig vid dagsljus och han är sämre rakad “ju längre till vänster man kommer” och följaktligen “är det klart att denna sida är sämre belyst än den andra”.

Novellen The Boscombe Valley Mystery publicerades första gången 1892 i The Adventures of Sherlock Holmes.

I det viktorianska England under 1800-talet var det fortfarande Newtons världsuppfattning som gällde och den skulle förbli allenarådande både i England och övriga västerlandet fram till 1900-talets senare del.

Det var en exakt värld, vilken styrdes av naturlagar i stil med den tyngdlag som sade att äpplet som tappar greppet om grenen kommer att falla mot jordens medelpunkt till dess marken tar emot.

Lärde människan bara känna alla naturlagar skulle livet och världen kunna förklaras in i minsta detalj. Sherlock Holmes är en person som illustrerar detta. Han iakttar fakta och kan genom detta komma fram till den bakomliggande orsaken.

Och som han bildade skola för hela den genre som växte fram, var det länge så att det i detektivromanen gällde att iaktta fakta och att utifrån dessa fakta dra de rätta slutsatserna om mördarens identitet.

Gåtlösningen i en gammal deckare är att den som inte var i salongen med de andra när 1700-talspendylen som gick nio minuter före visade 18 minuter över 11 på kvällen, var den usling som mördade baronetten och slängde hans kropp i näckrosdammen då husjungfrun på långt håll såg detta, och på sitt armbandsur som gick 8 minuter efter, avläste 11.01.

Poängen i detta till synes poänglösa spel, är att världen är trygg, att allting visar sig stämma och att det exakta fäller den som bryter mot samhällets juridiska och moraliska regler.

Det var innan en amerikansk väderforskare glömde bort sin igångvarande dator och fann att omätbara skillnader i en observation kunde ändra en prognos i grunden.

Man talar om “fjärilseffekten” och menar att rent prognosmässigt kan ett slag av en fjärilsvinge i ett land, nästa år “orsaka” orkan i ett helt annat land. Av detta har vetenskapsmän dragit den slutsatsen att vi lever i kaos – Newtons värld är grundfalsk och människan kan inte känna sig trygg i sin tillvaro.

Därmed faller också Sherlock Holmes korthus.

Dagens deckare, kriminalromaner eller romaner om mord har också ofta andra förtecken än de gamla.

Om man är sämre rakad på vänster sida behöver det inte betyda att fönstret sitter till höger.

Själv rakar jag mig med mest ljus från vänster men är sämre rakad på vänster sida än på höger.

Det beror i mitt fall på att jag är högerhänt…