Av Helena Sigander

I början av året väcktes en storm i ett vattenglas. Det gäller litteraturrecensenter. Hur är det med trovärdigheten hos recensenter som är författare, är frågan.

Recenserandet är en språngbräda författare, anser Tomas Forser (Expressen 17/2-05). Han varnar för ”ett tilltagande växelbruk” mellan recenserande och författande. Han tycker att författare ”som skriver kritik har ett överläge gentemot kollegerna”. ”Dubbla roller är det något problematiskt med”.

Vad är det för problem Forser varnar för? Jo, pengar, pengar, pengar, orättmätigt sig tillskansade pengar! Blir man kändis i de rätta kulturkretsarna får man stipendier. Man skaffar sig ett tolkningsföreträde som kan missbrukas i egen sak.

Per Svensson angriper Forsers misstänkliggörande av författarkritikers dolda intentioner. ”Tja, tja … kulturmaterialism i all ära, men gör sig inte Forser här snarare skyldig till vulgärmaterialism?” (Expressen 18/2-05.)

Det får man hoppas att Forser gör! Kanske DAST-läsaren känner. Är inte konstnärskapet det avgörande?

Eller har Forser en poäng?

De dubbla sitsarna är en vanlig stjärtplats för författare. Historiska exempel ges i debatten på en hop karlar vilka kunde uppföra sig; i då-tiden rådde altruism och presentationer av författarskap långväga bort och aldrig i livet kunde stipendier vinnas genom det, ska vi förstå mellan raderna.

Det är de nutida författarna som Forser misstänkliggör, de som ger kritik till sina samtida kolleger.

Tänk om Forser har rätt? Klarar inte författarna balansgången som recensenter?

DN:s Kulturchef Maria Schottenius svarar nja, nja, att… ”En kritiker med integritet visar i text efter text om han eller hon är solid eller ej. Har en kärna som ingen rubbar. (Oj! Nu kom en bisats mitt i kulturpolitikmanifestet. Jo, Har en kärna som ingen rubbar saknar subjekt i satsen. Det kan vara ryskinspirerat, antar jag. På ryska tydliggörs ett frånvarande subjekt med en verbböjning. På svenska däremot tror man att det är en frågesats på G, om satsen börjar med verb. Eller hur? Och kollapsen i läsarens språkcentrum i huvud smyger på som mörkret i tunneln lägrar sinnena när tåget bara åker och åker och … Min anm.) Det känner läsaren.” (DN 28/2-05.)

Övertygar Schottenius?

Hennes gullebästa recensent kan s.a.s. stryka skjortor men hur går det med krås och smock? Vad menas med solid och inte kan rubba. Är recensenten språkligt utbildad?

Har recensenten akademiska betyg i källforskning? Är epiteten synonyma med begåvning, litterär analysförmåga, beläsenhet, bildning och fantasi? Eller är det att vara politisk korrekt i en given situation?

DAST-läsaren tycker möjligen inte att man ska tyda allting till det värsta. Men vad finns att hålla sig till när det gäller problematiken recensenter i allmänhet och författarkritiker i synnerhet?

Schottenius skriver: ”Till skillnad från andra kritiker inom andra konstområden doppar författare och litteraturkritiker bläcket i samma horn.” (Jo, det står inte gåspenna i samma bläckhorn men hon bestämmer ju över Kultur DN medan jag röstar på DAST och kommer ingenstans i världen.)

Jag tycker att hon skulle jubla, liksom jag gillar att bagaren äter sina bullar och att mattefröken kan räkna. Schottenius jublar inte. Hon uttrycker inga givna fördelar med att kritiker är författare. Hon trycker i stället på att inga självutnämnda tyckare får låna kritikerbläcket. ”Till slut gäller det något så enkelt och så svårt som att ha en egen röst. En röst som bär.” (En röst som bär är också en bisats!)

Trots att det gör ont, för jovisst gör det ont, får jag en känsla av att Farser inte har helt fel. En röst som bär, kan det menas, ini Kollegiet för Utnämnandet av Stipendiater bland Dem Vi Känner?

Emellertid uppstår inga skandalsus i den här debatten under våren. Liksom Expressen-Svensson anser väl de flesta att en kritiker, liksom en författare, ”måste äga förmågan att skriva mothårs; det vill säga hon måste våga skriva bra.”

Möjligen har alla K-människor rätt och fel. Författarkritiker som får stipendier ska både skämmas och vara stolta. Vi svenskar borde somna LAGOM om nätterna sär skilt om det inte gör ont ens om dagen.

Tills …

Andres Lokko (SvD 4/3-05) brakar loss med Spöa skiten ur kritikern! Lokko hyser inställningen att ”En bra text är en bra text och en intressant analys är en intressant analys. Oavsett vad skribenten i fråga sysslar med vid sidan av sitt kritikeruppdrag.” (Ooops! Oavsett vad… är en bisats. Kan det vara DN-influens eller pågår en grammatikkollaps på K-sidorna i dagspressen?)

Lokko vill ”översätta frågeställningen till popmusiken”. Lokko anser att popmusiker blir popmusiker för att de är dummare än kritiker. Sedan ger han handfasta tips på hur musiker har hanterat det dilemmat, men det går utanför denna krönikas intentioner att berätta hur effektivt det är att dra upp kritikerns jacka över huvudet och spöa skiten ur honom. Det gör effektivt ont, sa ont både på dagen och natten. Och ingen omkring ser någonting, som Lena Philipsson sjunger.

Så, är konklusion att författare är dummare än sina kritiker? För att komma över dumstrutstrecket hoppar somliga författare in på kultursidorna och recenserar.

Jag spår att Kerstin Gezelius kommer att förlänga debatten genom att påpeka bristen på konstutövande kritiker inom film, teater och andra konstarter. ”Författarkritikerna kan i själva verket vara en av sakerna till att Sverige (språkligt korrekt hade varit: man/konstnärer i Sverige, min anm.) håller högre internationell standard inom litteratur och poesi än vad vi (konstnärerna, min anm.) gör inom film och teater; de (författarna, min anm.) ser det inte som farligt att tänka och teoretisera över sin verksamhet.” (DN 03 03 05).

Till slut vill jag framhålla skönskrivande kollegors rätt att tjäna pengar på recensionsskrivande. Att göra ont, aj, oj så förbaskat ont gör recensioner skrivna av personer som inte har de rätta verktygen för litterär analys. Självutnämnda outbildade, obildade förståsigpåare kan gärna sluta med vad än de håller på med. För de begriper ingenting (Lena Ph).

Expressen 17/2-05, I vinnarhålet, Tomas Forser

Expressen 18/2-95. Till kritiken av kritikerna, Per Svensson

DN 2812-05 Lyssna på rösten, Maria Schottenius

DN 3/3-05 Det behövs fler filmkritiker! Kerstin Gezelius

SvD 4/3-05 Spöa skiten Ur kritikern! Andres Lokko