Bokmässan hemifrån

Sep 29th, 2021 | By | Category: 2021-09 sep, Krönika

LRKrönika av  LEIF-RUNE STRANDELL

Även denna bokmässa blev digital, koll hemifrån i datorn. Kan börja med samma gnäll som förra året: det är det oväntade jag saknar mest, möten i folkvimlet, en programpunkt på någon scen som jag inte markerat i katalogen men som jag stannar in för. Och att några minuters väntan innan strömningstjänsten drar igång känns mycket längre än den tid man sitter i salongen i väntan på att huvudpersonerna kommer igång. På den positiva sidan kändes seminarierna mer tv-mässiga med fler bildvinklar i år.
Gissar att det blir en play-variant även när mässan får ha full publik.

Fördelen med play är också densamma: det är lättare att se och höra (för det mesta) via datorn än i någon av de väldigt stora salarna. Dessutom kan man titta i efterhand och titta och lyssna en gång till för att kolla om författaren faktiskt sade just så.
Mest har jag ju kollat på deckarförfattarna, men det blev lite annat också. Rent teoretiskt kan man ju i efterhand (Bokmässan play finns året ut) se allt, vilket förstås inte är möjligt på plats. Skulle vara kul att se statistiken på hur många seminarier den genomsnittlige play-besökaren ser.

Av de icke-kriminella seminarierna var det ändå en deckarförfattare och en specialist på spänningslitteratur som samtalade med Yukiko Duke, nämligen Aino Trosell och professor Dag Hedman. Samtalet handlade om Bengt Anderberg (ordnat av De Litterära Sällskapen i Sverige och Bengt Anderbergsällskapet). Han dog för 13 år sedan men blev nyss aktuell igen när Bonniers beslöt att inte återutge hans Amorina för att den innehåller n-ordet och andra hemskheter. Alla tre ogillade detta ängsliga och inskränkta förhållningssätt.

Yukiko Duke, Aino Trosell, Dag Hedman

Yukiko Duke, Aino Trosell, Dag Hedman

Sedan talade de mest om Kain, som kom 1948 och blev hans genombrott, med radikalpacifistisk inställning och grovt språk, så hemskt att en del bibliotek vägrade köpa in den. Naturligtvis blev det debatt, underlag för kåserier och revynummer, alltså bra reklam och efter dålig försäljning i början blev det 1949 42.000 sålda ex.

Bengt Anderberg skrev i olika genrer och en annan bok blev också storsäljare, ungdomsboken Niklas och figuren med illustrationer av hustrun.
Aino gick i gymnasiet på Hisingen i Göteborg i slutet av 1960-talet tillsammans med Niklas, alltså Bengts son, och mindes när hon hälsade på hemma att de till och med hade bokhylla i köket med inte bara kokböcker utan också lyrik. Väldigt konstigt tyckte hon, men nu har hon det likadan själv.

Andra skolkamrater var Ulf Ekman (innan han blev frälst) och Christina Lindberg, mycket duktig elev men där man en dag hittade en tidning med hennes nakenbild på anslagstavlan.

Det får mig att påpeka förekomsten av en annan nyutkommen bok, Frigjorda tider, där både Bengt A och Christina L finns med. Bengt Anderberg startade den litterär porren med Kärleksserien, och Christina L spelade lättporrfilmer innan hon blev seriös journalist.

Ett annat seminarium tog upp läsning i alla former, där man för olika funktionshindrade försöker hjälpa läsa ingen, som talböcker (svårt med matteböcker), teckenskrift (svårt med illustrationer och t.ex. fetstil), och olika former av LL, lättläst. För de unga som har svårt att orka med att läsa kanske ljudboken kan vara en ingång, också i skolan.

Crimetimestart
Krimdelen av mässan, Crimetime, startade med ett av de längsta seminarierna, Afternoon tea, på fredagseftermiddagen. Det blev ett lättsamt samtal med en hel del kloka ord om att skriva och att vara författare. Håkan Nesser instämde med den som sagt att krimförfattare är trevligare än andra författare.

Josefine Sundström, Mariette Lindstein, Carin Hjulström, Sofie Sarenbrant och Håkan Nesser

Josefine Sundström, Mariette Lindstein, Carin Hjulström, Sofie Sarenbrant och Håkan Nesser

Bara några axplock av vad som sades: Apropå att en som gett ut en bok om året kallas för produktiv — tänk på Shakespeare som drev 39 dramer på under 20 år plus att han skrev sonetter vid sidan av. Och ingen har klagat på kvaliteten.

Författarna, Mariette Lindström, Sofie Sarenbrandt, Carin Hjulström och Håkan Nesser med samtalsledare Josefine Sundström, sade att de mest saknade den vanliga Bokmässan, även om just trängseln inte är så kul. Men skönt att kunna träffa några kolleger, förläggare och publik.

Författarna har goda relationer med kolleger och kan fråga till råds, Sofie hade fått frågan av Christoffer Carlsson om han kunde hjälpa till med hennes senaste manus, hon blev nervös men tackade ja och Christoffer strök det onödiga, vilket alla erkände brukar vara den bästa hjälpen.
Att vara författare är mest ett ensamt jobb, så pandemiisolering har inte varit så annorlunda.

Och ett par ord från Håkan Nesser: Utan att läsa går det inte att skriva. För att skriva är samma som att läsa, men roligare.

16 + 6 deckafrseminarier
Så några småbitar från några andra seminarier. Det var 16 vanliga seminarier plus sex förinspelade med fem amerikanska och en brittisk författare plus Afternoon tea (se ovan) och Crimetime by night.

Arvet efter Agatha Christie togs upp av Carin Hjulström och författarparet (nej, inte par annars) Christina Olséni och Micke Hansen under samtalsledning av Tara Moshiza som erkände att hon var anglofil.

Tara Moshizi, Carin Hjulström och paret Olséni och Hansen.

Tara Moshizi, Carin Hjulström och paret Olséni och Hansen.

Carin har i sin nya serie om Säbyholm tagit intryck av Christie och av Midsomer. Hon var väldigt trött på nordic noir och när familjen flyttade från Göteborg till Stockholm hamnade de i en liten ort några mil från staden, med gods, kyrka och en miljö som påminde om Sverige för hundra år sedan, perfekt för mysiga Midsomerliknande mord.

Olséni och Hansen har kommit med sin fjärde bok om Ester Karlsson med K, och de ville lite olika från början, hon ville skriva humor, han mord, så detta fick bli kompromissen.

Kristina Ohlsson, Kerstin Bergman och Christina Larsson.

Kristina Ohlsson, Kerstin Bergman och Christina Larsson.

Var börjar författandet? Kristina Ohlsson, Kerstin Bergman och Christina Larsson berättade hur de gick till väga. Kristina fick idén till sin senaste utifrån platsen. Farmor och farfar hade ett sommarhus på Hovenäset där hon som barn tillbringade mycket tid. Det såldes och hon tycka att det verkar vara bara hon som saknar det. Men som vuxen har hon åkt dit och till Kungshamn. Så kom huvudpersonen August, och med de sakerna ihop kom intrigen. August, finansman, flyttar till sin farmors och farfars hus på Hovenäset och öppnar antikhandel i Kungshamn. Det blev boken Stormvakt.

Hon har ingen detaljplanering utan idéerna kommer medan hon skriver, aldrig annars.

Kerstin började också med miljön, i hennes första var det Ekerö, i den nya Förgätmigej Dalsland, också för att släkten kom därifrån och hon tillbringat somrarna där. Huvudpersonen fick följa med från förra boken och intrigen börjar med telefonsamtal från en kusin om ett försvinnande.
Också hon utvecklar idéerna medan hon skriver, inget synopsis.

Christina läser fortfarande papperstidningar och klipper ut sådant som hon tycker intressant. För flera år sida läste hon om Alibi agency i Bryssel, såg deras hemsida där de berättar vilka uppdrag de åtar sig. Men den passade inte in i de tidigare böckerna men nu när hon ville väva in ett par som huvudpersoner, gängmiljö och hur det är när någon, även en polis, blir oskyldigt anklagad. Hon samlar ihop alla idéerna och försöker få ihop dem.

Har hon synopsis så blir det sällan hon följer det.

Alla tre var överens om att idéer inte är det svåra utan hur man ska berätta historien.

Gustaf Skördeman

Den programpunkten och nästa hade överrubriken Master Class. Nummer två handlade om hur man skapar sina huvudkaraktärer. Blev kanske inte så djuplodande, men kul att Gustaf Skördeman beskrev sin polis Sara Novak som en person som alla blir förbannad på. Hon har mycket våldskapital, är mycket engagerad i jobbet, i stället för att ta itu med sina egna problem.

— Hon kom till när jag mådde dåligt under åren med småbarn, för lite sömn och med en tokig chef. jag ville ge igen, har jag förstått efteråt.

True crime, sant?
Allt populärare senaste åren är genren True crime. Samtalsledaren kriminaljournalisten och författaren Joakim Palmkvist hoppades att de skulle komma på någon bättre beteckning, men så blev det inte.

Joakim Palmkvist, John Willander Lambrell, Peter Sjölund och Thomas Bodström

Joakim Palmkvist, John Willander Lambrell, Peter Sjölund och Thomas Bodström

Thomas Bodström senaste bok Svarta änkan bygger på ett fall där han varit inblandad som advokat, så andra halvan om rättegången vet han precis allt om. Men första halvan bygger på den mördades dotters egna efterforskningar (och hon löste fallet) och har mer inslag av roman, även om alla fakta är riktiga.

John Willander Lambrell har skrivit debutomanen Den som vet som bygger på ett riktigt fall i USA. Även Joyce Carol Oates har en bok om samma fall.

— Men jag presenterar en lösning, säger han.

Peter Sjölund blev rikskänd som släktforskaren som hjälpte till med lösning på dubbelmorden i Linköping. I Genombrottet finns inget påhittat, där bygger allt på hans eget arbete och polisutredningen komplettad med intervjuer. En viktig del var att också berätta gärningsmannens historia och hur brotten påverkat omgivningen. Plus förstås förklara hur DNA-slöktforskning går till. Han har skrivit tillsammans med Anna Bodin.

När man skriver true crime måste man vara tydlig med vad man är helt säker på och vad man tror, underströk Thomas Bodström. Men rättegångsskildringar i böcker och på film är inte särskilt sanna, för det mesta i domstolen går långsamt och är tråkigt. När man skriver om rättegångar måste man ju fokusera på det dramatiska, men får inte glömma bort det andra helt.

Thomas har ju också skrivit rena deckare, även om intrigerna varit inspirerade av riktiga fall. Han hade en huvudperson som fick heta Gerd Lundin, namnet helt ur luften. För några år sedan på Bokmässan blev han tilltalad av en dam som inte alltför argt undrade varför han tagit hennes namn.

— Och det udda var att hon såg ut så som jag föreställt mig henne.

Framtida böcker: John har en ny roman på gång utifrån et annat amerikansk, olöst, fall från 1993. Peter försöker skriva om hur man spårar en släkt tusentals år bakom, och Thomas har två samarbetet på gång, en deckare och en true crime.

Polis och författare
Ett seminarium om trovärdiga polisdeckare hade en blandning av en aktiv polis, en fd polis, en anställd inom polisen men inte polis och en utan all poliserfarenhet.

Varg Gyllander är presschef inom polisen i Stockholm och ledde samtalet med polisen Simon Häggström, fd polisen Anna Karolina och ickepolisen Stefan Ahnhem. Och alla fyra skriver polisdeckare.

Varg Gyllander, Stefan Ahnhem, Simon Häggström och Anna Karolina.

Varg Gyllander, Stefan Ahnhem, Simon Häggström och Anna Karolina.

Anna Karolina var varit polis i Stockholm inom grova bott och i Malmö på ledningscentralen. Simon Häggström hamnade tidigt efter polisskolan 2007 inom utredningar som berör prostitution och trafficking. Men Stefan Ahnhem har sin bakgrund som manusförfattare till bl.a. Wallanderfilmerna på tv.

Samtalet handlade om trovärdighet, och om det hänger ihop med realism. Men alla var eniga om att det gäller att berätta en bra historia så att läsaren känner att den håller.

— Verkligheten överträffar ofta dikten, påminde Stefan om.

Simon Häggström skrev först en faktabok, men romanformen är bättre när han vill upplysa om den alls inte vackra verkligheten. Han vill förklara hur det är, men det pedagogiska får inte ta över. Det kan vara en nackdel att man har så mycket kunskap att man fastnar i detaljerna. Men läsarna, särskilt de som är kolleger, har höga krav på en realistisk historia. För att känna in miljön skriver han ofta på den plats där historien ska utspela sig.

Även om man kan mycket kan man missa. Anna Karolina fick ett påpekande om att den bilmodellen har inget baksäte…

Stefan som alltså inte har förstahandskunskap börjar med historien som ska berättas. När det behövs gör han miniresearch om någon detalj, tycker inte han behöver som en del andra lägga ner månader av research innan han börjar.

— Jag lär känna mina personer genom att skriva om dem.

TV-serien Den tunna blå linjen hade alla sett och tyckte den var bra. Den visar att polisarbete ofta är långsamt, och det är karaktärerna som är det intressanta.

Som en knorr på slutet berättade Anna Karolina hur man med en liten detalj kan få läsaren att känna att det är på riktigt. Hon skrev om poliser i en polisbil och där sitter man alltid lite snett, för handbojorna som sitter i bältat baktill blir en bula mot sätet.

Om någon lockas att höra och se mer från mässan så håller playdelen igång till årets slut och man kan köpa biljett på hemsidan. Och för att kolla vad DAST skrivit om mässan sök på bokmässan

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22