Krönika av MAGNUS RÖHL

Pensionerad professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, har sysslat med företrädesvis fransk litteraturhistoria och redigerat en antologi om detektivromaner och detektiver: Mordets enda konst? som Studentlitteratur gav ut 2014.
_____________________

Förra året utkom i Frankrike ett nästan 800-sidigt opus om deckare och thrillers av den år 2013 Goncourtprisbelönade författaren Pierre Lemaître: Dictionnaire amoureux du polar, en i raden av publikationer som fått just samlingsnamnet ”Dictionnaire amoureux”: uppslagsbokens alfabetiska uppläggning paras med perspektivet hos dem som älskar ämnet i fråga, vilket gör artiklarna subjektiva, emotionella‚ utan encyklopediska ambitioner.

Lemaître preciserar i sin inledning vad han ser som en seriens essens. Han knyter an till Roland Barthes Fragments d’un discours amoureux (1977), på svenska Kärlekens samtal, som han menar är själva prototypen för ett ”dictionnaire amoureux”, och hämtar ur denna skrift en formulering som blir till något av ett motto för hans egen framställning: ”C’est donc un amoureux qui parle et qui dit”, ”Det är alltså en förälskad som talar och säger”. Helt avgörande för Lemaître är den programmatiskt fragmentariska envägskommunikationen: han tänker sig inte i första hand brottstycken ur några samtal. Frånvaron av nya rön är dessutom snarast en fördel: ingenting är så njutbart som att läsa det vi redan vet, ty det ger oss känslan av att vara bildade.

Hur göra för att efter förtjänst presentera detta välskrivna och underhållande referensverk om i synnerhet författare, men också om några få fiktiva figurer, boktitlar och litteraturhistoriska företeelser? Att bara basunera ut vad man själv tycker är självfallet av ringa eller intet intresse, liksom att knipa enkla poäng genom att notera att A saknas, att hävda att B borde ha uteslutits och att C över- eller underskattas, att slå fast att för få X men för många Y har inkluderats, och att Z över huvud taget inte har en enda företrädare trots att…

Lemaître är förstås medveten om sådana problem, men verkar samtidigt på goda grunder strunta i dem. Detta oaktat kan man ge ett par smakprov på hans lexikonkonst om man etnocentriskt i all hast redovisar vad som anförs om detektivromanen i Norden. Jussi Adler-Olsen och Arnaldur Indriðason får egna artiklar, liksom Jens Lapidus, Stieg Larsson, Henning Mankell plus Maj Sjöwall & Per Wahlöö; ett begränsat antal av deras respektive inhemska kollegor omnämns, men för det mesta i förbigående. En övergripande betraktelse har rubricerats ”Nordique (Polar)”, med en på franska lite oväntat omkastad ordföljd, som om det gällde att fånga ett nordiskt kynne genom genreslipade glasögon. Anmärkningsvärt är att åtskilliga egennamn med mera har stavats rätt, låt vara Motala har blivit Molata, noterbart att Stieg Larsson ej blott förekommer under bokstaven ”L”: Millenium har fått en egen entré, en förmån detta alster delar med vissa klassiker i ämnet. Volymen, sparsamt och elegant illustrerad med tecknade personporträtt, avslutas av en resonerande minibiblio- och webografi.

Artiklarna är mellan två (Mankell) och fem (Sjöwall–Wahlöö samt Millenium) sidor långa. Vi får, som seden bjuder, kort och koncis information om författarna och ofta positivt värderande – Lemaître är ju en ”amoureux” – karakteristiker av deras verk. Adler-Olsen applåderas för sin förmåga att med hjälp av ”cold cases” belysa Danmarks mörkaste sidor. Den isländska sagans betydelse för Indriðason sätt att skriva betonas, liksom att hans empatiske huvudperson, Erlandur, har ett namn som kan översättas med ”främling”. Lapidus ges högt beröm för sin kosmopolitiska och våldsamma Stockholmstrilogi, och för sitt språk som påstås effektivt blanda slang och neologismer; Lemaître begriper inte varför fransmän i allmänhet föredrar Camilla Läckberg framför Lapidus. Stieg Larsson-artikeln är rent biografisk medan Milleniumsidorna i gengäld handlar om de tre delarna och deras fortsatta liv på vita duken, i teverutan, som tecknad serie och via nya inte alltid så lyckade romaner; Lemaître fäster givetvis särskild vikt vid för det första den geniala ”skräckromantiska” punkaren Lisbeth jämte våldet mot kvinnor, för det andra den undersökande journalistikens betydelse för händelseförloppet, och för det tredje bilden av ett Sverige som ej längre är vad det var (icke minst efter mordet på Olof Palme); han missar inte anspelningarna på Kreugerkraschen (men förbigår med tystnad allusionerna på Astrid Lindgrens ungdomsdeckare).

Mankell skildrar en reglementsenligt nervklen, deprimerad, polis – Lemaître använder det för en fransos i dag understundom tragikomiskt laddade adjektivet neurastenisk – i ett land där det hela tiden regnar och är kallt och där rätts- och välfärdsstaten bryter samman; intressant och ovanligt i deckarsammanhang är emellertid, menar Lemaître, Mankells sätt att ibland låta läsarna veta mer än utredaren om brottet i fråga, för att på det viset leka med deras förväntningar. Sjöwall–Wahlöö, som flera gånger utpekas som inspirationskällor för de ovan redovisade skribenterna, har tagit farväl av Maria Langs pusseldeckande. Martin Beck, som hyser medkänsla med med både offer och förövare, är varken någon Sherlock Holmes eller någon Philip Marlowe, och fungerar förnämligast, i en Ed McBains anda, tack vare det kollektiva spaningsarbetet. Författarparet har i kraft av sitt vänsterperspektiv dekonstruerat, ordvalet är Lemaîtres, myten om ett svenskt paradis. Deras romaner om brott har kritiserats för att gradvis ha blivit alltmer propagandistiska; men en central poäng för Lemaître är likafullt att deras samhällskritik sker via berättandet, inte genom att folk sitter och pratar politik.

Artikeln ”Nordisk (Deckare)” ondgör sig svepande över alla andra skandinaver, över deras ständigt dåliga väder och deras modstulna och alkoholiserade poliser med barn- och skilsmässoproblem. Lemaître tillstår att 20 sidor Jo Nesbø räcker för att han ska vilja dö, att han är trött på alla historier som är än småborgerliga, än politiskt engagerade. Stereotypi och schablon sitter i högsätet, ett nytt geni i veckan har ambitionen att avslöja att brott begås också utanför USA. Skriblerna påminner så en smula om de många poeter som på 1700-talet varje morgon slog sig ned vid arbetsbordet för att skriva sitt dagliga ode – jämförelsen är min, inte Lemaîtres. De osofistikerade intrigerna tar sig långsamt framåt, och bilden av den socialdemokratiska oskuldsfullhetens kollaps blir löjeväckande. Böckernas framgång tyder på att de ändå för en internationell publik har fångat ett eko av den dova oro som är Europas. Lemaître må ha rätt eller fel eller vara orättvis: det kommer hur som helst, till sist, inte som en överraskning att han med behållning har läst både Paul Fournels roliga elementa för den som vill skriva deckare, Avant le polar – 99 notes préparatoires à l’écriture d’un roman policier (2016) och, i fransk översättning, Henrik Langes förträffliga Lektioner i mord: hur man skriver en svensk succédeckare utan att bli det minsta trött (2015).

Pierre Lemaître. Foto Roberto Frankenberg