Hej!
Läste med stigande förvåning Bror Johnssons recension av min roman “odöda, odrömda”. Efter att i snart fyrtio år av kritiker och andra bokbedömare blivit anklagad för att ha varit för rolig, för lite seriös osv. har jag blivit (i Johnssons ögon i alla fall) “mycket seriös”. När fan blir gammal blir han seriös, skulle man kanske kunna säga.

Inspirationen till boken har jag främst fått från resor, under vilka jag träffat en dam som något fått tjäna som förebild för “hon” i boken. Men inte fan är hon senildement. Säg något någonstans som skulle tyda på det – jag talar om min fiktiva figur. Tvärtom har jag velat framställa henne som mycket klartänkt och insiktsfull, men gammal och lika döende som vi alla. Kanske har jag misslyckats totalt, det vore ju illa.

Beträffande mitt förhållande till populärkulturen så är det gott, vilket läsare av mina krönikor i DN mellan 71 och 97 torde kunna intyga. Utom möjligen till populärmusiken, som jag inte begriper, hur jag än försöker.

Trots dessa invändningar, tyckte jag att det var tevligt att få en recension i DAST. Läs gärna min förra bok också Ärligt talat – ännu fler gengångare,skendöda till och med.

De bästa hälsningar
Magnus Hedlund

_______________________________

Recensionen