Av Jean Bolinder

Jag har varit med i Svenska Författarförbundet sedan 1974 och upplevt en hel del under dessa trettiosex år. Nu får jag inga arbetsstipendier mera och undrar naturligtvis vad det kan bero på. När jag ringer och frågar får jag veta att jag är pensionerad och “försörjd”. En så lyckligt lottad person behöver minsann inget arbetsstipendium!

Åldersdiskriminering således!

I mina senaste ansökningar nämnde jag att jag arbetar på mina memoarer. Jag har observerat att det finns folk som verkar vara rädda för dessa kommande minnen. Där finns nämligen åtskilliga avslöjanden som kan vara skenheligt folk i författarvärlden till förfång. Utan pengar blir det svårt ge ut dessa hågkomster.

Vilken lättnad för somliga i så fall!

Men inte vet jag vad som är orsak och verkan!

Skulle någon vilja hindra mig att skriva är det ju en mycket bra idé att skylla på min ålder. Pensionerad fortsätter jag vara livet ut, så då kan man ju hindra mig få stipendier till dess bleka döden eliminerar den besvärlige sanningssägaren Bolinder.

Och åldersdiskriminering finns det gott om i dagens samhälle.

I en insändare i Sydsvenskan tecknade Ingvar Möller (27.5.2011) en realistisk bild av den svenska pensionärens situation: “äldre som lämnas att framleva sina sista dagar i vanvård och misär, sämre omskötta än kor och hästar i stallet och utan förmåga till en daglig timmas utevistelse – vilket fängelseinterner har lagstadgad rätt till!”

Han har alldeles rätt och den starkt ökande åldersdiskrimineringen gäller alla som över huvud taget har pensionerats. Även den som är frisk och full av kraft behandlas som en andra klassens medborgare. Den moderatdominerade regeringen beskattar oss pensionärer hårdare än alla andra, eftersom vi “inte jobbar”!

Och jobba får vi inte – själv slängdes jag ut från en lektorstjänst i historia och svenska vid Polhemsgymnasiet i Lund, när jag fyllde 65 år.

“Ni har skyldighet att avgå” sade en sur tjänsteman. Eleverna grät, jag grät men det hjälpte föga. På ideell grund har jag sedan dess gratis undervisat i scenisk gestaltning i tio år och nått goda resultat. Inte för gammal alltså.

Även som författare har jag fortsatt och fått utomordentliga recensioner för mina böcker – snarare bättre än när jag var ung. Men jag erfar nu att Författarförbundet och Stipendiefonden står på samma sida som den borgerliga regeringen.

När jag söker stipendier nekas jag nämligen numera år efter år, trots att jag har en produktion på över hundra böcker och min skrivarstuga fullhängd med priser. Mina texter är översatta till fem språk, mina pjäser är spelade över Europa ner i italienska RAI.

Inte mindre än fem av mina romaner har valts till sitt års främsta svenska deckare. Svenska Deckarakademin har nominerat ytterligare en rad i bästa gruppen. En deckare röstades på biblioteken fram till alla tiders främsta, i Sverige utgivna svenska eller översatta krimroman. Jag är även med i Deckarlandslaget och har fått stipendium av Svenska Akademien.

Numera skriver jag ganska smala böcker och har gått med stor förlust senaste tio åren. Utan arbetsstipendium kan jag inte fortsätta – Författarfonden tar död på mitt författarskap.

Man tycker kanske att jag ska skriva rafflande, lättsåld smörja.

Det förvånar mig inte med den inställning man numera tycks ha på Författarförbundet.

När jag i Författaren skrev en ironisk essä om att det var de giriga och förslavande förläggarna som kommer att förlora mest på digitaliseringen, trampade jag tydligen på förbunds-tår som ömmar svårt för förläggarna.

En förbundsjurist fick mer än dubbelt så mycket utrymme som jag, att ge sig på mig och komma med sin och “Författarförbundets syn på saken”. Det hade föga med min text att göra, men låg nära tankegångar hos Moderater och Förläggare.

Det är som Ingvar Möller skriver att är man till åren kommen, behandlas man illa.

Det får mig att tänka på den gamle hästen Boxer i Orwells Djurfarmen, som jag var med om att ge ut i Bra Klassiker på 70-talet (Övers. Jan Wahlén):

“Muriel började stava sig igenom orden. Men Benjamin sköt henne åt sidan och alla stod dödstysta medan han läste:

‘Alfred Simmons, Hästslakteri och limkokeri, Willingdon. Hudar och benmjöl. Hundmat.'”