Dast har recenserat Jakten på den mystiska bägaren av Torbjörn Lagmark. Författaren vill gärna berätta lite om bakgrunden

Eftersom jag är debutant och helt okänd i litterära och kulturella kretsar tänkte jag att det kunde vara på sin plats att berätta hur min roman kom till, helt enkelt varför.

Jag föddes 1961 i Ödåkra. Jag hör till de ungdomar som var spralliga och gick ut med IG i de flesta ämnen. Har ingen gymnasieutbildning heller, utan har fått ”stånga” mig fram i livet.

I början/mitten på 80 talet såg jag en skylt på IKEA. ”Ingenting är omöjligt.”  Detta har varit min ledstjärna sedan dess.

Min egen generation har har myntat ett ”fantastisk” uttryck, som jag inte förstår?

”NEJ, GÅR INTE” eller ”DU ÄR BARA FÖR MYCKET”

Min dåliga svenska har under hela mitt vuxna liv fått mig att skämmas, ibland fick jag tillbaks mina brev jag skickade ut till företag om t ex temakvällar, rättade av sekreterare med rödpenna.

2008 sitter jag på en bar på Mallorca. Helt plötsligt ”bimas” följande in i mitt huvud.

”Du skall göra om en kokbok till en roman, den skall handla om en kock och hans stamgäst. En rymdfärja skall krascha, man skall lösa världens energi problem, där skall vara en rysk torped och boken skall vara späckad med gastronomi”

”Ja ni hör ju själva ” (Läs, läser) hur knäppt det låter. Ännu idag har jag ingen aning om varför jag drabbades av detta. Vill också påpeka att jag var spik nykter.

Tidigt på sommaren 2009 åker jag tillbaks till Mallis, har hyrt en lägenhet i tre veckor. Sätter mig ner framför datorn och skall börja skriva. Ingenting händer. Mitt IG i svenska gör mig stum, det händer ingenting. Jag skriker rätt ut i frustration, jag är på väg att kasta datorn i väggen. Men i det ögonblicket hör jag Kamprads ord i mina öron.

”Ingenting är omöjligt”

Jag skriver ner dessa världsberömda ord på en liten lapp och klistrar den på datorn. Jag börjar läsa romaner. Först alla Dan Browns, sedan Stieg Larssons.

I oktober samma år sätter jag mig framför datorn igen. Något magiskt sker, det börja komma ut ord, dialoger mm. Jag blir varm i kroppen, kanske jag inte är så värdelös i alla fall, även om det inte håller bästa svenska så börjar historien växa fram på ”riktigt”.

Jag känner en kraft i min kropp som jag aldrig tidigare känt. Jag skriver och skriver, ca ett år senare börjar boken närma sig 2 000 sidor. Jag stanna upp och börjar fundera och prata med människor i kultur branschen.

”Du kan inte göra en bok på 2 000 sidor, du måste i så fall göra en trilogi.”

I flera månader funderar jag. Tillslut bestämmer jag mig. Jag skall skriva en (1 st) bok. Som läsare skall man skall bli nöjd av denna delen, om, kanske, skall det gå om jag har kraft och får inspiration att göra två delar till.

Mars 2011 skriver jag ut boken för första gången, den är nu på ca 750 sidor.

Nu kommer den riktigt svåra biten. Manuset skickas in till de 20 mest etablerade förlagen i Sverige. Ca tre månader senare börjar svaren hagla in.

”Går inte” var det vanligaste.

”Bara för mycket” ganska vanligt också.

”Köp en handbok i hur man skriver romaner” och massa andra konstiga kommentarer avlöser varandra. Inget av de tjugo förlagen vill ge ut min roman.

Där sitter jag chockad, jag trodde i min enfald att jag för första gången i livet skulle få guldstjärna i boken för min uppsats. (Jag såg till och med min svenska lärarinnas glada min framför mig.)

Så, i början av 2012 kommer en professor och äter i vår restaurang. Jag ställer följande fråga till honom:

”Har du lust att låta en elev på Lunds universitet gå igenom bokens 1,2 miljoner tecken, så det hela blir utgivningsbart, utan att plocka bort min själ?” Tre veckor senare kontaktar professorn mig.

”Bra idé, men jag måste rätta deras uppgift, allt kommer att hamna på mitt skrivbord.”

”Okej, jag förstår” svarar jag slokörat, men innan jag hinner lägga på luren säger professorn.

”Jag rättar boken, jag hjälper dig att göra boken utgivningsbar.” Idag har jag fått en ny vän.

Sommaren 2012 läser en etablerad författare boken och bedömer den utgivningsbar.

HOI förlag sätter till en redaktör hösten 2012. Det blir mycket mer jobb än jag tänkt mig,

Min redaktör hjälpte mig att banta ner boken ca 200 sidor. Det blev en hel del ”förhandlande” men för mig har det varit oerhört viktigt att inte dölja att jag är en vanlig människa  som bara vill berätta en historia.

Mardröm? När jag ligger vaken om nätterna drömmer jag om att min roman skall bana vägen för fler ”utbuade” att våga berätta om sina erfarenhet och fantasier.

Låt Sverige dränkas i böcker, låt Sverige fullständigt drabbas av en Tsunami våg av en litterär kompott av IG människor, professionella och kulturmänniskor kryddat med recensenter och det viktigaste av allt LÄSARNA som gör det hela möjligt.

Låt oss skriva in i Svea rikes lag: Ingenting är omöjligt.

Detta är ju förstås bara mina personliga drömmar eller mardrömmar som jag inte förstår varför just jag har drabbats av. Varför har jag trots mina 51,8 år (är det ett ålders tecken när man skriver så?) inte lärt mig hålla flabben?

Alla fakta  i boken överens stämmer med verkligheten, jag har varit på alla platserna (ej NASA) jag känner alla kockarna, plus alla de som inte fick vara med på grund av ”redaktionell censur”. (Skämt) Vingårdarna som besöks är mina vänner, övriga har jag besökt (de flesta) men är inte personliga  vänner.

När jag skrev kapitlet om professor Wu, som uppfinner en Baltasar-maskin, skrev jag ingenting på sex månader. Jag läste på allt om energi teknik som jag kom över och ägnade natt efter natt med att läsa på om fusionskraft. Allt stämmer även om själva maskinen är min fantasi. Även alla fakta om 2:a världskriget överens stämmer med verkligheten.

I början på maj 2013 anlände första upplagan på 15 000 exemplar är nu nästan slut hos förlaget och en 2:a upplaga är på gång.

Stort tack till recensenten. Jag vill tacka dig för din respons, det hjälper mig verkligen att bli bättre, förhoppningsvis kommer jag att dö som en bättre människa (läs kunnigare) än den jag var när hormonerna spelad mig och lärarna ett spratt i unga år och sedan dess plågat mig som vuxen.

Hur som helst! Om Du har vägarna förbi får du gärna komma in på min enkla restaurang som jag byggt upp från grunden utan någon rik pappa bakom ryggen. Jag ser fram emot att våra vägar förhoppnings vis en dag korsas.

Trevlig sommar och varmt välkommen till Helsingborg.

Torbjörn Lagmark
Kock med lust att skriva.

www.lagmark.se klicka på blogg längst upp till höger