Voltaire (1694-1778) är en av de stora filosofiska författarna och även om hans huvudperson Zadig i Zadigs äventyr (1747) inte är detektiv, så har boken framhållits som exempel på detekterande före Edgar Allan Poe. Voltaire lånade formen från Tusen och en natt. De två avsnitt ur boken, som DAST här presenterar visar att Zadigs slutledningsförmåga ingalunda står Sherlock Holmes eller andra detektivers efter i något avseende.

I det första får Zadig så dåliga erfarenheter av sitt detekterande, att han avstår från att fungera som deckare när tillfälle ges, vilket också det leder till tråkigheter. I det andra avsnittet har han blivit slav och agerar som slug advokat för sin ägares räkning och vinner ett mål.

Översättaren Arthur Norden – fornforskare och runspecialist som om somrarna för fullt i Sverige på motorcykel för att fotografera runstenar – var på 1940-talet DAST-redaktörens alldeles utomordentlige läroverkslärare i bland annat svenska. Därför är det med ett visst nostalgiskt nöje, som den rödpenna doktor Norden brukade använda för att rätta krior, nu har kommit till förnyad användning för att – med all respekt för hans insats i Wahlström & Widstrands utgåva från 1912 – modernisera språket (främst verbformerna) med varsam hand.

Zadig fick erfara att den första månaden i äktenskapet är smekmånaden, den andra klösmånaden – som står beskrivet i Zend-Avesta. Han blev efter någon tid nödsakad att förskjuta Azora, som det blivit alltför svårt att dra jämt med. och han sökte sin lycka i studiet av naturen.

“Ingen är lyckligare”, sa han, “än en filosof som läser i den stora bok som Gud lagt under våra ögon. De sanningar han upptäcker tillhör honom; han när och höjer sin själ, han lever lugn, han fruktar intet från människorna och hans ömma maka kommer inte och vill skära av honom näsan.”
Uppfylld av dessa tankar drog han sig tillbaka till en lantvilla på stränderna till Eufrat. Han sysslade inte med att räkna ut hur många tum det flöt fram på en sekund under ett brovalv eller om det föll en kubikcentimeter regn mer i Råttans månad än i Fårets, Han inbillade sig inte att han kunde göra siden av spindelväv eller porslin av sönderslagna glasflaskor. Men han studerade särskilt djurens och växternas egen

heter, och han förvärvade snart en skarpsinnighet som satte honom i stånd att upptäcka tusen nyanser där andra inte såg annat än idel enahanda.

En dag då han promenerade längs en lund fick han se en av drottningens eunucker skyndsamt komma emot sig, följd av flera officerare som såg ut befinna sig i den största oro. De sprang fram och tillbaka likt virriga människor som letade efter något mycket dyrbart som de förlorat.

“Unge man”, sa förste eunuck, “har du sett till drottningens hund?”

Zadig svarade hövligt: “Det är en hynda, inte en hund.”

“Du har rätt”, genmälte den förste eunucken.

“Det är en mycket liten vakteltik”, tillade Zadig. “Hon har nyligen valpat, hon haltar på vänstra framtassen och hon har mycket långa öron.”

“Du har alltså sett henne”, sa den förste eunucken alldeles utflåsad.

“Nej”, svarade Zadig, “och jag har aldrig vetat att drottningen hade en hynda.”

Precis vid samma tid hade genom en slumpens nyck den vackraste hästen i kungens stall slitit sig ur en stalldrängs händer och sprungit utåt slätterna kring Babylon. Överhovjägmästaren och alla andra höga officerare sprang efter hästen med samma oro som förste eunucken efter hyndan. Överhovjägmästaren vände sig till Zadig och frågade honom om han inte sett kungens häst springa förbi.

“Det är”, svarade Zadig, “den häst som springer bäst. Den är fem fot hög, hoven är mycket liten. Den har en svans, som är tre och en halv fot lång. Bucklorna på betslet är av tjugotre karats guld, hovarna av elvalödigt.”

“Vilken väg har den tagit? Var finns den?” frågade överhovjägmästaren.

“Jag har inte sett den”, svarade Zadig, “och jag har aldrig hört talas om honom.”

Överhovmästaren och förste eunucken tvivlade inte på att Zadig tagit kungens häst och drottningens hynda. Det lät föra honom inför stora rådet, som dömde honom till knutpiska och att för resten av livet förvisas till Sibirien. Knappt hade domen stadsfästs förrän hästen och hyndan anträffades. Domarna befann sig i den smärtsamma sitsen att tvingas göra om sin dom, men de dömde Zadig att betala fyra hundra uns guld därför att han sagt att han inte sett det han hade sett. Först måste han betala dessa böter, varefter han fick tillåtelse att tala inför stora rådet. Han talade i följande ordalag:

“Rättvisans stjärnor, avgrunder av vetande, sanningens speglar, som har blyets tyngd, järnets hårdhet, diamantens skärpa och mycken släktskap med guldet! Eftersom jag nu hur tillstånd att tala inför denna höga församling, så svär jag vid Ormuds att jag aldrig sett drottningens vördade hynda, ej heller konungars konungs heliga häst. Så här ligger det till: jag befann mig på promenad vid den lilla lunden, då jag efter en stund mötte den vördnadsvärde eunucken och den vidfrejdade överhovjägmästaren. Jag såg i sanden spåren efter ett djur, och jag insåg lätt att de tillhörde en hund. Lätta och långa streck, som repats på de små upphöjningarna i sanden, fick mig att inse att det var en hynda vars bröstspenar hängde och som alltså valpat några dagar tidigare. Och eftersom jag lade märke till att sanden alltid var mindre nedtryckt av den ena tassen än av de andra, så drog jag slutsatsen att var höga drottnings hynda var en smula halt – om jag vågar använda ordet.”

“Vad beträffar konungars konungs häst, så ska ni veta att jag under promenaden på vägarna i skogen upptäckte märken efter hästhovar. De var alla på lika avstånd. “Det är en häst”, sa jag till mig själv, “som galopperar alldeles ypperligt.” Dammet på träden som kantade den endast sju fot smala stigen var bortsopat till höger och vänster, tre och en halv fot från vägens mitt. “Denna häst”, sa jag mig, “har en svans som är tre och en halv fot lång och som genom sina svängningar till höger och vänster har sopat bort dammet.” Jag såg att grenarnas blad nyligen bortrepats under de träd som bildade en lövsal på fem fots höjd och jag insåg att hästen skrubbat sig mot dem och alltså var fem fot hög. Vad betslet beträffar, så bör det vara av tjugotre karats guld, för dess bucklor har skrapat mot en sten som befanns vara en probersten och som jag gjorde prov med. Jag undersökte vidare de märken hästens hovar gjort på stenar av annat slag och fann att den var skodd med elvalödigt silver.”

Alla domarna beundrade Zadigs djupa och hårfina urskillningsförmåga. Nyheten därom nådde till och med konungen och drottningen. Man talade ej om annat i väntrummen, i gemaket och i arbetsrummet och fast flera mager ansåg att han borde brännas som trollkarl, befallde konungen att man skulle ge tillbaka till honom de böter på fyra hundra uns guld som han dömts att betala. Notarierna, exekutorerna, fiskalerna infann sig hos honom under stor pompa för att återlämna de fyra hundra unsen. De behöll endast trehundranittioåtta i rättegångskostnader, varjämte deras betjänter anhöll om en drickspenning.

Zadig insåg hur farligt det ibland är att vara alltför klok och lovade sig själv att vid första nästa tillfälle inte avslöja vad han sett.

Detta tillfälle inträffade snart. En statsfånge rymde. Fången passerade Zadigs fönster. Man frågade Zadig, men han svarade ingenting. Men man bevisade för honom att han tittat ut genom fönstret. Han dömdes för detta brott att böta femhundra uns guld och han tackade sina domare för deras mildhet, enligt babylonisk sed.

Store Gud, hur beklagansvärd är man inte om man strövar i skogen där drottningens hynda eller konungens häst har sprungit! Vad det är farligt att titta ut genom fönstret! Och vad det är svårt att vara lycklig i detta livet!