Tony Hillerman: Reportern, historieberättaren och mannen från sydvästern
Sep 15th, 2009 | By ansvarig | Category: 1998-3, ArtikelSom reporter har han varit iakttagare av den mänskliga naturen, så väl storhet som förfall. Som historieberättare ser han livet som en outtömlig källa av ännu oskrivna romaner. Som mannen från sydvästern, uppväxt och fostrad i det land han gestaltar, är han medveten om områdets unika karaktär och historia.
Alla dessa egenskaper blandas i Hillermans författarskap. Hans romaner har en upplevd realism, som endast en insiktsfull infödd kan åstadkomma.
Anthony (Tony) G Hillerman föddes den 25 maj 1925 i Sacred Heart, en liten kommun sydost om Oklahoma City. Hans föräldrar, August Alfred och Lucy Grove Hillerman, ägde en gård och en lanthandel.
Som närmaste grannar hade de seminole och potawatomi-indianer. Deras barn var Tonys första lekkamrater. Den första skolgången skedde i St Mary’s Academy, ett skolhem för indianflickor.
– Jag kan tala indianernas språk, säger han. När jag växte upp var det ingen som funderade över vilken ras vi tillhörde. Alla såg likadana ut, alla var ungefär lika fattiga. Om vi diskriminerade några så var det sådana som bodde i stan.
Tony Hillerman säger sig ha fått inspiration till sina polisromaner från Stora Reservatet av att ha läst Arthur W Upfields detektivromaner. I dessa är hjälten en polis med aborigineursprung och handlingen är förlagd till Australien. Polismannen, med det märkliga namnet Napoleon Bonaparte, lyckas ibland reda upp härvorna genom sin kunskap om sina stamfränders seder och bruk. Hans vita kolleger står här rådvilla. Det gav Hillerman den insikten att även kriminella beteenden kan ha sin rot i kulturella särdrag som är okända i det vita samhället.
Hillerman anser sig inte i övrigt ha påverkats av Upfield i sitt berättande, men ger honom alltså äran av att ha funnit sin nisch.
Sårad i kriget
Andra världskriget avbröt Hillerman sin utbildning. Efter en kort tid vid Oklahoma State University 1943 värvades han till armén och tjänstgjorde i Tyskland i 103:e infanteridivisionen. Han sårades i början av 1945 och fick avsked senare samma år. Förutom sina blessyrer – brutna ben, fötter och anklar, brännskador i ansiktet och blev tillfälligt blind – erhöll han utmärkelserna Bronze Star, Silver Star samt Purple Heart.
Hillerman återvände nu till Oklahoma, tog en BA i journalistik vid University of Oklahoma 1946 och efter ett par år med allehanda jobb, allt från lastbilschaufför till författare av reklamtexter för radio, fick han arbete som journalist. Då hade han gift sig med Marie Unzer (1948).
De följande tjugo åren var han verksam son journalist och klättrade stadigt uppåt på den karriärstegen. Hans första jobb var som polisreporter. Efter något år övergick han till politik och skrev för allehanda tidningar i Oklahoma och New Mexico. Sin journalistkarriär avslutade han som chefredaktör för New Mexican i Santa Fe. 1963 flyttade han med fru och fem barn till Albuquerque, där han läste engelska vid universitet. Han tog sin examen 1965 och anställdes vid fakulteten för journalistik, där han 1966 fick professors grad och blev chef för sin avdelning. Nu började hans karriär som romanförfattare.
Kör fast och förlänger veckor
Den första romanen om indianpolisen, The Blessing Way (1970), fick bra recensioner och den där näst följande, Dance Hall of the Dead (1973), tilldelades en Edgar 1973 av sällskapet Mystery Writers of America. 1971 publicerade han en politisk kriminalroman, The Fly on the Wall, och 1972 barnboken The Boy Who Made Dragonfly, som byggde på en zunilegend. Han utgav under denna tid också en rad faktaböcker.
– Det tar mig ungefär ett år att skriva en roman. Mest för att jag ideligen kör fast, säger Tony Hillerman. Då brukar jag ta bilen och åka ut och ta en titt på det landskap allt utspelar sig i. Det jag har mest bekymmer med är det logiska. Det har hänt att jag gjort veckor som är nio dagar långa eller bytt namn på folk mitt inne i boken.
Tony Hillerman avslutade sin akademiska bana 1985, men bor alltjämt i Albuquerque. Han fortsätter att vara en produktiv författare och är också flitigt anlitad som föredragshållare. Han har inga planer på att sluta skriva om sina navajopoliser, något som belönats med Navajo Special Friend Award utdelad av navajos stamråd.
Han är inte fattig på pengar heller. För två år sedan tog New Mexicos största dagstidning, Crosswinds, reda på vilka som var rikast i delstaten. Hillerman kom på 22 plats, med en uppskattad förmögenhet på 25 miljoner dollar.
Myter ger skrivlust
Tony Hillerman tycker att New Mexico erbjuder mycket som ger honom lust att skriva: människorna, det ödsliga, storslagna landskapet och, mest av allt, dess förkroppsligande av navajofolkets skapelsemyter. När legendens Hjältetvillingar dräpte landets urmonster, tillät de Hungermonstret att leva för att folket, dineh, ska påminnas om att livet är mer än det materiella.
Med denna handling har de fastställt New Mexicos sanna karaktär, den som attraherar de människor vilkas värderingar något skiljer sig från det amerikanska samhällets vanliga materialistiska inställning. New Mexico påminner därför alla amerikaner om att det finns livsvärden av mer lödig halt. Samma kvaliteter återfinns i Hillermans romaner.
Dinehs värld
Tony Hillerman förlägger handlingen i sina polisromaner främst till det stora navajoreservatet i sydvästra USA. Med sina 64 000 km är det större än många delstater och utgör närmast ett eget rike med från det övriga USA skilt språk och kulturmönster. Reservatets storlek jämfört med europeiska förhållanden motsvarar ungefär Irland eller Svealand minus Värmland. Det är ett område med kärva levnadsbetingelser, där dineh, folket, som de kallar sig själva, fått kämpa hårt för att överleva. Dock har det största överlevnadshotet sedan 1500-talet utgjorts av den europeiska invandringen.
I flera hundra år försvarade de framgångsrikt sin frihet mot spanjorerna, som kallade dem Bergens herrar. Det var först med den angloamerikanska invasionen på 1800-talet, sedan New Mexico erövrats från Mexiko, som deras motstånd bröts och med det deras oberoende.
Brända jordens taktik
Den avgörande händelsen här var ”den långa vandringen”. 8000 navajos förflyttades till ett ogästvänligt reservat, Fort Sumner, närmast ett ökenområde, 500 kilometer från Dinehtah. De hade då besegrats militärt av styrkor ledda av den legendariske västernhjälten och indiandödaren Kit Carson under en obarmhärtig kampanj, där man tillämpade den brända jordens taktik.
Vistelsen i Fort Sumner varade 1864-1868 och krävde drygt 2 000 liv genom svält, köld och sjukdomar. Enligt de ansvariga skulle rödskinnen i Fort Sumner läras att bruka jorden och i övrigt bli civiliserade. Vilket visar graden av kunskap som dessa militärer och civiladministratörer hade om navajos, som var utomordentliga jordbrukare och av mera insiktsfulla iakttagare ansågs vara den mest civiliserade indianstammen i USA. Navajo eller navaho är för övrigt ursprungligen ett ord som betyder ”stora odlade fält”, ett namn de gavs av pueblos.
Nu hade emellertid samvetena börjat vakna i Washington, inte minst genom att navajos uppträdande imponerat på tillresande tjänstemän och politiker. Undersökningar företogs som visade att beskyllningarna för ständiga överfall på vita och på grannstammar, anklagelser som lett till Kit Carsons expedition, hade sitt upphov i navajos försvar av sig själva och sitt territorium. Landhungriga amerikaner trängde på och såg gärna att alla rödskinn försvann, de lät sina boskapshjordar överskrida gränserna till Dinehtah och beta på marker som navajos behövde för sin egen boskap. De ville exploatera malmfyndigheter och skogar. Men det som mest väckte navajos ursinne var att spanjorerna i New Mexico bedrev slavjakt på deras kvinnor och barn. Navajos var omvittnat ovanligt fästa vid sina barn och deras samhälle var närmast ett matriarkat. Spanjorernas slavjakter hade börjat redan för århundraden sedan och de fortsatte med denna grymma hantering till 1800-talets slut.
Navajos uppskattade på 1860-talet att halva deras stam levde i slaveri i New Mexico. Något som de angloamerikanska herrarna på platsen kände till men inte gjorde något åt, trots att navajos påpekat detta förhållande sedan New Mexicos erövring.
Navajos återvände nu till sitt älskade Dinehtah, vilket nu hade krympt åtskilligt. Men de var hemma. Och cirka 8 000 individer som stuckit sig undan i skogarna, bergen och i Grand Canyon sällade sig till de återvändande.
Dineh var nu ett utfattigt folk. Deras rika hjordar var slaktade eller bortförda, åkerfälten var igenväxta och boplatserna plundrade och brända. Ett mödosamt återuppbyggnadsarbete vidtog, gång på gång saboterat av fientliga vita. Men märkligt nog lyckades de återta stora landområden, dock inte de ur odlingssynpunkt bästa markerna i öster mot Rio Grande. Befolkningstalet växte stadigt och de som bor på reservatet räknar idag omkring 140 000 individer. Flera tusen lever också runt om i USA.
Under senare år har inte minst genom egna initiativ en modernisering av Dinehtah ägt rum. 4 000 navajokrigare deltog i andra världskriget. De överlevande tog med sig hem kunskapen om hur man skulle kämpa mot de vita på deras egna villkor.
Med hjälp av egna jurister, läkare, affärsmän, tekniker och ekonomer har Dinehtah långsamt börjat återfå det välstånd de som Bergens herrar en gång ägde. Men mycket återstår och kampen mot fattigdom, analfabetism, sjukdomar och fientliga vita är långtifrån slut. Fienden har nu antagit en gestalt som hela världen drabbas av. Miljöförstöring genom vettlösa utsläpp av allehanda avfall.
På 50-talet bröts uran i 150 gruvor i reservatets norra och västra delar. Gruvorna är nedlagda, men miljontals ton radioaktiv sten och sand ligger kvar kring gruvorna. Ingen berättade om riskerna för navajos och i tjugo år lekte barnen i sanden och den användes i murbruk och betong. Sanden har också förts och rörs vida omkring av vindarna. Resultatet har visat sig i förut okända cancerformer och i missbildade barn. Naturligtvis vill ingen ta på sig ansvaret. Detta är tyvärr bara ett exempel på de många miljökatastrofer som drabbat Dinehtah efter andra världskriget.
Samhälle och tro
Navajos håller fortfarande i stor utsträckning fast vid sina gamla gudar och sina djupa traditioner. Ett ivrigt missionerande har för det mesta bara åstadkommit en axelryckning hos dineh. De vitas sätt att leva och bete sig har inte alstrat något större intresse för deras olika religions former. Många kan sägas ha blivit kristna för husfridens skull, men håller ändå fast vid det gamla. Ett omänskligt skolsystem, där barnen fraktades iväg till internat för att bli äkta amerikaner, har som väl är skrotats. Idag erkänns för det mesta indianens rätt att vara indian. Dineh har på senare tid byggt upp ett eget utbildningssystem som bättre svarar mot deras behov.
Klantillhörigheten viktig
Dinehtah styrs av ett stamråd. Förr var det ett klansamhälle där klanhövdingarna i samråd bestämde när så behövdes. Klanen var ansvarig för individen, vilket gav upphov till många tragiska missförstånd när kulturerna kolliderade. Ännu idag är klantillhörigheten viktig. Släktskap räknas på mödernet. Den nygifta mannen flyttar hem till hustruns familj, arv sker på kvinnosidan och hustrun äger hus och djur. Barn till systrar räknas som syskon och skulle så ske att två barn föds på samma dag med systrar som mödrar (som mytens Hjältetvillingar) så räknas de som tvillingar. Giftermål får inte ske inom klanen.
En lustighet är att svärsonen inte får umgås med sin svärmor. Dineh säger att på så vis slipper elaka svärmödrar träffa elaka svärsöner.
Dineh vandrade in i Dinehtah för cirka tusen år sedan. De var jägare och samlare med rötter i norr och tillhör den athapaskiska språkfamiljen. Besläktade stammar hittar man ända uppe i Alaska. I sitt nya hemland mötte de ”de gamla”, anasazifolken, förfäder till puebloindianerna. De levde i märkliga stenstäder placerade i djupa, lättförsvarade kanjoner. Men på 1200-talet drabbades området av svår torka och anasazi, som främst var jordbrukare, övergav sina klippstäder och sökte sig nytt land i söder och öster vid de stora floderna.
Navajos som var mindre beroende av jordbruk tog över landet. Men anasazis städer fick stå tomma. Dineh bodde i glest utspridda bosättningar med jordtäckta stockhyddor, så kallade hogans. De hade lärt sig odla jorden av anasazi och senare av pueblos. Grödorna var majs, persikor, vete, bönor, pumpor, meloner, vildpotatis mm.
Öppna för det nya
Dineh har alltid varit öppna för nyheter som de kan ha glädje och nytta av. Spanjorernas hästar, får och kor införlivade de raskt med sin civilisation. Ofta på ett ganska våldsamt sätt. Likt de gamla irerna såg de det som en sport att stjäla kreatur. Dinehs hjordar blev snart ansenliga, inte minst genom deras skicklighet som uppfödare.
De blev kända för sina fina djur. Hästarna var deras stora kärlek och de utvecklades till det skickligaste ryttarfolket i USA med djur kända för snabbhet. Beresta iakttagare liknade dem vid tatarerna.
Av fåren fick de utmärkt ull och av denna spann de garn och vävde förträffliga filtar i vackra mönster som var högt värderade bland både indianer och vita.
1853 blev en man vid namn Henry Linn Dodge utnämnd till agent i navajoterritoriet. Han var en av få ämbets- och tjänstemän som verkligen månade om indianerna. Genom hans försorg inkallades klensmeder och silversmeder för att lära navajos dessa hantverk. Och sedan dess har de varit kända för sina fina silversmycken.
Vandring mellan fem världar
Dineh lånade mycket av sin mytvärld från pueblofolken, men de formade den på sitt eget sätt. Den utgör grunden för deras många ceremonier, vilka ofta har en helande funktion men också berör skörd, krigsföretag o dyl. Men myterna döljer också folkets äldsta historia. Berättelsen om hur förfäderna vandrade mellan de fem världarna ger i mytens form vandringen till Dinehtah.
I begynnelsen svävade världen i en väldig ocean, och över den spände himlavalvet sin kupa. Ovanför denna värld fanns ännu en och så vidare tills man nådde den femte världen, vilken är den vi nu lever i. Det första folket var ett insektsfolk och de drevs bort från den första världen för sina synders skull. Sedan lät gudarna översvämma denna värld.
Folkets vandring fortsatte till den fjärde världen, där gudarna gav dem människogestalt. Här mötte de pueblofolket, som de levde i fred med och av vilka de lärde sig att bruka jorden. I denna fjärde värld föddes Coyote och Grävling ur en tornado. Coyote är dinehs Loke-gestalt, som ständigt ställer till ohägn genom sin falskhet och sin list. På grund av Coyote drabbades också denna värld av översvämning och människor och djur tvingades fly. Deras flykt ledde dem till den femte världen; som alltså är vår värld.
Döden – skräckinjagande glömska
Här utbröt en schism mellan dineh och pueblos och pueblos skilde sig från dineh och flyttade öster ut. Denna värld var full av monster, vilka hotade att utplåna människorna. Men gudarna kom dem till hjälp. De skapade två systrar, Kvinnan som förändras och Vita snäckans kvinna. Sedan befruktades dessa av vattnet och solen och födde Hjältetvillingarna, Monsterdräparen och Född genom vatten. Dessa växte upp till heroer och dödade alla monster, utom de som behövdes för människornas långsiktiga bästa: Ålderdomen. som ger plats för nya släkten; Köldkvinnan, som förhindrar att jorden förbränns; Fattigdomen, varförutan människorna inte skulle arbeta; Hungermonstret, som får människorna att njuta av bordets håvor.
Döden ses traditionellt av navajos som den skräckinjagande svarta glömskan, man undviker de döda och fruktar deras chindi, den del av anden som bär på allt som var dåligt hos den avlidne. Om den döde nämns vid namn eller om hans grav ofredas kan detta återkalla hans chindi och drabba med olyckor och sjukdom – andesjuka.
Den döde navajon begrovs förr i någon skreva och skyddades på lämpligt sätt för rovdjur. Anhöriga deltog inte i själva begravningen. Begravningssederna har i senare tid blivit mer lika våra. Fyra dagar sörjer man och på den tiden skall den dödes ande ha hunnit fullfölja resan till dödens glömska.
Som alla förstår är ovanstående endast ett torftigt prov på ett storslaget folks myter och historia. Men kanske kan det ge en aning om varför Tony Hillerman och många andra blivit så fängslade av dem.
Tilläggas bör att pueblofolken, navajos grannar, inte på något sätt är mindre intressanta att studera. De har också väckt mera allmänt intresse genom sina märkliga städer och sitt konservativa fasthållande vid allt gammalt.
TONY HILLERMAN I KORTHET
Hillerman, Anthony G (Tony).
Född 27/5 1925 nära Sacred Heart, Oklahoma, sydost om Oklahoma City.
Föräldrar: August Alfred och Lucy Grove Hillerman. Bönder med lanthandel.
Närmaste grannar: seminole- och potawatomi-indianer.
Utbildning och utveckling: St Mary’s Academy, internat skola/skolhem för indianflickor. 1943 Oklahoma State University under en kort period före inkallelse till armén.
U.S. Army 1943-1945. Sårad i slutstriderna 45 och hemsänd. Bronze Star, Silver Star, Purple Heart.
University of Oklahoma; BA i journalistik 1946. 1948 påbörjar sin 20 år långa journalistkarriär. 1965 MA i engelska vid University of New Mexico. 1966 lärare i journalistik vid detta universitets journalistutbildning. Senare chef för samma institution.
1985 drar sig tillbaka till privatlivet för att enbart skriva.
Tony Hillerman är sedan 1948 gift med Marie Unzer.
Han säger sig i sitt författarskap ha inspirerats av Arthur W Upfields detektivromaner med aboriginpolisen Napoleon Bonaparte som hjälte.
Utmärkelser: 1973 Edgar för Dance Hall of the Dead.
Det franska priset ”Grand Prix de Litterature Policiere”. Navajofolkets ”Special Friend Award”. 1987 erhöll hans Skinwalker-böcker Western Writers of America Award.
1988 erhöll Skinwalker också årets Anthony-pris. 1991 Grand Master från Mystery Writers of America.
Tony Hillerman har också under en valperiod varit ordförande i Mystery Writers of America.
Författaren: 1970 The Blessing Way; första romanen från Stora Reservatet. Blev väl mottagen av kritiken.
Erhöll ett hedersomnämnande från Mystery Writers of America som bästa debutroman. Joe Leaphorn finns med.
1971 The Fly on the Wall. Politisk thriller. Speglar författarens tid som politisk reporter. Ingen anknytning till indianska temata.
1972 The Boy Who Made Dragonfly Barnbok byggande på en zuni-myt.
1973 Dance Hall of the Dead, belönades med Edgar samma år. Joe Leaphorn i central roll. På svenska 1993.
1973 The Great Taos Robbery essäsamling.
1974 New Mexico; text till fotobok.
1975 Rio Grande; text till fotobok.
1976 The Spell of New Mexico; red för samlings volym.
1978 Listening Woman (Kvinnan som lyssnade, 1979, Bergs) Joe Leaphorn-berättelse. Nyöversättning med samma titel, våren1998.
1980 People of Darkness: Leaphorn nämns: Jim Chee uppträder som huvudperson. Mary Landon, Jims vita flickvän finns med. Chees ”war name”: Long Thinker. Skillnaden mellan amerikaners sätt att tänka och dinehs betonas (Dineh = folket, navajos namn på sig själva).
1982 Dark Wind (Mörka vinden, 1991): utspelas till stor del i hopi-landet. Spänningar mellan olika stammar. Jim Chee är huvudperson. Romanen har filmats.
1984 The Ghostway: här är Jim Chee två år äldre (sedan föregående roman) och funderar på att gå in i FBI och gifta sig med Mary Landon. Den konflikt han upplever med sina ”rötter” behandlas ingående.
1986 Skinwalker (Odjuret; 1992). 1987 fick den Western Writers of America Award som bästa västernroman. 1988 erhöll den Anthony-priset som bästa kriminalroman under 1987. Här möts Joe Leaphorn och Jim Chee för första gången. Leaphorns hustru Emma insjuknar. Mary Landon bleknar bort. Janet Pete, advokat av navajoblod, dyker upp. Chee känner sig attraherad. Romanens handling bygger på dinehs häxtro.
1988 A Thief of Time (Tidstjuven, 1989): utspelas i oktober och november samma år som föregående. Leaphorns hustru har dött. Det är slut mellan Chee och Mary. Janet Pete finns med. Leaphorn och Chee samarbetar allt bättre.
Romanen berör arkeologers ”lagliga” utplundring av indianska gravar och bosättningar från förr. Leaphorn funderar på att sluta som polis. Chee och Mary har brutit med varandra och Chees utbildning till ”sångare” (medicinman) går trögt. Janet Pete finns med.
1989 Talking God (Talande guden, 1990) Utspelas till stor del i Washington. Internationella konflikter blandas med indianska problemställningar. Jim Chee och Joe Leaphorn i samarbete. Janet Pete ingår. Utspelar sig troligen året efter handlingen i Tidstjuven,
1990 Coyote Waits (Coyote väntar, 1991): agerande är Leaphorn och Chee. Chees förhållande till Janet Pete fördjupas. Leaphorn träffar professor Bourbunette, visst tycke verkar uppstå. Handlingen kretsar kring vetenskapsmän (forskare i västernmyter) på avvägar.
1991 Hillerman Country, fotografisk exposé tillsammans med som fotograf. Brodern Barney.
1993 Sacred Clowns (Presidentens slav, 1995). Lee och Leaphorn förenar sina krafter.
1996 The Fallen Man (På fall, kommer under 1998). Radarparet utreder bl.a. ett gammalt dödsfall och hamnar i ett nytt.
Relaterade poster:
Fatal error: Uncaught Error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php:22 Stack trace: #0 /home/dastnu/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include() #1 /home/dastnu/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/home/dastnu/pu...') #2 /home/dastnu/public_html/index.php(17): require('/home/dastnu/pu...') #3 {main} thrown in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22