Ekonomisk brottslighet var inte speciellt vanlig i forna tiders deckare och thrillers. Snikenhet som sådan var emellertid minst lika vanlig, då som nu. Mestadels handlade det om bankrån, stulna smycken eller täta arvtanter som avlivades för att få ut arv. I västernberättelser var det överfall på postdiligenser för att komma över guld och dollars som gällde.

Guld var mer åtråvärt i en tid då diverse valutor var knutna till guldet, men guldet har med guldmyntfotens borttynande i de yttersta av ekonomiska tidevarv förlorat en del av sin lockande glans. Även om schweizarna av tradition backar upp sin schweizerfranc med en hyfsad guldreserv.

En guldkupp mot en tågtransport var brottet i Stora guldkuppen (Detektivmagasinet 27/1943) av Kaj Renertz (pseudonym för Vilhelm Sterner). Ett typiskt ”ekonomiskt brott” av den typ som man kunde vänta sig i den gamla ekonomin. Ännu vanligare i de gamla magasinen var bankrån. I skrönan Bankplundrarna (Alibimagasinet 37/ 1953) av Stig Berne (pseudonym för Ingvar Berntetoft) kunde man läsa följande om hur man olagligt kom över slantar i 1950-talets idylliska Göteborg:

Det hände på Västra Hamngatan. En vaktmästare vid Transoceana Handelskompaniet hade varit inne på Kassabanken och hämtat ut 300000 kronor i kontanter för sin firma.

Mannen kom bärande på den stora bankportföljen och skulle just kliva in i firmabilen, då något kom farande uppifrån den stora fastigheten.

Bankbudet föll ihop på den stensatta trottoaren. En splittrad blomkruka med kaktusväxt berättade om vad som var upphov till tragedin.

Folk klungades kring den medvetslöse. Ingen tänkte i det ögonblicket på portföljen med det dyrbara innehållet.

Så kunde det gå till på 1900-talet. I dag har datorer och skalbolagsaffärer ersatt krukväxter som redskap vid finansiell brottslighet.