Kollegan Jury har fyllt 30 år med ett riktigt trevligt nummer och DAST gratulerar. Men det kom lite smolk i glädjebägaren när följande påstående av Bo Lundin dök upp: “Det har sagts och skrivits åtskilligt dumt och ibland avundsjukt om den plötsliga och glädjande tillströmningen av kvinnliga svenska kriminalförfattare och den uppmärksamhet de fått i medierna”.Så vitt bekant har ingen av de som kritiserat Polonipriset eller kvaliteten på de nya kvinnliga deckarförfattarnas alster använt sig av vare sig dumma argument eller hävdat att de kritiserar för att de är avundsjuka. Så hur sjutton vet Lundin att kritikerna är avundsjuka? Ska man försvara sin sjuka moster (Lundin sitter med och delar ut Polonipriset), så bör mar kanske akta sig för löst troende (de där elakingarna är nog avundsjuka) och hålla sig till de argument som förts fram. Kanske föresvävade det Lundin än utdelandet av priset gör de lönlösa kvinnliga författarna avundsjuka på de kvinnor som vinner? “Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”, så Esaias Tegnér i sin Epilog vid magisterpromationen i Lund 1820. Och ett annat talesätt faller mig i tankarna. Jag börjar med bakgårdsvarianten: “Den som nämnde det, han klämde det.” Den något mer sofistikerade varianten går: “Genom sig själv känner man andra.” Skärpning, vet jag!

Bertil Falk