Skriftställarna – med rätt att uttrycka sig!

Dec 1st, 2020 | By | Category: 2020-12 dec, Artikel

Av ALICE RADOMSKA (text och foto)

Att säga vad man tycker och tänker… det passar sig inte alltid. Men en god författare har förmågan att välja sitt tillfälle och hitta den rätta uttrycksnyansen.

Mot slutet av förra årtusendet – närmare bestämt vid Bok- & Biblioteksmässan i Göteborg 1996 – höll medlemmar i FKiS en spontan liten show för inbjudet bokbransch-, biblioteks- och pressfolk. Särskilt konferencieren Ulf Durling flikade in träffsäkra synpunkter på samhället i allmänhet, och på åhörarna i synnerhet.

Ulf Durling

Ulf Durling – frän, frisk, frispråkig
på press- och förläggarbjudning.

Hade expertpubliken infunnit sig mest för att ”snylta” på FKiS (Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm) och ta dubbla portioner av den snyggt upplagda rökta laxen, skinkan och hummersalladen? Samt bredaste tårtbitar till kaffet därefter?

Jo, recensenter som Johan Wopenka och Bo Lundin medgav genom spontana skratt att de tänkte låta sig väl smaka. Stämningen var god. Den egentligen mycket generöse skriftställare Durling, tillika överläkare i psykiatri, hade väl lånat lite lagom kluvenhet av någon patient.

Ulf Durlings råa men hjärtliga ord i mikrofonen gick hem där i sidosalen för sammankomster i arenan Scandinavium, som ”hemliga gången” från Svenska Mässan leder till. Men måhända skulle samma ord ha känts en smula stötande, i varje fall lite malplacerade, ifall en medlem som grove lille hälsingen Kjell E. Genberg eller alltid så fräscha sympatiska Ulla Trenter hade uttalat dem.

Carlösten NordmarkDen hösten (1996, alltså) var Ulf Durlings Komma till skott, Carlösten Nordmarks Parasiterna, Jan-Olof Ekholms Mannen Down Under, Kjell E. Genbergs Onda anslag och Olov Svedelids Gå i döden (tillsammans med advokat Leif Silbersky) bland romanerna som FKiS-arna kom ut med. Utöver alla nyutgåvor och pockets av tidigare alster, förstås.

Carlösten Nordmark med sin 452-sidiga thriller Parasiterna.

Pengars makt – och ingen likhet inför Lagen
Mellan långa mässdagar övernattade Kjell E. Genberg i västsvenske författaren Sören Skarbacks villa på Gröndalsgatan 10. Bland andra som vid tillfälle tittade in där – åtminstone för en fika och lite småsnack – var Olov Svedelid, Jan-Eric Arvastson och Carlösten Nordmark.

I Nordmarks då färska thriller om ekonomisk brottslighet, Parasiterna, uttrycker en kursledare vid Polishögskolan:

”Alla som yrkesmässigt arbetar med pengar tänker bara på profit. Mesta möjliga överskott till minsta möjliga risk och minimerade kostnader. Det vore tjänstefel av dem att inte tänka så. Pengar luktar inte. Men sedelbuntarna stinker av lågavlönades arbete, av knark och sexhandel, barnpornografi, av vapensmuggling, ännu oftare av tobak och sprit. Inga stora förmögenheter i världen har tillkommit på ett moraliskt och etiskt försvarbart sätt. De har uppstått ur slavhandel och utnyttjande.”

I böcker av Nordmark, som i många år var journalist på Aftonbladet, delar action och spänning utrymme med en närmast journalistisk redovisning – samt personligt tyckande hos hans romanfigur, agent Joel Anker.

Sören SkarbackDet tillkännagavs på det årets mässa att det västsvenska priset Bokollonet skulle tilldelas Sören Skarback, som även han gjort sig känd för ett rättvisepatos.

Redan i baksidestexten till Skarbacks Brott och straff i Göteborg uppges det att ”kärleken till staden hindrar honom inte att påvisa dess grymhet – och att vi aldrig någonsin har varit lika inför Lagen.”

Sören Skarback med det lilla men åtråvärda
författarpriset Bokollonet vid sin då splitter
nya och i ännu någon vecka omålade friggebod, 1996.

De som kallades utslagna – men av vem?
Fyra år efter Skarback blev Åke Edwardson mottagare av det nämnda Bokollonet. Men 1996, då utkom Edwardson med polisromanen Gå ut min själ. Poliskvinnan Kajsa Lagergren har där sina funderingar i stadsdelen Majorna, en bit väster om stadskärnan:

”Det fanns en vänlig närhet i denna del av Göteborg, men också dess motsats. Stadsdelen hade alltid haft en tradition av fristad för samhällets olycksbarn, för dem som kallades utslagna men där det aldrig sades av vem. Skriken av ångest hade varit en del av kvarterens ljudbild, tillsammans med barnens sommarskrik från plaskdammen nedanför Kungsladugårdsskolan, eller spårvagnarnas gliiidande fartvind som i de flesta fall förmedlades med tidtabellens regelbundenhet.”

Den granskande funderingen fortsätter:

”En fristad var det fortfarande, men också ett vildare landskap, ett farligare landskap. Med så kort tid kvar till det nya tusentalet började alla delar av Göteborg bli en tyngre stad att leva i, och det var märkbart i ansikten hon mötte. … Dårarna fick sköta sig själva vilket inte gick.”

Nej, Edwardsons beskrivningar stämmer föga överens med den ”go’a” staden Göteborgs glättiga turistbroschyrer. Men vilken stad har inte hårdnat, blivit mindre trygg att leva i?

Samtidigt har polisromaner efter millennieskiftet blivit mer tekniskt inriktade. Att kolla DNA är effektivare än att gjuta av bildäcks och skosulors mönster. Och genom telefonavlyssning upptäcker man mer än vad en pittoreskt ridande polis kan göra där ekipaget klapprar fram.

Ridande polisDock finns i Lilla Torps stallar i Örgryte ett tjugotal polishästar, som tränats att till exempel inte skrämmas av knallskott eller vilda skrik. De är nutidsanpassade.

Som en återglimt av flydda
dar rider poliskvinnan sakta in i vår framtid.

Kriminalinspektörens syn på skolan
Om en romanfigur grubblar över samhällsutvecklingen eller säger något kontroversiellt, kan det ofta balanseras av att en annan säger emot, eller åtminstone uppges se fundersam och lite tvivlande ut. Men hos Svedelid blev det stundtals oemotsagt.

I Hassel-deckaren Dödens budbärare (1999) finns ett vardagligt snack mellan kriminalarna Roland Hassel och Simon Palm. Den sistnämnde har problem med att en son blir mobbad i skolan och att lärarna inte bryr sig eller inte vågar.

Hassel lyssnar på kollegans bekymmer och uttrycker följande:

”Alla skyddsnät har dragits in i dag i många plugg. Först försvann den obligatoriska simundervisningen så att fler kommer att drunkna i framtiden. Sen tog dom bort skolläkarna så att sjukdomarna inte upptäcks i tid. Sen skar dom bort skolsköterskorna helt och hållet så att eleverna inte hade någon att gå till vid samtal om fysiska intimiteter som kräver kloka svar. Och efter det försvann kuratorerna som hade till uppgift att ta hand om själarna när de höll på att gå sönder. Å andra sidan ökade man ut eleverna i klasserna så att all nära kontakt mellan lärare och elev blev omöjlig.”

Olov SvedelidVi kan här i princip ta för givet att romanfiguren Hassels ord var författare Olov Svedelids eget konstaterande av hur bilden av svenska skolan börjat krackelera. Svedelids böcker lider inte någon brist på samhällsengagemang. Helt utan sköterskor och kuratorer har skolorna dock inte blivit, även om det vid nedskärningar och rationaliseringar blivit glesare mellan dem.

Olov Svedelid, guldslipsbäraren med samhällsengagemang.

Kaféinnehaverskans sista strid?
Efter millennieskiftet har samhällets strukturella förändringar – inte bara i administration eller personligt umgänge utan i än högre grad beträffande ny bebyggelse ”utan själ” kommenterats av praktiskt taget varje författare som passerat livets tänkta mittpunkt.

I sin thriller Handen i flaskan (1997) har Kjell E. Genberg tveklöst verkliga förebilder, då han skildrar förändringen kring strävsamma gamla Elsa Bengtssons kvarterskafé i en nygammal del av Stockholm:

”Runt om hade nya betongklossar rest sig där flera av de gamla kvarteren jämnats med marken. I dessa betongblock gapade perspektivfönstren tomma. Här fladdrade inte längre några gardiner, kunde inte fladdra eftersom kontorshusens nya ventilationsanordningar inte tillät att man öppnade fönstren. I de här husen satt visserligen tjänstemän, försäkringsfolk, och arbetare – men dem såg hon aldrig till. De visste nog inte heller om hennes lilla kafé, för från den här gatan fanns inga ingångar till effektivitetskomplexen.”

I de två senaste decenniernas kriminalromaner stryker polisbilar precis som förr fram längs såväl gamla som nya kvarter. Men snacket poliskolleger emellan är uppdaterat, även om brottsligheten precis som alltid grundar sig på girighet, avundsjuka, svartsjuka, ofta ren ondska.

Polisbil

Den ”målade” kärran glider fram längs ett hundraårigt kvarter med klassisk damfrisering.

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22