Pulpförfattarna och kampen för brödfödan

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-4, Artikel

Av Bertil Falk

När man ser i back spegeln så finner man att 30-talet var de amerikanska pulpmagasinens storhetstid. 1934 kom det ut cirka 150 olika kioskpulps. Behovet av eskapism var stort och det blev kioskmagasinen och den vita duken, som försåg de arbetslösa massorna med denna verklighetsflykt samtidigt som president Franklin D. Roosevelt satsade på The New Deal, som innebar en kraftansträngning från samhällets sida att komma till rätta med samhällsproblemen som tornade upp sig precis som de gör i Sverige och Europa i dag.

Människorna som skrev dessa pulpmagasin var mestadels män och många av dem fick slita som djur innan de blev publicerade och erkända. Frank Gruber har uppskattat att det i och kring New York fanns trehundra pulpförfattare. Därutöver fanns det runtom i USA (och enstaka utanför USA) ett tusental skribenter som försåg pulpförlagen och de olika magasinens förlagsredaktörer med material. Självaste Max Brand (västernberättelser och Doktor Kildare) levde tidvis i Florens och L. Patrick Greene i Sydafrika. De var alltså bortemot 1300 människor som mer eller mindre livnärde sig på att skriva för dessa magasin. Därutöver fanns det ytterligare ett tusental personer som försökte sig på att skriva och fick enstaka berättelser publicerade.

Betalt per ord

I USA räknade man berättelser i ord. En historia var inte på si och så många A4 med mellanslag utan de var på 12.000 ord eller 45.000 ord etc. Totalt trycktes i mitten av 30-talet 95 miljoner pulpord om året. Där fanns pulpmagasin med järnvägshistorier, sportberättelser, deckare, skepparhistorier, djungelskrönor, ockulta noveller, flygäventyr, sjörövarföljetonger, skräckromaner. Det fanns kort och gott ingen genre, som inte var representerad. Och det uppstod en rad hybridgenrer när isländska sagor blandades med tusen och en natt och mötte science fiction och vilda västern. Namnen på dessa magasin bär syn för sägen: The Magic Carpet, New York Stories, Golden Fleece, Railroad Stories, Sea Stories, Oriental Stories, Jungle Stories, Pirate: Stories, Football Action, Skv Birds, War Stories, Navy Stories, Ghost Stories, Weird Tales. Och så vidare i all oändlighet.

Att skriva för pulp magasinen var alltså i allra högsta grad ett brödfödejobb. Det innebar att många författare kastade sig in i branscher, som de egentligen inte var speciellt intresserade av medan andra skrev sina berättelser av lidelse. Ett exempel på det förstnämnda är Norman A. Daniels, som skrev i allsköns genrer. Han berättar att hans hustru Dorothy gjorde ett försök att skriva och att han då också prövade på författarskapet.

Daniels sålde även sin andra berättelse på direkten och visste nu att här hade han en nisch att jobba i. Men det dröjde ännu ett år innan han kom i gång på allvar och då förvandlades han sakta men säkert från försäkringsinspektör till pulpförfattare. Han skrev en rad 45.000-ordare för magasin som G-Men, The Phantom Detectivc, The Candid Camera Kid, The Black Bar, Nick Carter, Doc Savage, Och så vidare. I Sverige finns han representerad både i det gamla Jules Verne Magasinet liksom i Detektivmagasinet och Novellmagasinet.

När Ron Goulart kontaktade Daniels för en intervju, så sa Daniels så här: Jag vet vad ni är ute efter, men det finns ingenting som är glamouröst i att skriva – oavsett medium.

Refuserad i åtta år

Det var i mitten av 30-talet och till skillnad från sådana sedermera framgångsrika författare som Frank Gruber (på 30-talet) och Edward D. Hoch (på 50-talet), så fick han sin första historia såld omedelbart. Gruber, Hoch och många andra fick slita för Rakel och Lea innan de fick in en fot bland magasinen. För Hoch tog det åtta år av refus innan han sedde sin första berättelse och etablerade sig som deckarförfattare.

Kartotek för pseudonymerna

Daniels skrev under så många olika pseudonymer att han hade ett särskilt kartotek för att hålla reda på dem. Detta främst för att kunna skriva under rätt byline. Författarna använde nämligen ofta en särskild signatur när de skrev om en av sina hjältar och ett annat artistnamn när de skrev för en viss publikation och så vidare.

Richard Wormser, som på svenska förekom i Novellmagasinet år 1956 stod inför arbetslöshet år 1932. Han hade bland annat granskat noveller som stod i ”bakvagnen” på magasinet The Shadow men blev uppsagd från Street & Smith, som gav ut magasinet. Han råkade veta att redaktören John Nanovic var i desperat behov av en 1300 ord kort berättelse och dessutom behövde en som var 1700 ord lång. På fredagen klockan 17 blev Wormser arbetslös. Klockan 11 på måndag förmiddag lade han en 1300-ordare på Nanovics skrivbord och kunde senare på dan inhösta 13 dollar. Klockan 16 samma dag placerade han en 1700-ordare på samma skrivbord och när det var dags att stänga klockan 17 fick han 17 dollar till.

– På tre dar hade jag skrivit ihop 30 dollar, vilket veckan innan hade varit min veckolön. Nu åter stod fyra dar på den påbörjade veckan. Fyra dar för mig att skriva och tjäna ännu mer.

Wormser hade avancerat från granskare till att bli granskad.

Pulpen som a- kassa

Ett annat exempel på hur penninglösa blev pulpförfattare är Bruno Fischer, på svenska representerad i Detektivmagasinet 1949. Bruno Fischer hade våren 1936 varit redaktör för det amerikanska socialistpartiets Socialist Call, och inkomsten av den verksamheten var så låg att han försörjdes av sin hustru. En dag diskuterade han över en rågwhisky på en bar med en av sina journalister hur man skulle kunna försörja sig. Kollegan avslöjade då att han skrivit pulpberättelser. Fischer hade aldrig läst ett pulpmagasin, men på vägen hem köpte han en bunt i en drugstore. De flesta var så kallade terror-horror pulps, det vill säga skräckmagasin.

Han fann att såna berättelser krävde en viss förtätad atmosfär och det passade honom utmärkt. Inspirerade av Edgar Allan Poe skrev han en 6000-ordare.

Han skickade den till Popular Publications och dess redaktör Roger Terrill översände en check på 60 dollar några veckor senare. Det var på den tiden en försvarlig summa pengar för panka och arbetslösa. Han slog därför till med en 10.000-ordare och fick för den 125 dollar. Tanden var blodad Vid årets slut hade Fischer tjänat 2000 dollar på sin skräckisar.

Behövde tre skrivmaskiner

Den kanske mest framgångsrik e av dessa författare var Walter Gibson, som under pseudonymen Maxwell Grant skrev berättelserna om The Shadow. Gibson slet verkligen för att möta det behov av Skuggan-romaner som efterfrågan skapade. Jim Steranko berättar att Gibson arbetade med ett batteri om tre stycken skrivmaskiner. När en maskin pajade så fortsatte han att skriva på nästa.

Steranko: ”Han arbetade i ett ständigt flyt, faktiskt komponerade berättelsen vid skrivmaskinen. De timmar han ägnade åt att banka på maskinerna fick hans fingrar att svullna, ofta med blodiga fingerspetsar.” Som snabbast spottade Gibson fram en roman om 11 60.000 ord på tre dar, men mestadels tog han fyra till fem dar på sig. Totalt blev det med åren 282 romaner.

Trots denna enorma produktion höll Gibson en hög standard, både vad beträffar berättelsernas struktur och miljöskildringarna. Han letade systematiskt efter nya exotiska miljöer och hade en osedvanligt uthållig förmåga att skapa den där känslan av smygande spänning, som gjorde att Skuggan blev så oerhört populär.

De flesta av de trick som Skuggan använde sig av hämtade Gibson ur illusionisternas och trickmästarnas värld. Han var inte för inte utbrytarkungen Houdinis spökskrivare och vän med trollkarlar.

Gibson höll dess utom en föredömlig framförhållning och missade inga deadlines.

Elva ingredienser

Olika för fallare hade olika metoder för framställning av sin underhållning. Gruber som var oerhört framgångsrik och liksom Gibson spottade fram berättelser med kulsprutefart anser sig med tiden ha kommit på den idiotsäkra formeln för framgång. Han hävdade att den perfekta säljbara deckaren måste ha sju eller åtta av elva ingredienser för att vara oslagbar. De elva ingredienserna var följande:

1.) En färgstark hjälte. Antingen färgstark i sig själv eller med ett färgstarkt yrke. Gruber ansåg att polismän inte är tillräckligt färgstarka.

2.) Ett tema. Därmed avsåg Gruber nånting utöver den aktuella mordhistorien. Han nämner flera exempel på detta, bland annat Dorothy L. Sayers berömda De nio målarna där man får reda på allt om konsten att ringa klockor i England.

3.) Skurken. Om detektiven är en övermänniska, så ska skurken var ännu mera övermänsklig och helst ha massor med medhjälpare. Oddsen ska vara emot hjälten.

4.) Bakgrunden. Bakgrunden ska vara färgstark. Om en storstadsgata inte är färgstark, så måste författaren göra den färgstark.

5.) Mordmetod. Mord som utförs med skjutvapen och dolkstötar kan accepteras men då måste omständigheterna kring morden i gengäld vara ovanliga.

6.) Motivet. Gruber anser att det egentligen bara finns två mordmotiv. Hat och girighet. Alla andra mordmotiv är bara variationer av dessa två.

7.) Ledtråd . I berättelsen ska det alltid finnas en ledtråd, som leder den alerte läsaren rätt. Den måste också finnas där så att den mindre uppmärksamme läsaren kan gå tillbaka och kolla upp ledtråden i efterhand.

8.) Tricket. I finalen, då allt förefaller förlorat och hjälten är så gott som överkörd, ska han slita till sig segern och tricket ska vara ovanligt.

9.) Action. Historien måste gå undan och vara händelsemättad.

10.) Klimax. Ett storartat klimax är nödvändigt och återigen vill Gruber att det ska vara ovanligt.

11.) Känsla. Hjälten bör på ett eller annat sätt vara känslomässigt insyltad. Han ska utföra sitt värv på andra sidan av vad plikten kräver.

Sju grundläggande berättelser

Med en förnyad till i den backspegel vi använde i början. så finner vi att även om mycket av det som Grubers formel innehöll fungerar än i dag, så har saker och ting förändrats. Poliser och andra mindre färgstarka hjältar har dykt upp och med sig har de haft sina privata problem som inte sällan utspelas mot en fond av samhällsproblem. Dessa socialrealistiska polisromaner har också gått hem hos läsarna, vilket dementerar Grubers uppfattning. Men Gruber levde i en annan tid än vi gör och han talade av erfarenhet. För honom fungerade formulan.

Gruber ansåg också att det bara finns sju grundläggande vilda västernberättelser. Här är den listan:

1.) The Union Pacific Story. Under den rubriken faller alla berättelser om byggandet av järnvägar, telegraf- och diligenslinjer, tågrån etc.

2.) Ranchberättelsen. Hit lägger Gruber berättelser om bosapsbråk, kostölder, ranchbyggen etc.

3.) Imperiebyggande. Gruber menar att detta inte får förväxlas med ranchberättelsen, även om element från den finns med. Den reser sig över ranchhistorien för att det handlar om jättelika områden och människorna är viktigare än enstaka bråk om vattenhål och liknande.

4.) Hämnd- eller revanschberättelsen. Nån ägnar åratal åt att spåra upp och hämnas en oförrätt.

5.) Custers sista strid. Den klassiska berättelsen om kavalleriet som strider mot indianer. Gruber menar att med åren så har indianen blivit hjälten och den vite mannen fienden, fast från början var det tvärtom.

6.) Den laglöse. En ständigt återkommande historia. Om den laglöse är hjälten ska han behandlas med sympati av författaren. Han tvingades av omständigheterna in på brottets bana etc.

7.) Sheriffberättelsen. Den motiverade brottsbekämparens verksamhet.

Gruber är emfatisk när det gäller frågan om en åttonde västernstory. Alla som försökt komma på en sån har misslyckats. Deras förslag har hur enkelt som helst kunnat inrangeras under de här sju huvudrubrikerna. Oavsett om Gruber har rätt i sina antaganden, som åtminstone delvis är något av efterkonstruktioner, som han gjorde på basis av sin erfarenhet av branschen och författarskapet, så visar det här att pulpförfattare kunde vara oerhört systematiska och visste vad de sysslade med.

Mycket mer skulle kunna berättas om många fler pulpförfattare, men det här får räcka. En liten litteraturlista kanske inte skadar emellertid. Här kommer den:

Gibson, Walter: ”My Years with The Shadow”, företal till ”The Crime Oracle and The Teeth of the Dragon Two Adventures of the Shadow”, (Dover Publications, Inc., New York. 1975).

Goodstone, Tony: ”The Pulps” (Chelsea House, NY, 1976)

Goulart, Ron: ”Pulp Magazine” (1972; Ace Books, New York 1973).

Gruber, Frank: ”The Pulp Jungle” (Sherbourne Press, Inc, Los Angeles 1967)

Nanovic, John L.: ”I Never Called Him Bill”, företal nr. 2 till ”The Crime OracLe and The Teeth of the Dragon. Two Adventures of the Shadow”, (Dover Publications, Inc., New York, 1975)

Steranko, Jim: ”The Steranko History of Comics”, del 1 (Supergraphics, Reading. Pennsylvania 1970)

Wopenka, Johan: ”På smekmånad med Gröna Skräcken”, (Blw-förlaget, Göteborg 1995)



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22