På Gallimards förlag i Paris har utkommit en läsvärd politisk deckare/thriller – Thomas Cantaloubes Reqiuem pour une république – som belönats med årets ”Prix Landerneau polar” (för detektivromaner). Åtskilligt allmänt genregods, som en gnutta våld och en smula erotik, känns lätt igen; men denna döds- eller själamässa för en republik är parallellt med sin populärlitterära framtoning också en berättelse om delar av den femte franska republikens födslovåndor för nu snart 60 år sedan. Det är vidare en idéroman med en bärande tes (varom mera nedan).  Författaren har varit verksam som journalist såväl i Frankrike som utomlands, en yrkeserfarenhet som säkerligen har bidragit till att han skriver en lättläst effektiv prosa med väl doserade och väl inprickade prov på vardagsspråk och slang.

Att läsa Requiem pour une république, vars handling förlagts till åren 1959–1962, är tack vare anspelningar och direkta propåer som att gå en snabb (repetitions)kurs i Frankrikes historia kring decennieskiftet i fråga. Algerietkriget 1954–1962 blir då en lika ofrånkomlig som ständigt närvarande tragisk bakgrund. Ett naturligt fokus ligger på både segslitna konflikter och kritiska situationer, på inte bara det politiska parti för en ny republik som stödde general de Gaulle utan också hans vedersakare.

Det var en tid av blodiga terroristdåd på ömse sidor om Medelhavet, för att inte tala om den fruktansvärda och under lång tid nedtystade regelrätta pogromen på demonstrerande algerier hösten 1961, den så kallade Parismassakern. Beslagtagna tidningar, censur och arresteringar av aktivister av skilda schatteringar hörde snart sagt till vardagen. Franska kärnvapenexperiment i Saharaöknen vid denna tid är ännu en komponent i den komplexa helheten: i en liten efterskrift låter Cantaloube ana just atombombens geopolitiska betydelse för national- eller självkänslan i ett Frankrike som inte längre var en kolonialmakt värd namnet. En ljus- och vändpunkt i eländet blev givetvis Evian-överenskommelsen som innebar vapenstillestånd och fred efter den skoningslösa kraftmätningen mellan erövrarstat och lydrike. Utan en viss kunskap om detta och annat är risken stor att man läser romanen ’fel’, och att texten förlorar merparten av sin udd och sin slagkraft. Romanens motto har hämtats ur en intervju från 2016 med Pierre Joxe, socialist med en lång politisk karriär bakom sig. Där görs en avslöjande koppling till dagens Frankrike: Joxe menar att den del av befolkningen som räknar sina anor från nationens förlorade besittningar och protektorat, och som förr i tiden var kolonialismens olycksbarn, numera är segregationens offer.

I en författarkommentar hävdas att allt som händer i romanen är påhittat, men att den ändå bygger på historiska och journalistiska källor och porträtterar en del verkliga personer. Vi möter så i biroller premiärministern Michel Debré, Paris polisprefekt Maurice Papon, förläggaren Claude Gallimard, extremhögermän som Jean-Marie Le Pen, och Georges Azenstarck, en av få fotografer som i bild fångade 1961 års rasistiska våldsaktion mot nordafrikaner. Papon blir med tanke på sitt förflutna en särdeles emblematisk figur: han hade utan några större betänkligheter samarbetat med nazisterna, men gjorde ändå en briljant karriär i efterkrigstidens Frankrike. I Cantaloubes roman bryter han mot lagen, handlar han som han vill, och ligger han på sätt och vis i det fördolda bakom allt. Själva intrigen kretsar kring ett politiskt mord som myndigheterna till varje pris önskar mörklägga, och kring tre förgrundsgestalter vilkas vägar korsas under allt mer dramatiska omständigheter: en ung, idealistisk och oprövad förmåga vid kriminalpolisen, fast besluten att göra sitt jobb, och två figurer från den undre världen. De bägge sistnämnda lever, likt ordningsmakten som institution, i mycket av lögner och svek, men de har också förstås sina principer och emellanåt, när det passar, sina lojaliteter. Den över 500 sidor långa texten består av en prolog, tre delar (för vart och ett av åren 1959, 1960 och 1961), plus en epilog daterad 1962

Prologen utgörs av ett av den franska säkerhetstjänsten uppsnappat brev som blir förevändningen för den ofta spännande om än tämligen förutsägbara fortsättningen. Det återger dessutom ett avsnitt ur det poem författaren och frihetskämpen Moufdi Zakaria skrev i fängelse på 1950-talet och som skulle bli Algeriets nationalsång. Diktaren hyser inga tvivel om att fransmännen en dag ska ställas till svars för vad de sedan 1830-talet gjort sig skyldiga till i hans hemland. (Man kan i förbigående erinra sig Victor Hugos ord om hur Frankrike kom till Algeriet med civilisationen – i form av en giljotin.) Vi får sedan, som i ett tittskåp, i precist daterade episoder alternerande följa de tre huvudpersonerna på deras väg mot gåtans lösning; och det är säkerligen ingen slump att ordet ”quête”, som står för ett hart när mytiskt laddat sanningssökande, dyker upp strax före själva finalen. (Fransmännen kallar vårt Graalsökande för ”la Quête du Graal”.) Epilogens uppgift ser grovt taget ut att för symmetrins skull utgöra en pendang till prologen.

Requiem pour une république är som sagt en bok med budskap. Den tecknar ett samhälle som ruttnat innan det mognat (för att låna ett omdöme om 1700-talets Preussen av en av den franska revolutionens talesmän). Någonstans i fonden eller i kulisserna sitter en statschef som, efter att ha varit en visionär ledare och räddat Frankrike, indirekt verkar förvandlas till en politiker som är så illa tvungen att emellanåt ta itu med ett slags vardag. Med regeringens goda minne kunde man, drastiskt uttryckt, på bara några veckor förvandla tidigare kollaboratörer till frihetskämpar och ge dem framskjutna positioner i centrala ämbetsverk eller dylikt. Allt gjordes för att skydda det nya riket, i stort sett vad som helst kunde rättfärdigas under förutsättning att så kallade statsskäl åberopades och att ansvariga officiellt, i alla händelser för syns skull, respekterade vad författningen krävde.

Den notoriske de Gaullemotståndaren (och sedermera presidenten) François Mitterrand, som troget tjänade både sitt land och sig själv, och som mellan 1947 och 1957 hade innehaft tiotalet ministerposter, får vid ett tillfälle ge sin version av vad som kan vara befogat eller godtagbart med hänsyn tagen till (foster)landets överordnade intresse: när sådant står på spel är ingenting förbjudet. Att brutalt och illegalt avrätta sina fiender är förvisso inte särskilt originellt i deckarfiktionens verkligheter. Ovanligare torde vara att sådana brott används för att torgföra den tes som är bokens: i och med att den femte republiken kom till världen dog republiken som idé, eftersom staten satte sig över lagen för att helt simpelt vid behov kunna röja obekväma medborgare ur vägen. Det gällde bara att komma undan genom att exempelvis hitta en syndabock eller, som fransmännen säger, självmörda någon, få det att se ut som om denne någon har tagit sitt liv. För romanens mot slutet luttrade snut råder inte någon tvekan om hur historien bör tolkas: om den fjärde franska republiken (1946–1958) hade sitt ursprung i en kombination av motståndsrörelsens heroism i det ockuperade Frankrike och somliga potentaters tyskvänlighet under andra världskriget, tar den femte republiken sin början i algeriska lik och stanken från en fascism i uniformsmössa (detta med hänvisning till de militärer vilka motsatte sig ett fritt Algeriet). Han må ha rätt eller fel – men nog finns det sådant som talar för att han på viktiga punkter inte misstar sig ….

Thomas Cantaloube, i sin tur, har hur som helst på egna villkor skickligt varierat och omsatt en ryktbar replik i en annan dödsmässa, William Faulkners Requiem for a Nun (1951): ”The past is never dead. It’s not even past.”

MAGNUS RÖHL

Den franskkunnige läsaren kan på förlagets webbplats läsa boken på datorns skärm: https://flipbook.cantook.net/?d=%2F%2Fwww.edenlivres.fr%2Fflipbook%2Fpublications%2F474152.js&oid=3&c=&m=&l=&r=&f=pdf