Den mörkrets svarta thrillerdrottning som heter Patricia Highsmith är i ropet igen, om hon nu någonsin varit ur ropet. Hon har med sin gentlemannapsykopat Tom Ripley, som överskrider gränsen mellan brott och obrottslighet, sina trofasta läsare. Det är inte bara en läsande allmänhet och författare som Graham Grene, Torsten Scheutz och Margaret Yorke som uppskattar Patricia Highsmiths svarta deckare. En rad filmmakare har använt sig av henne.

Alfred Hitchcock med Främlingar på tåg, René Clément med Het sol och Wim Wenders med Den amerikanske vännen. Nu är det dags för Anthony Minghella med The Talented Mr. Ripley. Den bygger på En man med många talanger (Spektrum 1974; Litteraturfrämjandet 1988; Rabén Prisma 1996; övers. Mårten Edlund), som också låg till grund för Cléments film

Anthony Minghella har varit i Berlin och pratat för den vara han har regisserat och där sa han så här (Sydsvenskan 27/2 2000) när Annika Gustafsson frågade varför ingen amerikan har gett sig på att göra film av Patricia Highsmiths böcker: “Jag tror att hon är alltför mörk och inte minst alltför provokativ för att Hollywood skulle våga sig på henne. Även om Highsmith var amerikanska uppfattades hon ofta som en europeisk författare. Hennes kollega Graham Greene sa bland annat att man förlorar sin moraliska oskuld då man möter Tom Ripley. Jag tror att Amerika är alltför nervöst för att vilja förlora den moraliska oskulden. Det är därför som majoriteten av amerikansk film har ett moraliskt tillrättalagt slut och status quo återinförs.”

Omoralisk? Hur då? Det förstår man om man lyssnar till vad Anthony Minghella sa i Berlin till Betty Skawonius (DN 27/2 2000): “Romanen bygger på en enastående idé, nämligen den om en man som begår mord och aldrig åker fast. Fortfarande efter 50 år är det ett djärvt ämne och en förklaring till att hennes böcker aldrig blivit film i USA, där man är beroende av moraliska beslut.”
Till Annika Gustafsson säger Anthony Minghella att han är övertygad om att “det finns något av en Tom Ripley inom var och en av oss. Alla har vi säkert någon gång önskat att vi skulle vara någon annan och drömt om att byta identitet. För mig är Ripley-gestalten ännu aktuellare i dag än 1953 då boken kom. Främlingskapet människor emellan har ökat och rädslan för alt inte räcka till, för att bli avvisad, om man exempelvis inte har de “rätta” kläderna, den senaste it-utrustningen, med mera blir bara större.”

Gentleman/psykopat

Och när Tom Ripley ljuger, konstaterar filmmakaren följande: “I den värld vi lever i med e-mail, fax och så vidare skulle Tom aldrig ha kunnat komma undan. Han hade varit fast efter åtta minuter. Del är ett viktigt skäl till att händelserna i Highsmiths roman inte har flyttats fram till våra dagar utan ligger kvar på 50-talet.”

Det är Jens Chrislian Brandt som kallar Ripley för gentlemannapsykopat, en beteckning som väl får uppfattas som en fördjupning av begreppet gentlemannaljuv som förekom i äldre tiders skrönor. Brandt som också han medverkar i DN på det kulturuppslag om två sidor som tidningen hade söndagen 27/2 om Patricia Highsmith funderar kritiskt kring de fem böckerna med Tom Ripley. Under rubriken Ripleys uppgång och fall betecknar Brandt Tom Ripley i den första boken som en “oförglömlig gestalt” men menar att romanhjälten i den sista boken inte mår “bra av att plötsligt ta steget in i vår egen tid.” Med andra ord, ungefär samma åsikt som gjorde att Anthony Minghella lät Tom Ripley leva kvar i 50-talet.Med Tom Ripley har Patricia Highsmith tydligen skapat en fascinerande gestalt som inte ens amerikansk moralfnatt lyckas hålla borta från den vita duken. I varje fall inte så länge som europeiska filmskapare envisas med att ta denna oamerikanska amerikanska till sitt hjärta. Hon lockar kanske för att det inom de flesta av oss finns en brottstendens som vi inte släpper fram.

FOTNOT: Raymond Chandler påstår att han höll på att bli galen när han skulle skriva sitt filmmanus baserat på Patricia Highsmiths Främlingar på tåg åt Alfred Hitchcock. B.F