Paradoxen Bolinder: “Ångest, ångest är min arvedel”
Jan 10th, 2008 | By ansvarig | Category: 2000-1, ArtikelDet kan tyckas märkligt att sätta den berömda begynnelseraden ur en av Par Lagerkvists tidigaste dikter som rubrik över en intervju med författaren Jean Bolinder, som debuterar som DAST-kolumnist i detta nummer. Att rubriken inte är gripen ur luften framgår emellertid ganska så omedelbart av intervjun.
Av BERTIL FALK
“Jag vill uttrycka en ångest som jag har och som förmodligen kom redan i barndomen. Jag hade en egendomlig barndom och kände ett stort främlingskap utan att veta om det.
Jag växte upp i en väldigt rik och märkvärdig miljö och alla tyckte att jag hade det så hemskt bra. Jag har förstått med åren att jag hade det inte så bra. Jag mådde väldigt illa.”
Så svarar Jean Bolinder på min inledande fråga om vad han vill med sitt författarskap.
Vi sitter den fagra sensommaren 1999 utomhus hemma hos honom och hans hustru alldeles intill deras trädgård och nära Jeans båda arbetsrum. Han har nämligen en studio för sitt författarskap och en studio för sitt konstnärskap. Jean Bolinder målar nämligen tavlor.
Främling i tillvaron
“Jag har med mig från barndomen detta främlingskap i tillvaron och del har gett mig en ångest, den ångest som jag försöker att bli av med genom att skriva böcker. Jag har inte blivit av med denna ångest ännu, men den dag jag blir av med den, så skriver jag inga fler böcker.
Ångesten har blivit mindre med åren.
Jag gick i fyra år hos en psykolog och där förstod jag varför jag hade ångesten och det har gjort nytta.”
“Min pappa var godsägare och ägde, som jag tyckte det, hela världen. Vart jag än tittade så var det pappa som ägde allt och alla människor var beroende av honom.
Jag var ju ingenting själv.
Jag var ju bara pappas son och det var ju märkvärdigt att vara pappas son, men det gjorde då att jag ofta fick höra av mina kamrater – jag hade goda och bra kamrater – att ‘ja, ja, du har det bra och vi har det taskigt, vi har minsann inte lika mycket pengar som din pappa’ och så vidare.
Det gjorde att jag alltid kände mig utanför. accepterades inte riktigt på något sätt.
Det var likadant hemma.
Våra tjänare fjäskade väl för mina föräldrar och en del av dem gav igen lite grann på ungarna. Det gjorde att man tyckte att man inte kunde lita på någon.”
Ärlig berättare
“Mina föräldrar var mycket principfasta. Sa den ena någonting och man gick till den andre och vädjade, så blev man utskälld för att man försökt lura dem på något sätt.
Det har gjort att jag tror att folk inte ger mig tillåtelse till någonting.
Det kan gälla vad som helst.
Jag skulle ha ett kort till bokmässan i Göteborg.
Det gjorde mig jättenervös.
Jag trodde aldrig att de skulle ge mig ett. Jag har det där inbyggt i mig. Det känns jobbigt.”
DAST: När upptäckte Du att Du kunde skriva?
“När jag var en fem-sex-sju år sa jag att jag skulle bli författare när jag blir stor. Jag kunde inte skriva då, men jag bestämde mig för det på något sätt.
Jag tror att min mamma betydde mycket. Hon tyckte nog att det var märkvärdigt att vara författare.
Sedan hade jag en upplevelse. Man skulle vara så ärlig och berätta allting. Det gjorde jag och fick en jäkla massa skäll. Så hade jag varit på vår loge och där fick jag inte vara.
Då skrev jag när jag var tio-elva år en berättelse om hur det var uppe på logen. Den berättelsen läste mamma och tyckte att den var jättebra.
Då kändes det som om jag erkänt vad jag hade gjort utan att jag egentligen hade erkänt.”
“På något sätt gav det mig ett bättre samvete. Det har jag fortfarande. När jag skriver böcker så handlar det aldrig om människor i min omgivning utan om situationer jag upplevt, så på något sätt så skvallrar jag och erkänner om vartannat. Hela tiden. Det är hela tiden en brottning med mig själv kan jag säga.”
Bill-böckerna inspiration
“Den där berättelsen var inte den första jag skrev. När jag lärde mig skriva så började jag också att skriva berättelser. Och jag läste enormt mycket. Jag tror att Nalle Puh var en av de två första böcker jag läste och så var det en bok om Färöarna. Man samlade ägg.
Det som sedan blev min stora idol var Richmal Cromptons Bill-böcker. William. De kunde jag utantill. Jag har uppe på vinden ett åttiotal Bill-böcker. Jag har fortsatt att tycka om dem och de har inspirerat mig väldigt mycket. Översättaren var en lektor, Arne Lönnbeck. När han begravdes stod det inte att han var Bill-böckernas översättare. Det ansågs inte fint. Hans översättningar är bäst. Han hade ett barnbarn som var döpt till Bill.
Det fanns konstiga uttryck i Bill-böckerna. Han bodde inte i en by utan i en villastad.
Jag skriver till och med ibland lite anglicismer, som Lönnbeck använde.
‘Det är väl vackert ute i dag, är det inte’.
Jag vet som lektor i svenska att man inte ska det, men jag tycker att det är härligt.”
Skolrebellen
“Jag var rebell i skolan. På krigsstigen mot allting. Hatade mina lärare i gymnasiet utom en. När jag skulle läsa filosofi och bli författare skrattade hela kollegiet. ‘Den där idioten Bolinder skulle bli författare.’
Men läraren som jag gillade och som betydde någonting för mig var Ivar Alm och vi hade honom i det som då kallades kristendom. Han var den förste som översatte Jung till svenska. Han var lärjunge till Jung och pratade aldrig om något annat än om Jung.
Det fascinerade mig oerhört och har fortsatt att fascinera mig. Jag anser att när man skriver ska man vara väldigt personlig och väldigt egoistisk för då kan man komma ner i det kollektiva omedvetna och då skriver man om saker som angår alla. Om man däremot är så där snäll och trevlig och ska skriva om andras problem då blir det bara skit.
Det blir spekulationer helt enkelt.”
DAST: Du söker Dig ner till arketyperna i reptilhjärnan så att säga? .
“Exakt. Jag har läst väldigt mycket Jung.
Väldigt mycket ligger latent också efter som Ivar Alm talade om del. Även om jag inte kommer ihåg exakt vad han sa, sa finns det ju där.
Freud har inte imponerat lika mycket på mig även om jag tycker att han är stor och så där.
Nu recenserar jag mycket psykologiböcker.
Det är mitt jobb på Skånskan. Så jag vet en del om Freud också.”
Hittills har intervjun varit ganska så allvarlig, men studentspexaren i Jean Bolinder har också satt sina spår.
“När jag gick ut gymnasiet så skrev jag inte så mycket utan jag höll på med teater och film. Pengarna jag ärvt av pappa gjorde jag av med rätt fort.
Jag gjorde filmer. En av dem har av en forskare kallats för världens första filmspex.
Och den firar 40-årsjubileum nu i år. Det var en tidning som sa att de skulle vilja göra en nypremiär på den filmen. Så den har lagts över från 16 mm film till video. Det var riktigt roligt att se den igen. Den handlar om en gangster i Uppsala som rånade cafégäster på bullar.
Jag gjorde också en film som inte var spex och som vann pris och representerade Sverige vid en filmfestival. Få se om det finns någon dum djävel som betalar så att vi får se den också.”
Faulkner förebild
Jean Bolinder var Östgöta Nations teaterföreståndare och då sa alla att det nog var bra, men den förre teaterföreståndaren var duktigare. Det retade Jean tills han fick reda på att företrädaren hette Tage Danielsson. Då förlikade han sig med det.
Sedan tog han en fil mag och blev lärare i Båstad, fortsatte med forskning och tog en fil lic i Lund i historia. I den vevan skrev han också Motala officiella stadshistoria.
Och 1967 debuterade han som deckarförfattare.
Faulkner stor förebild
“Min stora förebild var då William Faulkner. Jag hade skrivit noveller och skickat till olika tidningar och då sa man nej, vi har tyvärr inte plats för det där. Så skickade jag en novell till Magnus von Platen. Jag skrev att jag förstår att det inte finns plats för den här, men tala om varför, så att jag kan lära mig någonting.
Jag fick då ett mycket trevlig svar, där han skrev att det var en alldeles utmärkt novell, bra personteckning, bra miljö och en bra uttänkt historia, men eftersom det redan finns en William Faulkner får vi tacka nej. De tyckte att jag apade etter.
Sedan har jag fortsatt och skrivit en del romaner och flera deckare.”
DAST: Vad har du för planer nu?
“Just nu är jag lektor i scenisk gestaltning i Lund.
Det är väldigt roligt. Eleverna får både spela teater och skriva pjäser och filma. Vi har gjort flera filmer. Men nu har jag tänkt att det ska bli mindre av det och mera utav att skriva.
Jag målar också och har haft utställt på Valdermarsudde.
Möjligen har jag en avhandling på gång också. Jag har skrivit en 20.000 sidor på den och den handlar om tidsanda.”
DAST: Har inte filmatisering av dina böcker varit på tal?
“Jo, det har varit på tal, men jag vet inte.
Jag vill ju inte att de ska bli våldtagna. Ivar Lo Johansson sa att det var som att bli överkörd av tåget.
Man blev alldeles förstörd och man fick 10.000 kronor i skadestånd.
Det var ju så på den tiden.”
Sätter Purungen högst
Jean sätter romanen Purungen och kriminalromanen Dödisgropen högst blund sina böcker.
Fast den kriminalroman som han skrev sommaren 1999 och som förhoppningsvis kommer ut år 2000 på Carlssons anser han också vara en av sina bästa.
Sven Sörmark kallade Jean Bolinder en kulturell tiokampare och det stämmer nog. Han har t ex skrivit en radiopjäs som spelats i radion över hela Europa.
“Jag har sysslat med allt”, säger Jean Bolinder. “Jag har väl inte varit duktig på nåt, men jag har sysslat med allt. Jag har regisserat, fast sjungit har jag inte gjort.
Det finns folk som hört mig gapa och som är mycket glada att jag har avstått från en sångkarriär.”
Relaterade poster:
Fatal error: Uncaught Error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php:22 Stack trace: #0 /home/dastnu/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include() #1 /home/dastnu/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/home/dastnu/pu...') #2 /home/dastnu/public_html/index.php(17): require('/home/dastnu/pu...') #3 {main} thrown in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22