AV KJELL E. GENBERG

I år hoppas Liza Marklund att alla vill uppleva Paradiset. Så heter nämligen hennes höstbok som enligt förläggaren Sigge Sigfridsson på Piratförlaget bör finnas i bokhandelsdiskarna i september, lagom till den stora bok- och biblioteksmässan i Göteborg.

Men redan innan dess har Liza en “ny” bok ute – en bearbetad pocketversion av dokumentärromanen Gömda som utkom i original redan 1995. Det är den sanna berättelsen om Maria som lever under ständigt hot från sin förre fästman. Efter åratal av förföljelse och våld tvingas hon skaffa sig en helt ny identitet långt från Sverige.

– Jag fick kontakt med Maria 1992 då hon ringde mig på Expressen. Men det här är ingen gnällbok, den är full av hopp och visar hur en tjej kan gå igenom nästan vad som helst och få ett bra liv när alltsammans är över. Däremot avslöjar den samhällets totala oförmåga att handskas med kvinnovåld och förföljelse.

Den nya deckaren Paradiset börjar tufft: två unga män hittas skjutna i huvudet i Stockholms frihamn.

– Men det boken egentligen handlar om är nedskärningarna i den offentliga sektorn, säger Liza Marklund till DAST.

Nu börjar också den egentliga kronologin utkristallisera sig. Det är Studio sex som är nummer ett i serien och Paradiset nummer två. Huvudpersonen Annika har hunnit bli 26 år och här träffar hon den person som skall bli hennes man och far till alla barnen.

Läst och belönad

Det har gått undan för Liza Marklund. Mycket snabbt har hon etablerat sig som en av Sveriges mest lästa författare. 1998 kom Sprängaren som omedelbart belönades med Polonipriset och i fjol nominerades Studio sex till årets bästa kriminalroman. Den vann inte (priset gick till Sven Westerberg) men hon utnämndes av SKTF till årets författare.

Att det gått så bra för henne är ingen slump. Liza Marklund är journalist ända in i ryggmärgen och kan det här med research. Så innan hon började skriva studerade hon marknaden. Vad ville svenska folket läsa om? Jo, spänning och mord och man hade länge saknat en kvinnlig huvudperson. Henning Mankell hade förklarat att han skulle sluta så förlagen letade en kronprins. Liza tyckte att det var dags för en kronprinsessa.

När Sprängaren vann Polonipriset blev boken snabbt etta på pockettoppen och har fortsatt att sälja friskt.

Den är på sitt sätt en klassisk deckare eftersom den berättar om ett brott, har en stegvis uppenbarad sanning och där finns också ett hot mot hjältens liv. Men Liza Marklund vidgar mallen eftersom hon vill säga något angeläget om nuet. Hjältinnan deltar inte i problemlösningen och jakten på mördaren. Hon är reporter på en kvällstidning, följer polisens arbete tätt i spåren, och råkar snubbla över mördaren.

Bitvis hänsynslös

– Jag ville berätta hur en kvällstidningsredaktion fungerar, säger hon. Hur man tänker och hur man värderar nyheter. Man söker efter mer än enbart grunda nyheter. Utöver en säljande nyhet finns ofta fördjupning och bredd.

Sprängaren har reportern Annika som huvudperson. Hon arbetar på kriminalredaktionen, är ung, färsk och full av självförtroende. Bitvis är hon hänsynslös. En stötesten är att hon är chef – en mycket utsatt position. Därmed bryter hon koder och normer, men genom henne kunde Liza beskriva attityder och värderingar som kan drabba en karriärkvinna i en mansdominerad bransch.
Liza kan det där. Hon har varit kriminalreporter på Expressen, nyhetschef på TV4 och chefredaktör på numera avsomnade Metro Weekend.

Hon är 181 centimeter lång, numera rätt rik, vacker och kaxig som få. Hon har fått allt det där många bara drömmer om; journalistkarriär, man, tre barn och en braksuccé som deckarförfattare.
290 000 sålda exemplar av Sprängaren och 110 000 uppföljaren Studio Sex säger det mesta.

Nattchef + barn = huvudperson

Nattchefen på Expressen hette Bengtzon och av honom lånade Liza efternamnet till sin huvudperson Annika Bengtzon. Äldsta dottern heter Annika.
– Allt som händer Annika Bengtzon i både Sprängaren och Studio Sex kunde ha hänt, menar hon. Fast det krävs en orädd, nästan våghalsig själ för att ge sig in i sådana getingbon.
Och hon är inte rädd att hoppa på saker.

Rädd är man inte om man är uppväxt i Pålmark, Norrbotten Om man sedan smugglat bilar mellan Nord- och Mellanamerika, haffats av gerillan i El Salvador och häktats för lösdriveri i Aten skräms man inte av mycket.
Liza Marklund växte upp i skogen i Pålmark där det bara fanns fem hus inom gångavstånd längs vägen. Familjen bestod av en mor som var skattetaxerare, en far som reparerade traktorer, en yngre bror, som blev svensk mästare i dragracing för motorcyklar och en lillasyster, som pluggar i Uppsala och ska bli kärnfysiker.
Sexton år gammal flyttade hon till näraliggande Piteå, struntade i gymnasiet och hankade sig i stallet fram på ett billager, städade byggbaracker och var servitris i två ar, till hon inte stod ut längre.
– Jag liftade till Stockholm, kom fram sju på morgonen och ringde Beckomberga där jag visste att det fanns jobb.
Det var första gången hon varit så långt hemifrån. Innan hade längsta resan gått till Torneå i Finland, tretton mil från Pålmark.
Men hon var intresserad av omvärlden och fick höra talas om att man kunde få jobba på kibbutz i Israel.
Där jobbade ungdomar från hela världen med apelsinplockning och annat. Israelerna invaderade Libanon och en amerikan som Marklund började hålla ihop med. De bestämde sig för att sticka till London fast de var utan pengar. I Aten arresterades Liza för lösdriveri men fick gå sedan hon ljugit och sagt att pappa var polischef i Stockholm. I Italien liftade de på motorvägen och blev tagna av polisen som inte begrep något av hennes pitemål. I Marseille blev de mitt i natten avmotade från ett tåg. Men de kom till London och så småningom till Los Angeles i USA.

Där var de lika fattiga och gick hungriga för det mesta. För att klara sig körde de ”heta” bilar till Mellanamerika och åkte buss tillbaka.
Under den tiden blev Liza gravid, fick amöbadysenteri och gick ner tjugo kilo. En läkare konstaterade förutom graviditeten att detta var den första illegala svenska han träffat på. Med sin amerikan for Liza hem till Sverige.
Hon kom in på journalistlinjen på Kalix folkhögskola. Där föddes Annika, men när hon var åtta månader tyckte fastmannen att det var för kallt i Sverige och han gav sig iväg.
Liza försörjde sig med att sända närradio på nätterna. Annika sov i en ljudisolerad studio intill. Efter folkhögskolan jobbade Liza på lokaltidningar i Norrbotten innan hon så småningom hamnade på Expressens nattredaktion och blev kvar i fem år.
Mammaledig författare
När hon var mammaledig med tredje barnet skrev hon dokumentärromanen Gömda, klev upp sju och när dagen gått satte hon sig och skrev mellan sju och elva.

Hon slutade på Expressen 1994 för att få det lugnare som frilans. Det slutade med att hon hade tre jobb i stället: hon drog igång TV 4 i Luleå, hade en tjänst på gratistidningen Metro och jobbade som frilans på veckosluten. Sedan satt hon i några år som nyhetschef på Metro, blev chefredaktör för nåt Metro Weekend och var i ett år dagchef på TV 4. Då sa hon plötsligt upp sig för att skriva debutdeckaren Sprängaren
Det berodde på att förläggaren Sigge Sigfridsson gjorde något så ovanligt som att ge henne kontrakt på fyra romaner. Och det blev en ovanlighet till – i stället för en konventionell omslagsbild på pärmen uppenbarar sig Liza själv där.
Det slog och nu finns hon som omslagstös på alla sina deckare.
Hon har skrivarpåbrå från kvinnorna i släkten.

Hennes mor skrev radiopjäser till farbror Sven Jerring som barn. Mammas faster fick en del alster publicerade som pensionär. Men Liza är den enda som försörjt sig på det. Och blivit rik!!