Örgryte koloniträdgårdar – författarnas gröna träffpunkt

Aug 24th, 2022 | By | Category: 2022-08 aug, Artikel

Av ALICE RADOMSKA

Fler författare än man skulle ana har haft en relation till kolonistugor, antingen som aktiva kolonister eller tillfälliga stuglånare. I Christoffer Holsts roman Gröna, sköna vårvindar (2021) har kriminalreporter Cilla Storms kompis Zacke haft det bekymmersamt, så Cilla tror det skulle göra honom gott att i vårsolen låna en stuga på Bullholmen för att vila upp sig. Men hur pass vilsamt, eller invecklat, blir det – när ett ouppklarat femtio år gammalt mord där på ön liksom återväcks i aktualitet?

För flera generationer författare har koloniområden, trots sina bitvis snäva regler, varit någonting folkligt som de gärna flätat in i romaner, även då det bara blivit i förbigående.

Ulla Trenter, länge boende som änka i Mariefred, satt många gånger med en enkelt kulinarisk tallrik föda vid en väninnas fönsterlösa faluröda stuga, som från början varit bara en redskapsbod med ofattbart trång möjlighet för ett par grönfingrade makar att övernatta. (Den var efter hand lite tillbyggd, men med uppenbar risk att kana ut i sjön, vilket den måhända slutligen gjort.)

Bild 1De är svårt att vid Mälarens många vikar hålla räkning på fler kolonier än de som anslutits till Koloniträdgårdsförbundet. Och från område till område är antalet stuglotter starkt varierande.

Tantos ”hängande” trädgårdar
Utan att till närmelsevis vara äldst kan Tantokolonierna på Södermalm i kungliga huvudstaden räkna sig till de inom litteraturen mest klassiska. Från Tantolunden sträckte sig under livsmedelskrisen i första världskrigets skugga enkla familjers delvis olagliga nyodlingar på bergssluttningen neråt Årstaviken.

Efter två säsongers provisorier kunde Tanto Södra koloniområde med den äran invigas 1917; det har numera 111 lotter. Dessa är bitvis lyxiga, jämfört med hur grannföreningen Tanto Norra vill presentera sig som ”en levande länk mellan det gamla torparsverige och nuet”.

På sextusen kolonitäppor skördades i hungerkravallernas Stockholm år 1917 sammanlagt 870 ton potatis. När livet blev mindre kämpigt, så kolonilotterna inte var bara för att dryga ut födan, blev redskapsskjulen färre, stugorna fler.

Decenniet efter ännu ett skuggande världskrig – i optimismen fram emot 1955 – satt framgångsrika gäster som författarna Stieg Trenter, Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson och Maria Lang gärna med halstrad fisk, färskpotatis med dill, pilsner och nubbe vid stugorna på Tanto, som enligt Svenska Dagbladet klängde sig ”fast vid berget ovan anblicken av skutor och småbåtar på böljornas glitter där nedan”.

På grund av branterna – terrasserna – jämfördes det även med drottning Semiramis mytomspunnet ”hängande” trädgårdar i Babylon.

Ordinerat av dr Stenström
Under senare decennier kan emellertid den i krönikor och på bloggar mest skildrade kolonin vara den göteborgska lilla Örgrytekolonin – endast 41 stugor – belägen tio minuters promenad söder om Liseberg. Det har varit mig en ära att ha kolleger från hela landet sittande här till bords. Somliga har inspirerats att återge detta, eller hitta på något lagom jäkelskap som mord eller kidnapping i en annars idyllisk kriminalroman!

Bild 2. ÖrgrytekoloninÖrgryte koloniträdgårdar grundades 1915 på initiativ av provinsialläkaren Fritz Stenström, vars än i dag mycket omhuldade lokalhistoriska bokverk Örgryte genom tiderna, utgivet 1920, till viss del författades i en av områdets trädgårdar. Stenströms argument för att starta koloniföreningen var (förutom livsmedelsbiten) att bleka och klena barn behövde komma ut i friskare sommarmiljö än arbetarstadsdelarna Krokslätts och Landalas grådaskiga bakgårdar.

I sin bok Örgryte i flydda dar (1993) har forskaren Sören Skarback rubricerat sista kapitlet ”Örgrytekolonin, en oas där tusentals har dansat”.
Jo, så var det. Kolonins dansbana nere vid Mölndalsvägen var lönsam med klirr i kassalådan på slagbordet vid entrén, även efter att Lisebergs nöjespark i närheten hade öppnats 1923.

Nästan fram till andra världskriget höll den blinde spelemannen på fiol och ett frejdigt äkta par på dragspel igång valserna på ”Melchers tiljor”, ett smeknamn som syftade på att ölfabrikanten Melcher Lyckholm var sponsor, innan ordet sponsor ens existerade.

Dock revs dansbanan mot slutet av 60-talet, då en tredjedel av området röjdes bort. Stadsplanerarna trodde att kolonirörelsen tjänat ut. Men sedan kom på 70-talet ”gröna vågen”. Och i dag är listorna med intresseanmälningar till svenska kolonier längre än nånsin, med priserna oändligt mycket högre än för bara dussinet år sedan.

Roland Hassel på kolonispaning
Författaren Olov Svedelid blev internationellt berömd genom filmatiseringar av hans hårresande Roland Hassel-fall. Olov bodde som pojke kring 1940 trångt i familjens lägenhet på Kungsholmen, Stockholm. Tack och lov hade man på somrarna en koloni att flytta ut till.

Vid mitt bord i Göteborg kring år 2000 har Olov Svedelid bitvis berättat djupare än i sin självbiografiska Världen som var Kungsholmen; i skärvor ur en barndom (1993).

Han beskriver ett mycket större koloniområde i romanen Offren (1984), där en grym typ har rymt från en anstalt och en skrämd kvinna därför gömmer sig ute på Eken; åt Tyresöhållet; ”man kör Flatenvägen från Sköndal och så tar man av åt Orhemsvägen”.

Måhända lite klyschigt men ändå jordnära återges i boken:

”Pensionärer klippte häckar, andra drog gräsklipparen varligt över de minimala grönmattorna, en kvinna stod på huk och plockade knölar ur ett minimalt potatisland.”

Att ha potatisland på lotten sin förekommer ännu men sannerligen inte ofta. Då romanen skrevs, för snart fyrtio år sedan, kvarlevde dock sådana likheter med livet Olov Svedelid levt som barn.

Tynande författargemenskap?
Olov Svedelid (1932–2008) skulle i slutet av denna sommar ha fyllt 90. Samma födelseår hade sjöfolkets i några decennier främste vardagsskildrare Ove Allansson. Av hans personligt präglade böcker har minst ett tjugotal handlingen förlagd till hav och exotiska, riskabla hamnar.

Allansson, som bodde på Gröndalsgatan 5 rätt så nära Örgrytekolonin, har i långt högre grad än Svedelid gästat min kollega Sören Skarback och mig i grönskan. Då Sjöfartstidningen publicerade en utförlig dödsruna över Allansson i januari 2016, fick jag möjlighet att i en kommentar nämna våra uppsluppet berättarglada kräftskivor och andra kul sammankomster. Alltså hållna i trädgården nere på hörnet åt Shell-macken och bron över Mölndalsån.

Bild 3. Ove och SonjaOve och hans hustru Sonja stannade gärna och snackade i timmar i stugan efter att övriga gäster troppat av. Han berättade sanningar om personer han grundat sina romanfigurer på. Onda såväl som goda. Och han hade sin strävan att förstå varenda personlighet, till och med sig själv(!).

Bland kolleger i kolonins tyvärr tynade kvällsgemenskap kan nämnas thrillerförfattaren Carlösten Nordmark, pusseldeckaren Jan-Olof Ekholm, vardagsfilosofen Rolf Åsare samt i synnerhet ”Sveriges meste författare” Kjell E. Genberg och hans förläggare Lena Pilborg.

Jo, Genberg vore innerligt välkommen att dyka upp här igen men rattar numera sällan bilen mer än tio, femton mil från sitt Bromma och tycks inte lika pigg på flyg eller tågfärder nu som förr. Denne hälsingske hårding lyckades i yngre dar ignorera helt vådliga luftgropar ovan molnen över Atlanten – och han uthärdade för sin noggranna research flera dygn på den nästan mördande tråkiga transsibiriska järnvägen.

Mördaren och hans potatisland
Denne oefterhärmlige Kjell E. Genberg, som ett antal gånger lånat min stuga för övernattningar, i synnerhet åren då bokmässan hölls redan i början av september, har förstås i flera böcker skildrat mord vid stugor. I novellsamlingen Jag har dödat (1979) fraktar mördaren i bakluckan ett lik från stadsmiljö för att gräva ner det djupt i sitt avsides belägna potatisland. Vill polispatrullen som slumpvis vinkar in honom kolla mer än att bara göra en alkotest och glutta på körkortet?

Bild 4. Gurli EliassenKolonin kan locka fram en mer okänd sida av varje person. Tänk att medelpadska operettprimadonnan Gurli Eliassen blev så folklig att hon tog med sig dragspelet och spelade ”Ålefeskarns vals” vid bordet efter förtäringen av bland annat ål. Maken Kjell Eliassen, med rötter i norska stridsflyget, sjöng i lätt sommarklädsel, inte nån nypressad uniform.

På en videosnutt (filmad här av syssloman Conrad Hinge 2002) säger författarhustru Sonja Allansson att kräftskivor nästan alltid är trivsamma. Men kolonin till vardags – vad får man egentligen ut av att skaffa sig kolonilott? undrade hon.

Med min halvätna frasiga våffla med grädde i hand svarar jag då i filmsvepet att för personer som skaffar sig koloni kan det vara ett steg mot större yta, om man för sitt odlarintresse förut bara haft blomsterlådorna på balkongen. Det kan vara snudd på en ny livsstil. Eller ett steg i alldeles motsatt riktning, om någon på äldre dar har avyttrat sin lantgård eller villa med trädgård men åtminstone någonstans vill ha en egen liten täppa.

Carlösten och trädgårdsglädjen
Ett exempel på detta finns i Carlösten Nordmarks thriller Femte offret (1998):

”De saknar sin trädgård och är så glada åt sin kolonilott dit de cyklar nästan varje dag tillsammans.”

I videosvepet påpekar salig Carlösten, zoomad in i halvbild, att han med rent samvete kan bekräfta kolonisters glädje men inte tror ett dugg på uttrycket att vara ”som en enda stor familj”. Men, säger han med sin trygga norrbottniska stämma som aldrig blev helt stockholmiserad, möjligen är det familjärt att vissa inom områdena snokar reda på ens innersta hemligheter och ivrigt berättar dem vidare, ännu mer tillspetsade.

Vet en misstänkt inte hur kolonister kan ha stenkoll på varandras minsta lilla steg, så kan han uppge en tillfällig vistelse på ett område i tron att ingen skulle ifrågasätta påståendet och säga sig inte ha sett honom. En misstänkt, som dittills fått ett antal lögner genomskådade av kommissarie Holgersson, försöker alltså i Kjell E. Genbergs roman Den vackra från Huddinge (2007) fixa sig alibi genom att påstå:

”Jag letade efter en kolonistuga där jag fått sova över hos en brud en gång.”

”Nej, vi borde ha sett det då”

Mer än halvseklet dessförinnan, i Stieg Trenters Eld i håg (1949), har fotograf Harry Friberg och reporter Robert Orten i kvällsmörkret ryckt ut på ett brandlarm. Det gäller en rikemansvilla i Mariedal, nära ett koloniområde. En beskäftig kvinna utesluter där att någon mordbrännare har passerat:

”Skulle det ha varit nån här, borde vi ha sett det. Vi har gått och vattnat hela kvällen, gubben och jag.”

Men ju större området är, desto mindre håller medlemmarna koll. Gästerna Kjell E. Genberg, Ulla Trenter och Olov Svedelid har på lilla Örgryte varit rörande eniga om detta.

Bild 5. Kjell, Ulla och OlovKjell, Ulla och Olov satt vid ett av göteborgsbesöken desto mer celebert på podiet vid en välbesökt författarkväll i Scandinavium. Och i den nämnda romanen Offren låter Svedelid sin polishjälte Hassel berätta från betydligt vidare trädgårdsvyer än mina:

”Vi kom in i de väldiga koloniområdena, de tuktade bevisen på stadsbons längtan efter en egen fläck på jorden.”

Då det i områdets ytterkant går att leva lite mer i skymundan, förlägger Hassel och ständige parhästen Simon Palm spaningen dit:
”Kolonistugan låg i ena ändan av en väg och var omgiven av en brösthög, tät häck. Vi såg inga grannar och heller ingen på tomten.”

Inte alltid samma gemyt?
Gott väder, goda vänner och trivsel runt dukade bord i grönskan – det är sinnebilden av svensk sommar.

Men har det vid dukade bord under bar himmel alltid varit trivsamt? Om mörka fuktiga moln plötsligt överskuggat sällskapen? Eller om någon spridit dåliga vibbar redan från början.

Deckarkungen Stieg Trenter beskriver i Lysande landning (1946):

”Det fanns något annat i luften än det annalkande ruskvädret. Den senaste halvtimmen hade luften surrat av antydningar och halvsagda meningar, försåtliga hugg hade skiftats, ängsliga blickar hade växlats. Vad låg därunder? … En blick runt bordet sade mig att aptitlösheten tycktes vara utbredd. Madeleine Lenke rörde knappt vid maten, Lilly Sternmark åt som en fågel och hennes man tog blott en enstaka tugga medan han kallpratade om väderlek och flyg.”

Deckardrottningen Maria Lang går på i samma stil i andra kapitlet av Mördaren ljuger inte ensam (1949):

”Återstoden av kvällen var knappast lyckad. Bland de sju personer, som borde ha utgjort en bild av semesterglädje och allmän trivsamhet, var det åtminstone fyra, som var eller blev på ett utpräglat dåligt humör.”

Trädgården som ett läkemedel
Men dock… frid och fröjd här på Västkusten i den sommar vi börjar avrunda. På verandan vid stugväggen lyckas man någorlunda ofta ge stekpannan en handledsknyck så ännu en pannkaka vänder sig i luften. Unga grannkvinnan Susan fyller skottkärran med ihopkrattat gräs. En äldre herre från Mölndal vinkar och spatserar förbi på grusgången så som ”allmänheten” har rätt att göra, området runt.

Ove Allansson skrev på äldre dar, 2012, sina yrkesmemoarer med den fräna titeln Författare vill varenda jävel vara, då slipper dom arbeta. Faktiskt skrev han där på sidan 436 nästan precis samma rader som han en kväll hade plitat i min gästbok:

”Trädgården är ett verksamt läkemedel, att bara gå ut i trädgården, pyssla med blommor och buskar, rensa ogräs, gräva och sätta nytt, utmana ålder och ork.”

Under pandemin, då ljud- och e-böcker fått ett uppsving, kan just kontrasten mellan vilsam idyll och ond bråd död ha fått okända nya författare att åstadkomma ”Kolonistugemordet” och liknande titlar. Vissa av dessa nya böcker är intressanta men förutom intrigerna lättjefullt bekymmersfria. De skildrar kolonierna så rosenrött som grönskan någonsin kan beskrivas.

Men sant är att Örgrytekolonin numera kallas ”en storstadens gröna lunga” och framhålls i alldeles lyriska fastighetsmäklares annonser. Mängder av dyra lägenheter i stadsdelens många nyproducerade höghus bjuds ut med den ”oskattbara närheten” till kolonin som ett självklart lockande argument.

Skördetidens glädje – och vemod
De senaste årens hårdare, otryggare och delvis uppgivna samhälle återspeglas i nya och kommande kolonideckare. I Kicki Sehlstedts i höst nya roman För din skull skjuts en kille till döds i en kolonistuga – och vid utredning måste fallet inte nödvändigtvis kopplas till den nutida drogkriminalitetens alla skjutningar. Vad kan ligga bakom?

Höst är dock ett kluvet ord för kolonister. I mångt och mycket är det skördetid. Naturen lönar sina skötare för mödan. Äpplen, päron, sena plommon, aprikoser. Men höst betyder främst att allting går bakåt. Dagarna blir kortare. Vemodet ger sig tillkänna.

Ens tankar dras till den i Göteborg mer östligare liggande Torpakolonin – och dess genuina gamla dansbana, en gång ihopsnickrad av ivriga fäders och kusiners valkiga nävar.

Bild 6. DansbananSå ödslig dansbanan ser ut när säsongens sista ton klingat bort och inga klackar nöter tiljorna.

Förr var där också ren buskis. Sten-Åke Cederhök, känd från TV:s ”Jubel i busken” med mera var en sommarkväll 1981 där och underhöll, på Torpas 50-årsjubileum.

Dock hör man på trafikomgärdade Torpa- eller Örgrytekolonin i Göteborg aldrig kluckandet av små vågor nere mot stenig strand så där som stockholmare finner det rogivande att lyssna till.

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22