Av ALICE RADOMSKA

Bland serietidningarna, som jag nyligen lämnade till ett privat arkiv, fanns Walt Disney’s Serier nr 8, 1969. Tidningen (av samlare förkortad WDS) utkom månadsvis med samma populära figurer som i den oändligt mycket mer kända och veckoutgivna Kalle Anka & Co. Just det här numret, med i huvudsak äventyret Kalle Anka och Sjöormen, hade ett intressant omslag.
– Ytterst märkligt, utbrast arkivets eldsjäl Sören Skarback och plockade ur en hylla med B. Wahlströms Ungdomsböcker fram bok nr 1229, Expedition Stora Sjöormen av Henri Vernes, utgiven 1964. Titta, det är ju samma motiv men på tidningen är det lustigt och på bokpärmen mera hotfullt tecknat.

Den lilla båten i förgrunden har på bilderna precis samma position gentemot odjuret, som i bakgrunden höjer sig kraftfullt ur havet, med samma långa kropp och kluvna piskaktigt långa stjärt.

– Skulle den som tecknade omslaget till Kalle Anka-äventyret i WDS 1969 då ha efterapat omslaget på pojkboken från 1964? funderade jag.

– Inte nödvändigtvis, tyckte Skarback. Fastän detaljerna är alltför lika för att vara en slump, så kan det hända att dessa tecknare inte visste om varandra. De kan båda ha utgått från en förlaga vi inte känner till. Bertil Hegland som tecknade bokomslaget gjorde aldrig nåt på måfå utan måtte haft nåt rejält att gå efter. Kanske en illustration ur en sagobok av H. C. Andersen, där berättelsen Den stora sjöormen i mitten av 1800-talet ingick.

Serie-oraklet Sture Hegerfors
Vad Disney-omslaget beträffar mejlade vi till sakkunnige Sture Hegerfors, alltså han som instiftade Svenska Serieakademin 1965 och än i dag innehar dess stol nummer 1. Kunde han utesluta att Disney-tecknaren 1969 härmat kriminal- och äventyrstecknaren Berra Hegland?

Sture svarade snabbt: ”Kan försöka kolla, ciao!”

Dagen därpå meddelade han att Disney-äventyret var en repris – det hade publicerats redan i WSD nr 2, 1955, med omslag från den amerikanska originalutgåvan 1951(!).

Ledande Disney-tecknaren var på den tiden Carl Barks (1901–2000). Walt Disney hade ju själv skapat figurerna Kalle Anka och Musse Pigg, men Barks förflyttade dem från lantlig miljö, hittade på staden Ankeborg och befolkade den med bland andra krösusen Joakim von Anka, Oppfinnar-Jocke och Kalles ständige rival om Kajsas gunst – den alltid lyckosamme Alexander Lukas.

Bertil Hegland (1925–2002) gjorde väl sina bästa omslag åt legendariska pocketserien Manhattan, inte minst åt romaner av Mickey Spillane. Ibland kom Heglands teckningar att säljas vidare; de kom att användas även på nyutgåvor i Spillanes eget USA, utan att Hegland då fick en cent utöver den ursprungligt ynkliga engångssumman.

I alltför unga år – knappt fylld 40 – ändades Heglands karriär av en olycka, där höger hand klämdes sönder och han aldrig mer kunde teckna. Detta skedde 1965, året efter att han tecknat det för hans del egentligen föga märkvärdiga Expedition Stora Sjöormen-omslaget.

Ludde Armstrong och Py Bäckman
För B. Wahlströms Ungdomsböcker, och Flickböcker, hade Hegland tecknat frampärmar åt serier som Biggles, Tvillingdeckarna, Bob Moran, Kitty och Syster Lillemor (flyhänt författade av pseudonymerna Kapten W. E. Johns, Sivar Ahlrud, Henri Vernes, Carolyn Keene och Inger Bergå).

Ofta utgick Hegland från foton i veckopressen; ibland arrangerade och knäppte han själv bilder som förlagor till vad han tagit intryck av i ett bokmanus och ämnade teckna. På Sid Rolands Mysteriet Silvertrumpeten (1959) är bilden på den trumpetande Louis Armstrong gjord exakt efter ett foto i Tidningen Se (Åhlén & Åkerlunds), där man haft ett reportage från den då senaste Sverige-turnén av denne ”Ludde”.

Ganska avklädd modell framför Heglands kamera var några gånger en tonårigt ärtig Py Bäckman – sedermera känd som rocksångerska och med tiden en av våra mest framgångsrika schlagerkompositörer. (Mello-låten Stad i ljus åt Tommy Körberg etc.)

Förlagan till bokomslaget Expedition Stora Sjöormen är oss ännu en gåta. Dock knappast omöjlig att vid tillfälle lösa.

Tanja Virtanen-arkivet
Det nämnda privata arkiv som Sören Skarback med flera ofta åker upp och sköter i Lilla Edets kommun, fem mil norr om Göteborg, omfattar en hel del kriminal- och äventyrslitteratur, hälften för vuxna och hälften för ungdomar. Emellanåt bokade studiecirklar sina kostnadsfria besök – innan pandemin satte käppar i hjulet.

Materialet, som inkluderar även tidningar, kuriosa och spännande prydnadssaker, är mestadels från 1940-, 50- och 60-talen.

De serietidningar jag lämnade in härrörde från rivningen av Sävenäs koloniområde för ett tiotal år sedan, då kartonger med underhållande läsning hade tillvaratagits men tills vidare bara körts till ett lagerutrymme i stan och inte sorterats och granskats förrän nyligen.

Arkivet har en underavdelning kallad Tanja Virtanen-arkivet, uppbyggt kring den läsning som fanns för barn och ungdomar under tidsrymden från Tanjas födelse 1963 (i Finland) till att hon tog studenten 1982 (i Sverige). Hennes yrkesval – sjuksköterska – lär i någon mån ha varit inspirerat av Cherry Ames-böckerna som först hennes mor hade läst, skrivna av Helen Wells och utgivna på Bonniers.

Uppväxt i Helsingfors hade Tanja svenska som modersmål men behärskade givetvis också finska. Ett litet väggskåp med glasdörr innehåller Nalle Puh-utgåvan Yllin kyllin hunajaa, som hennes faster i sin barndom hade haft glädje av.

Cherry Ames i fält… Helgonet och blondinen… Fem på mystiska heden… Visst kan man läsa sig tillbaka till tidevarv som arkivets bokhyllor återspeglar.

Henri Vernes hann fylla 102
Men vem var Henri Vernes som skrev Expedition Stora Sjöormen? Jo, arkivets register visar att han hette Charles-Henri-Jean Dewisme. Förutom cirka tvåhundra ungdomsböcker författade han teaterpjäser och manus till tecknade franska serier. Hans specielle romanhjälte var Bob Moran (i originalen stavat Morane).

Henri Vernes, född hösten 1918, kunde länge fritt fantisera om outforskade djungler, dimhöljda berg, svarta laguner, förrädiskt vackra ögrupper med kannibalism – och om naturligt slutna dalar med kvarlevande urtidsdjur. När det efter hand knappt fanns fler vita fläckar på världskartan, bytte han obekymrat genre till science fiction och mot slutet till nästan nutida fantasy.

Jo, han upplevde skilda epoker; han avled så sent som i somras, den 25 juli, i en ålder av 102.

Efter Henri Vernes sjöormsäventyr – i original La croisière du Mégophias – i mitten av förra seklet, togs ämnet inom franska språkområdet upp därnäst av duon Francoise Craenhals/Georges Chaulet. Deras story utgavs i Sverige 1973 (av det Bonnierägda förlaget Carlsen/if) i seriealbumet Den stora sjöormen. Detta blev titel nr 1 i serien Fenomenala 4:ans äventyr. Översatt från franskan av Sture Hegerfors, vem annars?

Denne Sture var ju också i många år huvudansvarig för Bokmässans seriedel, dit han lockade världsnamn som serieskaparna Lee Falk (Fantomen), Peter O’Donnell (Modesty Blaise), Mort Walker (Knasen) och Bud Grace (Ernie).

Sjöormens mörka sekler
Men sjöormslegenderna, skrönorna, som H. C. Andersen (1805–1875) formade till en saga, hur länge kan de ha funnits? Kanske lika länge som det funnits sjöfarare? Och när skapades det tämligen bestämda begreppet om hur sjöormen ser ut? I något kopparstick i Holland eller Italien kring år 1600, månntro?

H. C. Andersen spenderade gärna tid i köpenhamnska Nyhavn, lyssnande på vådliga berättelser på sjömännens krogar, syndens normlösa nästen.
En Sjöormens motsats i utseende, om än lynnig och därmed ofta fatal, skildras i en annan av hans sagor, Den lille havfrue (Den lilla sjöjungfrun) 1857. Snällare och mera tragisk än sjöfararnas lystet erotiska rysare.

Sören Skarback nämner i sin folkliga faktabok Göteborg på 1600-talet:

”Seden att vid avfärd kasta ett mynt i vattnet när en kyrka passerades var egentligen inte kristen. Den påminde mer om hur man kastade en gåva till havsfrun, om man råkade få se henne. Den som gav henne en gåva kunde segla tryggt. Den som avvisade henne drabbades däremot av storm och gick till botten med sin skuta, hävdade de dåtida sjöfararna bestämt.”

Förfärande kraft
Men odjuret från urtiden…Har egentligen några modernare snubbar sett det?

Nja, i Leslie Charteris novellsamling Helgonet sviker inte (Trust the Saint, 1962) skildras inte bara sportbilar, casinon och hektiska storstadsmiljöer. Där upplevs av Simon Templar och herr Bastion:

”Den uppsträckta halsen skruvade sig runt, runt med förfärande kraft och det som hade varit en mänsklig varelse kastades mot dem. Kroppen föll som en slapp klump strax framför fötterna på dem, och den som hade spottat ut den drog sig bakåt och försvann i dimman och mörkret med ett enormt plask, medan Bastion fortsatte att skjuta efter den, gång på gång…”

Henri Vernes, å sin sida, hänvisade till forskning av en existerande professor Oudemans, som granskat närmare tvåhundra inrapporterade sjöormsiakttagelser:

”Djuret kan mäta upp till 85 meters längd. Dess geografiska utbredning är vidsträckt, ty det har setts i nästan alla jordens hav. Sanningen att säga är det ingen orm utan mera troligt ett däggdjur av säldjurens ordning.”

Likväl valde professorn att benämna djuret Mégophias, med betydelsen Stor Orm.
—————————————————————–

Vill du se hur författaren såg ut och läsa mer om honom så finns artikel på engelska Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Henri_Vernes