Av PER HELLGREN

Det är januari och året är 2015. Jag är inne i slutfasen av arbetet med min bok Nu rasar diktaturerna om författaren Per Wahlöö. Fyra år av arbete går in på sista varvet. Jag befinner mig i en lägenhet i Vasastan i Stockholm, ett stenkast från Bonnierhuset på Torsgatan, hemma hos Sylvia Wahlöö. I slutet av femtiotalet och början av sextiotalet var hon gift med Per Wahlöö. Vi samtalar och går igenom en massa bilder som ska vara med i boken om hennes före detta make. Det är inte första gången jag besöker henne. Vi har pratat många gånger de senaste åren.

När vi är färdiga får jag plötsligt syn på en av hennes bokhyllor, platsbyggd ovanför ett dörrhål och packad med böcker från hennes tid tillsammans med Per Wahlöö. Där står en rad böcker av Raymond Chandler, mest engelskspråkiga lite frostnupna utgåvor, och jag frågar om hon har läst dem. Sylvia berättar då att hon och Pelle, som Wahlöö kallas bland vänner och bekanta, läste Chandler redan på femtiotalet, oftast på originalspråket. Hon hade själv bott i USA en tid på femtiotalet och arbetat som sekreterare där och Pelle var också språkkunnig så engelskan var inget problem alls.

Där och då öppnade sig ännu ett arbetsfält som skulle ta ytterligare tre år i anspråk och sedermera resultera i boken Swedish Marxist Noir som nu släpps av det amerikanska förlaget McFarland. (En sammanfattning finns i artikeln Kriminalromanens dialektik, bilderna här är på böckerna från Wahlöös bokhylla.)

Kopplingar mellan Wahlöö och den amerikanska deckarromanen hade jag stött på tidigare, jag kände till att Chandler var en av hans favoritförfattare och i intervjuer har Wahlöö vittnat om influenser från ”over there”, men nu blev det än mer påtagligt, när jag stod där och såg hyllan med hans och Sylvias gamla böcker. Jag passade på att fotografera dem, både de fantasieggande omslagen och böckernas plats i hyllan.

Efter färdigställandet av Nu rasar diktaturerna, som utkom hösten 2015, började jag arbeta på en artikel om kopplingen mellan Wahlöö och Chandler, tänkt att publiceras i den amerikanska deckartidskriften Clues, där jag hade skrivit tidigare om Wahlöö. Men materialet svällde ut över alla bräddar, jag la till ett marxistiskt perspektiv och började göra omläsningar av andra, mer moderna, svenska deckarförfattare med en uttalad vänsteragenda. Jag upptäckte att det började bli en bok av alltihop. Förlaget McFarland i North Carolina, som också ger ut tidskriften Clues, hade efterlyst bokmanus inom populärkultur så jag bestämde mig för att fråga dem om de var intresserade av den amerikanska kopplingen till svenska deckare med Wahlöö som svensk ingång, men även med stora akademiska ämnesområden som marxism och Raymond Chandler nerblandat i kompotten. Svaret blev positivt. Ett stort arbete tog sin början där språket skulle komma att bli en extra utmaning. Det var amerikansk engelska som gällde i boken, slog förlaget fast direkt.

Det finns en nyfikenhet på svensk kultur i USA som något exotiskt och i synnerhet svenska deckare har slagit stort kommersiellt under 2010-talet i spåren av Stieg Larssons framgångar. Några studier om svenska deckare av svenska forskare hade getts ut i USA, det visste jag, inte minst Michael Tappers Swedish Cops (2014) och idén om en transatlantisk ”pollinering” av deckare mellan USA å ena sidan, och Europa å den andra, var inte heller ny. Bland annat har en forskare som heter Andrew Pepper drivit den tesen i sin bok Unwilling Executioners. Crime Fiction and the State (2016).

Men det var något som fattades, tyckte jag. Hur vänster är de svenska deckarförfattarna som i mängder av förlagsreklam och recensioner kallats för vänsterinfluerade eller samhällskritiska författare? Litteratursociologen Karl Berglund gav en del av svaret i sin avhandling Död och dagishämtningar (2017) som kom häromåret där han kom fram till att de flesta deckarförfattarna inte var särskilt samhällskritiska alls. Stämmer verkligen detta? Och vilka är dessa författare över huvud taget? Jag plockade fram ett antal kandidater och bestämde mig för att utforska den marxistiska delen av dessa samhällskritiker: Wahlöö, Sjöwall–Wahlöö naturligtvis, Henning Mankell, Stieg Larsson var självskrivna namn. Men även stora författare som fortfarande är verksamma passade in i mönstret: Roslund & Hellström (numera utan Hellström som dog 2017), Jens Lapidus, Arne Dahl, Lars Kepler, Erik Axl Sund. Hur passade dessa in i en marxistisk läsning av deras texter? Hur var deras texter påverkade av det paradigm Chandler kom att utgöra inom den amerikanska deckarprosan? Stilistiskt, innehållsmässigt? Vad i helsike har Arne Dahls Opocop-böcker att göra med Karl Marx eller Herbert Marcuse? Frågorna hopade sig.

Stieg Larsson var verksam i den trotskistiska rörelsen på sjuttio- och åttiotalet, hur var hans Millenniumböcker påverkade av den trotskistiska kultursynen? Eller Trotskys idé om den permanenta revolutionen? Mankell var maoist, vad hade det för påverkan på hans Wallander-deckare? Wahlöö var leninist, syntes det i hans och Maj Sjöwalls böcker om Martin Beck? Och den krångliga post-marxismen då? Hur syns den i texter av Jens Lapidus och Arne Dahl? Är Lars Kepler över huvud taget vänster alls, eller är paret Ahndorils texter tecken på reaktionära strömningar i samtiden? Finns rentav några paralleller mellan Chandler och Kepler? Eller ska man bara avfärda alltihop som postmodernism? Är vänsterdeckaren en nyliberal företeelse med sin inriktning på marknaden? Är David Lagercrantz nya Millenniumböcker snarare nyliberala än vänsterbetonade?

Den svenska sextiotalsvänsterns (främst representerad av Wahlöö) omtolkning av den amerikanska deckarens kritik mot modernismen och den moderna kapitalismen kom att utgöra en central referenspunkt i min bok. Det är där allt börjar för den svenska moderna kriminalromanen. Idén om det kapitalistiska västerlandet som ett förfallet paradis som annekterats av monopolkapitalism och fascism och brottslighet var ofta en högerreaktionär idé i USA från tjugotalet och framåt. Detta plockades sedermera upp av 68-vänstern via populärkulturen och bakades om och passades ihop med tidens marxistiska strömningar som önskade vitalisera den gamla revolutionära teorin och Marx kvarlåtenskap, som annars ofta sågs som ett färdigtimrat teoretiskt system av sanningar. Sjöwall-Wahlöös idé kom sedan att bli att sprida marxistiska idéer via populärkultur, deckare.

Att min studie över dessa fenomen är skriven på engelska handlar mycket om efterfrågan på den här sortens texter. Ett svenskt förlag skulle inte ta i en teoretisk textstudie som denna med tång. Gissar jag. Åtminstone inte utan en uppsjö av ekonomiska livremmar och hängslen, som tryckbidrag, forskarpengar och stipendier som gör det möjligt för en forskare att publicera sig i bokform i vårt land. I USA finns en större marknad, som sträcker sig över hela världen, vilket möjliggör en helt annan typ av publicering. Villkoren för en författare blir därmed helt annorlunda. De flesta förlag vill hellre ge ut nästa bästsäljande deckare än en lång och bökig text om bästsäljande deckare.

Mina kunskaper om Per Wahlöö kom också bra till hands i skivandet av Swedish Marxist Noir. Med mängder av detaljinformation, inhämtad efter åratal av grävande (jag påbörjade mitt stora Wahlöö-projekt 2011) hade jag helt enkelt kunskaper som ingen amerikansk forskare hade kunnat få fram, kanske mest för att jag arbetat med analoga källor på svenska språket (många långa mödosamma sessioner vid mikrofilmsapparater och luntor av gamla tidningar och tidskrifter som inte finns digitaliserade). Att skriva om svenska författare kräver också en viss insyn i den svenska idétraditionen, inte minst gällande vänstern på sextiotalet och framåt. Och det hade jag också forskat lite om tidigare inom ramen för ämnet idéhistoria.

Men det finns även en personlig aspekt av allt detta. Att genom en läsning av svenska kriminalförfattare också kunna synliggöra en lång och smärtsam period av nedgång i det svenska välfärdssamhället. En författare som Henning Mankell är en mästare på att skildra denna historiska period i Sverige, där nyliberala idéer om en fri marknad satt sina klor i samhällslivet och ekonomin sedan slutet av åttiotalet. Min ungdom utspelade sig i korsningen mellan åttio- och nittiotal. Massarbetslösheten i början av nittiotalet drabbade mig liksom många andra och vissa har inte hämtat sig än. Krisen har permanentat klassklyftor och processen startade lagom då man slutade tala om klass i Sverige. Nittiotalskrisen och tiden därefter, då det svenska samhället fick sig sin knäck i det postindustriella tillståndet, har svenska deckarförfattare skildrat bättre än några andra. En marxistisk läsning av dessa författare synliggör också den tragiska nutidshistorien bättre än någon annan litteratur. Så Swedish Marxist Noir är också en berättelse om det svenska samhället, skriven för amerikaner.

Det var mycket som föll på plats där i Sylvia Wahlöös lägenhet, bland alla slitna Chandler-pocketar. Inte minst den tes jag driver, att bryggan mellan svensk modern deckarfiktion och dess främsta inspirationskälla, den amerikanska hårdkokta deckarberättelsen, gick via Per Wahlöö och tog form under sextiotalets politiska år, då vänstervågen var i antågande. På så sätt blev den svenska kriminalromanen också en uttalat realistisk och politisk litterär genre. Något som kan diskuteras om dagens kriminalromaner, där de flesta mest rider på ryktet om dess politiska radikalism.

Jag brukar benämna Per Wahlöös roman Mord på 31:a våningen (1964) som startskottet på denna radikala linje i svensk litteratur. Då vänsterradialismens muller hägrade i horisonten och intresset för hur världen egentligen såg ut började ta fart.

Läs också Per Hellgrens artikel Kriminalromanens dialektik

Recension av boken: https://www.dast.nu/recension/swedish-marxist-noir