När jazzen anföll och Sverige kapitulerade

Feb 11th, 2008 | By | Category: 2008-1, Artikel

Av Kjell E. Genberg

Jazz var under 20- och 30-talet en omstridd musikform. Jazz var samlingsbegrepp för amerikansk underhållningsmusik och näst intill ingen tänkte på jazz i den betydelse begreppet har i dag. Musiken blev populär hos dansant arbetarungdom medan företrädare för etablerad konstmusik, högsyftande underhållningsmusik och folkmusik hatade den. Det fanns människor som ansåg att man borde sätta demokratiska spelregler åt sidan för att ta död på “jazzkulturen”.

Alice Babs i Lulle Ellbojs orkester

Renläriga jazzfans på 60-talet funderade över om Alice Babs verkligen platsade i ett band som Lulle Ellbojs. Vi fick tänka om.

I en artikel i en tidning i Jämtland skrev författaren: ”Dansbanorna synas ha blivit tillhåll för allsköns förförelse av bägge könen, och rekryteringen av straffanstalternas och  fattigvårdsinrättningarnas adepter tycks försiggå där i rent skrämmande omfattning … En sådan pest måste stävjas, om det också vore på bekostnad av den frihet, vår demokrati satt i högsätet.”

I kampen frodades de klart rasistiska dragen. Jazz hörde ihop med underlägsna “niggrer”, musikformen hade en “kulturvidrig bakgrund” och hörde ihop med en profithungrig utländsk nöjesindustri. Storsvenskarna skrämdes av myten om “negrernas barbariska sexualitet och hedniska religiositet” och man påstod att “detta vildskott ur de negroida djupen” stjäl “saven ur våra växande unga” och ”utnyttjar ungdomens nöjesbehov för hänsynslösa pekuniära intressen”. Erik Walles debattbok Jazzen anfaller från 1945 var  en av många skrifter som varnade för dans och hetsande musik. Vi kan känna igen tongångarna från senare antimusikpropaganda.

Dessutom var det många debattörer som ville skapa en ännu starkare motsättning mellan land och stad än som funnits tidigare. Man ville angripa den osunda staden och försvara landsbygdens folk och kultur:

“Den ytlige stadsknodden, som föraktfullt talar om bondkultur, bondbitar och bondtjuvar, lyssnar förtjust på negermusik och jazzband, som bjuda på visserligen rytmiskt pikanta saker, men under en avskräckande burlesk form, ett slag i ansiktet på allt vackert och förnämt.”

Fast Skansen hade börjat med jazz på sina danskvällar redan 1926. Något det talades tyst om ute i landet.
Lulle Ellbojs orkesterSå här stiliga var musikerna i Ellbojs orkester.
(Bilderna från Premium Publishing)

Sådan var alltså atmosfären när musikern och orkesterledaren Lulle Ellboj startade sitt storband och kom att bli en av landets mest omskrivna jazzherrar under 40- och 50-talen. Hans storhetsperiod sammanföll med den annandag jul 1943 invigda danssalongen Vinterpalatset vid Norra Bantorget i Stockholm. Småningom förändrades musiksmaken och Vinterpalatset blev biograf 1958. Det var den bio som kunde visa de då så moderna storbildsfilmerna på en duk som mätte 20 gånger 8 meter.

Jag fick aldrig uppleva Lulle Ellbojs orkester live, men hann med att komma till huvudstaden från en liten norrlandshåla och få se dessa storslagna filmer. Men jag var genuint jazzintresserad och hade tillsammans med likasinnade startat Hudiksvalls första jazzklubb. Den fick namnet Jaznie – eftersom medlemsantalet var nio. En falang i klubben intresserade sig för tidig svensk jazzmusik och spisade stenkakor med låtar som Hundred Swing med Lulle Ellbojs orkester. Eftersom vi var unga och musikaliskt radikala hade vi åsikter om Alice Babs medverkan i orkestern medan vi häpnade över att Arne Domnérus, Rolf Ericson, Gösta Theselius och mot slutet Lars Gullin – storheter på 60-talet – varit med Ellboj redan tjugo år tidigare.

Om Ellbojs orkester under åren 1943–1947 har Martin Westin skrivit boken Farlig pardans på Vinterpalatset (Premium Publishing 2008), en underhållande bok för alla musikintresserade. De som roas av att veta mer om den tidens ”dansbaneelände” har också en hel del att hämta.

Ellbojs främste konkurrent på svensk dansbanehimmel var Thore Ehrlings orkester, men det påstods ofta att Ellbojs band var fräsigare och lät som orkestrarna gjorde i USA.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22