Agatha Christie har mördat på tag. Hitchcock har låtit damer försvinna på tåg. Hollywood körde hårt med tågöverfall i vilda västern och James Bond hade fullt sjå med skurkar på tåg när han fick brev From Russia with Love.

I  deckare och filmer har tåget visat sig vara en alldeles utomordentlig plats att förlägga dramatik och spännande händelser till, händelser som ackompanjeras av de systematiska dunket av tåghjul mot jämrälsens skenskarvar. Mystiska kvinnor som slinker in och låser om sig i överdådiga förstaklasskupéer. Egendomliga män med uppfällda rockslag och hatt neddragen över pannan i korridoren som löper utmed vagnens ena kortsida, där försäljare av förfriskningar och tidningar kommer dragandes på sin vagn likt forntida förebilder till dagens flygvärdinnor.

Full rulle

Tågöverfall, attentat med urspårningar, kroppar som kastas ut från plattformar och folk som byter maskering inne på skakiga toaletter. I Sverige har det visst och sant förekommit en del rallarhistorier. Nobelpristagaren Eyvind Johnson, vars 100-årsjubileum just avverkats, bidrog exempelvis med Portrait av en gammal rallare i Lektyr 50/1945, men litterära rallartraditioner till trots, så har vi aldrig haft någon sån där riktig tågäventyrstradition hos oss.

I USA hade man åtminstone en halv sådan tradition med pulpmagasin som Railroad Stories och Railroad Magazine.

Den sistnämnda var en tidskrift för verkliga järnvägshabituéer, där kärleksfulla featureartiklar om rälsläggning, fotografier av gigantiska lokomotiv och faktaartiklar om koltransporter på räls och insnöade kontinentaltåg fick hjärtat att klappa hos habituéerna.

Dessa faktareportage blandades med skrönlitterära verk om spännande händelser ute på spåret. För i varje nummer fanns ett par järnvägsnoveller. En återkommande författare var E. S. Dellinger, som tycks ha varit för tågberättelserna vad George Bruce (en amerikansk Torsten Scheutz eller Alvar Zacke) var för flygberättelsen i USA.

Därutöver innehöll magasinet också True Tales from the Rails (Sanna berättelser från spåret), där dramatiska händelser utefter alla de järnvägslinjer som gick kors och tvärs over USA rapporterades i en utformning som närmade sig novellens form

Nu förekom faktiskt en del tågskrönor och tågrelaterade berättelser även hos oss i exempelvis Levande Livet, Alibi-magasinet och andra litterära sammanhang. Schablonen med tåg som skenar, som både förekommit i litteraturen, på vita duken och i verkligheten hade sina nedslag även i Sverige.

Och så har vi våra rallare som sagt. Den förbaskade Kjell E Genberg har en tendens att dyka upp i alla sammanhang. Så även här.

Han följde upp sina berättelser om vilda västernsvensken Ben Hogan med en svit om den vackre rallarpojken Robert Stark och det så pass sent som fram till mitten av 1990-talet. Men långt före Genberg skrev tjänstemannen i Kungliga Järnvägsstyrelsen Ernst Didring (1868-1931) åren 1914-1919 rallartrilogin Malm om byggandet av Norrlandsbanan då Lappland koloniserades på allvar av svenskarna.

Didring var för övrigt två gånger ordförande i Sveriges Författareförening. August Strindberg var förbannad på honom för att han tyckte att Didring när denne skrev pjäser plagierade Gustaf III och Dödsdansen.

Nuförtiden är det ganska händelselöst på X2000, Arlandabanan och Pågatågen i de påhittade äventyrens värld.

Dagens strömlinjeformade kustpilar har kanske inte samma dragningskraft som vedeldade järnhästar med pullmanvagnar hade på sin tid.