Mordet som hembygdskultur
Sep 19th, 2009 | By ansvarig | Category: 1996-1, ArtikelAv JAN ERIC ARVASTSON
I maj 1995 förrättades i en glänta i en skog i norra Uppland en invigning av speciellt slag och av ingen mindre än talmannen vid Sveriges riksdag, för dagen iförd grön jägardress av Fjällräventyp. Den andra kvinnan i centrum denna soliga försommardag, med stor publik och där musik på nyckelharpor inte saknades, var Stina Olsson, dotter av bonden Pehr Olsson och hans hustru, född Bärthilsdotter, från Prästarby i Tegelsmora socken. Stina var dock inte närvarande. Hon blev halshuggen ganska precis 150 år tidigare.
I december 1824 vigdes den vackra blonda 18-åriga Stina Olsson från Vibo med den åtta år äldre Olof, med samma efternamn, från en grannby.
Att mord är kultur är inte någon främmande tanke för DAST:s läsare. Glädjande nog är den inte heller det för en och annan vidsynt hembygdsförening, till exempel de i Tegelsmora och Dannemora. Man kan hoppas att idén att mord är kulturgärningar ändå inte får alltför stor utbredning – det kunde få svårartade konsekvenser…
Olof hade ingen gård; den satt hans äldre bror på. I stället skulle han och den unga hustrun bo på hustruns fädernegård . Redan från början gick något snett i äktenskapet, skriver krönikören K. Ruben Douhan. Olof Olsson blev snart osams med svärföräldrarna. Hustrun höll han i strama tyglar, klagade på att hon arbetade för litet och sprang för mycket hos väninnor i granngårdarna, slog henne. Olof Olsson var vidare oresonligt svartsjuk. När den första sonen var född sade han till sockenprästen och alla som ville höra på, att han inte var pojkens far. Samma visa när nästa kom.
Stinas – i fortsättningen kallad Vibo-Stina – ovilja mot maken växte med åren till vitglödgat hat. Skilja sig gick inte. Hon tyckte sig bara se en utväg: att ta livet av maken.
Något oförståndigt gick Vibo-Stina ut och avslöjade sina avsikter för en rad människor. Så vittnade till exempel fru Anna Cajsa Flygare i Tobo vid rättegången, att när hon vid ett tillfälle hade hämtat mjölk hos Olssons och varit ensam i fähuset med Vibo-Stina hade denna yttrat: Tycke du inte att det vore lagom att ge ihjäl en sådan tusan fan? Vibo-Stina berättade vidare för grannfrun att hon också anförtrott sig åt sin mor och pigan på gården, att hon redan hade tänkt ut hur maken skulle dö och till och med vem hon ville ha som förmyndare för sönerna.
Död i sängen
En kall vinterförmiddag, den 14 februari 1844, hittade sönerna och husfolket Olof död i sin säng. Vid det laget borde han ha kommit i väg med en vedskjuts till Uppsala. Men i stället hade han enligt hustrun, blivit sjuk av en smörgås han ätit.
I själva verket var han arsenikförgiftad, och Vibo-Stinas planering hade slagit slint.
Redan året innan hade hon köpt en ordentlig dos av det farliga, men ganska vanligt förekommande pulvret, av en kringvandrande försäljare. Den idé som mognade fram var att maken skulle få i sig giftet just innan han gav sig av på en av sina många marknadsresor. Döden skulle då inte inträffa förrän han hunnit en god bit hemifrån. Kanske föll då också liket av någonstans ute i skogen och var oigenkännligt när det hittades långt senare.
Olof Olsson måste starta mitt i natten för att hinna till marknaden; det var 5,5 mil till Uppsala. Hustrun steg också upp, för att ordna frukost. Hon kokade lutfisk och lagade till vitsås i en panna bredvid. Vitsåsen spetsade hon med arsenik. Dessutom bjöds maken smör och bröd, grynkorv och rökt fläsk. Han lät sig väl smaka och drack två supar därtill.
Men arsenikdosen gjordes uppenbarligen för kraftig. Olsson blev så snabbt sjuk att han aldrig kom upp på skjutsen.
En omständighet som gett upphov till spekulationer är att en bekant till familjen, soldaten Örn, enligt Stina hade lovat åka med Olof Olsson på den ödesdigra resan och ”ta hand om hästarna”. Soldaten var svår att få till förhör för myndigheterna och när det till sist blev av, nekade han förstås. Men – kanske hade Vibo-Stina verkligen en manlig medbrottsling. Var Örn hennes älskare? Till och med – far till hennes båda söner?
Dannemora tingsrätt hade inte svårt att fälla domen: Stina Pehrsdotter Olsson, som sin Man Olof Olsson med förgift uppsåteligen afdagatagit, har gjort sig skyldig att lif mista och warda halshuggen.
Vibo-Stina placerades i länshäktet på Uppsala slott, i väntan på att Svea Hovrätt skulle fastställa domen. Det skulle dröja bortåt ett och halvt år innan bilan lyftes över hennes huvud…
Oscar nekade nåd
Hon sökte nåd hos kung Oskar I men fick avslag.
Under hela rättegången och större delen av fängelsetiden var Vibo-Stina styvnackad och hård. Hon avvisade den kristendomsundervisning som man ville meddela dödsdömda för att få dem ödmjuka inför vad som förestod. Hon spelade också galen med framgång en tid och uppsköt av rättningen. Men till sist lyckades en ung präst bibringa henne insikt om det allvarliga brott hon hade begått och få henne beredd att ta sitt straff.
Den 18 juli 1845 påbörjades resan till avrättningsplatsen i Stinas hemsocken Tegelsmora. Redan i den så välkända backen ner från slottet i Uppsala inträffade en incident: fångkärran rullade så fort att ett hjul slog i kantstenen och föll av. Alla kastades ur. Vibo-Stina fann sig först, reste sig, grep den oroliga hästen i tygeln och höll den tills fånggevaldigern fick hjulet på plats igen.
Natten mot den 19 juli övernattade Stina och hennes sällskap på ett kronohemman i Gyllby.
Nu återstod bara den sista biten, en timmes ridtur genom skogen till galgbacken. Den vägen hade åtskilliga delinkventer färdats före henne. Det berättas att någon av de tidigare varit så omtöcknad att hon mumlat Guld! Guld!; tyckt sig se hur det glimmade överallt ikring henne.
Följd av sin själasörjare gick Vibo-Stina genom folkhopen fram till stupstocken, knäböjde och fick bindel över ögonen. Skarprättaren trädde fram och höjde den kortskaftade, bredeggade bilan. Prästen läste en välsignelse men hann inte avsluta innan bilan föll. En del åskådare svimmade, andra skrek, några till och med förbannelser över mörderskan.
Sist att avrättas
Vibo-Stina blev den sista att avrättas på den här galgbacken, som ligger halvvägs mellan Films och Tegelsmora byar. Namnet på leden dit är Guldstigen. Kanske har den blivit kallad så efter den omtöcknade delinkventens sista ord. Eller också, vilket är troligare, för att det är en urgammal förbindelse mellan byarna som befraktats både med malm, förnödenheter och dyrbarheter.
Hembygdsföreningarna har rustat upp den nu; den är framkomlig och med fantasieggande skylttexter försedd. Vid galgbacken ligger Stinas kropp fortfarande begravd. Såvida inte, som vissa vill göra gällande, sönerna tog den därifrån.
Allmänheten kan nu alltså vandra i Stina Olssons och Birgitta Dahls fotspår längs Guldstigen. Vibo-Stinas mordhistoria är dokumenterad genom hembygdsföreningarnas försorg; järnbärarlandet har fått ännu en turistattraktion. En del människor i bygden tycker nog att omständigheterna kring Olof Olsson död borde få sjunka i glömskans djup. Andra åter kan inspireras att söka de djupare sanningarna bakom Vibo-Stinas mörka gärning. Hur som helst – ett gammalt mord har blivit kultur. Det tackar vi för.
Källa: K. Ruben Douhan: Berättelsen om Vibo-Stina.
Relaterade poster:
Fatal error: Uncaught Error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php:22 Stack trace: #0 /home/dastnu/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include() #1 /home/dastnu/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/home/dastnu/pu...') #2 /home/dastnu/public_html/index.php(17): require('/home/dastnu/pu...') #3 {main} thrown in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22