OM DEN KATOLSKE DECKARFÖRFATTAREN EDWARD D. HOCH OCH RELIGIÖSA MORD I HANS FÖRFATTARSKAP

Av BERTIL FALK

En giftgrön drink: Creme de Mente med tillsats av Seven Up, lyser i handen på den satte mannen med det vänliga leendet. Han sitter bredvid sin hustru Pat i Regnbågsrummet högt uppe i Rockefeller Center och bakom dem breder New Yorks Manhattan ut sig upp mot Harlem med glitter av ljuspunkter och den mer sparsamt upplysta Central Park.

Mannen heter Edward D. Hoch. Han ser inte ut som en våldets man. Ändå är han en uppburen detektivförfattare, som specialiserat sig på att skriva noveller där mord är ett ständigt återkommande tema. En durkdriven skrivbordsmördare till båtnad för alla fåtöljdetektiver.

Deckarnoveller är han så bra på att de amerikanska deckarförfattarnas organisation Mystery Writers of America (MWA) tilldelat honom deckarvärldens motsvarighet till filmvärldens Oscar, en så kallad Edgar, uppkallad efter Edgar Allan Poe, för bästa detektivnovell. Han har även varit president i det illustra sällskapet.

Då och då har Ed Hoch producerat sig som romanförfattare och ibland har någon fått honom att pröva sin talang inom andra genrer, men han återkommer ständigt till det som är hans mammas gata, till deckarberättelsen och till novellformen, och han säger klart ifrån nu det är den formen han föredrar att arbeta med.

Novellsamlingar rosar inte marknaden, även om de brukar gå bättre än diktsamlingar. Sak samma i USA. Men Ed Hoch är mannen som lyckats som novellist. Numera livnär han sig på att i huvudsak skriva korta berättelser. Han kanske rentav har lyckats bättre som enbart novellist än någon annan inom sin speciella genre. Han brukar faktiskt utpekas som USA:s ende nu levande författare som enbart livnär sig på att skriva noveller.

Ed Hoch har dess utom i maj i år firat 25- årsjubileum. Han är nämligen de ende deckarförfattare som de senaste 25 åren medverkar i varje nummer av Ellery Queen’s Mystery Magazine, världens största detektivmagasin. Sånt ger prestige både bland läsarna och kollegerna – det har i alla fall flera av dem försäkrat mig.

Ed och Par Hoch är katoliker. Inte bara till namnet, utan också till gagnet. De är troende. De praktiserar sin religion. De går i mässan varje söndag. Och på vardagarna sitter Ed Hoch vid sitt skrivbord hemma i huset i Rochester. New York och skriver.

Väntan är viktig

Ed Hoch har en rejäl framförhållning, håller sina deadlines och har inga osålda verk i byrålådorna. Hemligheten ligger i att vänta på det rätta tillfället. När alla tänkbara marknader refuserat ett manus krävs tålamod, förmåga att arbeta vidare på andra projekt och vänta. Den dag ett magasin eller en tidskrift byter redaktör är det dags att göra ett nytt försök, säger han.

De flesta kända deckarförfattare har slagit sig fram med hjälp av romaner. Ed Hoch är unik. Han har först efter många års troget slit i detektivförfattarnas blodiga vingård blivit något av ett namn. Långsamt men säkert har hans rykte som en pålitlig hantverkare i mordets ädla konst vuxit. Det tar lång tid för den som skriver noveller att bli erkänd. Han har också visat sig vara en lysande arvtagare till John Dickson Carr, som också berömt Hoch för dennes skicklighet nu få till stängda rummet-mord och omöjliga brott.

Ed Hochs produktion har med åren blivit mycket omfattande. Men det som intresserar oss här är främst de berättelser, där hans religiösa tro satt sina kanske tydligaste spår. Det finns många sådana noveller i hans produktion och jag har tagit fasta på några, som alla har anknytning till Kristi pinodöd på korset.

Intresse för det ondas problematik

Ed Hoch visar utan tvivel ett starkt intresse för det ondas problem i sitt författarskap. När han sammanställer ett mordfall med sin religiösa övertygelse och utnyttjar sina gedigna kunskaper i religions-, kyrko- och idéhistoria, uppstår i mötet kombinationer och konstellationer som är nya för oss, även om man ibland anar tänkesätt, som påminner om Graham Greenes präst, som gjorde ett kristligt byte med Gud då han i utbyte mot en ung släktings liv lät Gud ta ifrån honom hans kristna tro.

Parallellen ska inte dras för kraftigt, men den finns där i Greenes och Hochs gemensamma attityd att för Gud är allting möjligt, en föreställning som ibland förefaller sidosatt bland protestanter, främst då hos lutheraner.

En ”ockult” detektiv

I åtminstone fyra noveller under tioårsperioden 1957-1967 presterade Hoch berättelser som behandlade ondskans problem insatt i ett sammanhang, där Kristi lidande och död i ett eller annat avseende spelar en avgörande roll för förståelsen av problematiken. Då hade han redan i Famous Detective Stories, nr 8/1956 i den femte berättelsen i den 27 noveller långa novellserien om den ”ockulte” detektiven Simon Ark, lanserat sitt tema. Berättelsen The Vicar of Hell (Helvetets kyrkoherde) handlar om en man som mördas i London av satansdyrkare genom att korsfästas på en vägg, fastnaglad med pil och båge.

Men det var först med The Hour of None, (Den nionde timmen), som temat antog avgörande proportioner. Novellen publicerades hösten 1957 i magasinet Double-Action Detective and Mystery. Det var den första berättelse Hoch fick publicerad där, men hjälten, som även här var den lätt ”ockulte” Simon Ark hade debuterat redan 1955 i magasinet Famous Detective Storie. Den nionde timmen var den elfte berättelsen i denna novellserie. Ed Hoch säger att det var redaktören Bob Lowndes som först upptäckte både Simon Ark och dennes upphovsman. Samtliga Simon Ark-noveller hade inte bara en påtaglig religiös ton utan också starka inslag av kristen moralism. Simon Ark är en mycket ovanlig detektiv.

Koptisk präst

Det påstås om honom att han var koptisk präst under första århundradet efter Kristus och att han lovprisade Gud i en skrift. Det var en Gud i behaglig gärning, som normalt borde ha öppnat himmelens portar för upphovsmannen. Men så icke! Ark lanserade nämligen sin utomordentliga skrift som ett femte evangelium, vilket föranledde kyrkofäder att höja på ögonbrynen och förkasta den som ett falsarium.

Gud visste nu inte riktigt vad han skulle ta sig till med den koptiske prästen. Denne hade visserligen inte förtjänat att hamna i helvetet, men efter sitt fräcka tilltag var han inte heller omedelbart välkommen i himlen. Gud beslöt att uppskjuta det slutliga avgörandet i frågan tills vidare, vilket innebar att Simon Ark, i väntan på sin på framtiden uppskjutna dom, i likhet med Jerusalems skomakare Ahasverus, den vandrande Juden, blev tillsvidare odödlig i kroppslig bemärkelse.

Deckarnas nestor?

Vid det har laget skulle Simon Ark ha cirka nittonhundra år på nacken, något av en nestor bland deckare med andra ord. Sin tid på Jorden har han använt till att studera ondska och bekämpa Satan på alla sätt och vis. I likhet med kollegan Sherlock Holmes håller sig Simon Ark med en doktor Watson, som emellertid ogillar när han blir behandlad som en – doktor Watson. Denne person som mestadels är Arknovellernas berättande ”jag” är en amerikansk bokförläggare med vacklande religiös attityd. Han uppträder stundom som ateist. Bokförläggaren finns i New York på vardagar, men hänger gärna med Simon Ark på mördarjakt över veckosluten.

I Den nionde timmen förekommer ett klockringningsmord, som ytligt kan föra tanken till en annan kristen detektivförfattare, Dorothy Sayers och hennes Lord Peter Wimsey i den numera klassiska De nio målarna. Men Hochs novell är till skillnad från Sayers roman ytterst teologisk och predikande moralistisk med en sensmoral som går ut på att även ateister kan ha ett religiöst behov.

Det centrala mordet i Den nionde timmen är emellertid inte detta klockringningsmord utan ett liknande mord, som förövas i ett kloster vid den nionde timmen, som i Svenska kyrkans tidegärd svarar mot rubriken ”Kort bön under eftermiddagen” eller ”Den nionde timmen”. Ed Hoch låter Simon Ark ta upp frågan om valet av mordtimme med en av prästerna i klostret, fader Markus:

Fader Markus tog sig för pannan som låg i veck. ”Kan det vara möjligt att det finns en mördare mitt ibland oss? Kan det vara möjligt att djävulen och hans dåd hur funnit fotfäste till och med på denna undangömda plats?”

”Kanske”, sa Simon Ark. ”Satan har framträtt på sällsammare platser – till och med för länge sedan innanför själva Vatikanens murar. Fader Markus, berätta för mig vad ni vet om Den nionde timmen.”

Prästen höjde på ögonbrynen. ”Den nionde timmen? Det är latin för ’vid den nionde timmen’. Det betyder den nionde timmen på dagen ”eller ungefär klockan tre på eftermiddagen. Många religiösa sällskap samlas fortfarande till bön vid denna tidpunkt, precis som vi gör.”

Simon Arks ögon hårdnade till på det där bekanta sättet som jag sett så många gånger förut. ”Det är också den timme då Kristus dog på korset och den timme då han nedsteg i dödsriket. Amalrius skrev en gång om att detta är den timme då människan är som mest utlämnad åt djävulens frestelser, och att det är vid denna tidpunkt som Satan vanligtvis kommer.”

Naturligtvis löser Simon Ark mordproblemet. Det sker under en dramatisk samling med alla prelater och munkar i klostrets kapell. Och Simon Ark förklarar hur ondskan kunde få fotfäste i ett heligt samhälle fyllt av fromma människor som vigt sina liv åt att tjäna Gud. Redan i inledningsavsnittet fäller han därvidlag sin nyckelreplik: ”Satan är kanske aldrig så framgångsrik, som när han tillskansar sig kontroll en över en riktigt helig människa”.

Parallell till Jesu död på korset

I en novell om Simon Ark, som kom två år senare, och som publicerades i The Saint Detective Magazine, 1959, drar Hoch nästan brutalt påträngande upp parallellen mellan ett mord och Jesu död på korset. Berättelsen, som heter Sword for a Sinner (Svärd för en syndare) var den sjuttonde historien i novellserien om Simon Ark och handlar om Botgörarnas Brödraskap, en grupp fanatiskt fromma flagellanter, som utövar sina späkningar direkt kalkerade på Jesu död.

Bröderna håller till på gränsen mellan Colorado och New Mexico i de berg som kallas Sangre de Cristo – Kristi blod.

I källaren till deras hus binds medlemmarna fast vid kors, som hänger utmed väggarna. På dessa träkors mediterar de i den ställning som Jesus intog på korset då han dog. Dessa avancerade självplågare är helt nakna bortsett från ett par badbyxor eller ett höftkläde samt svarta kåpor, som de dragit över huvudena för all dölja sina ansikten (och därmed också sin identitet) för varandra.

Den katolske prästen i samhällets kyrka för söker förgäves att motverka brödraskapets övningar och få bröderna på bättre tankar. Katolska kyrkan ser med ogillande på den verksamhet som utövas och prästens biskop ser gärna att denna missriktade fromhet slussas in på mindre extrema vägar. Situationen kompliceras för prästens del av att han tycks ha förmågan att kommunicera med avlidna församlingsmedlemmars andar under förutsättning att de biktat sig för honom medan de levde. Detta är en mycket störande faktor eftersom kyrkan inte vill kännas vid spiritism.

När 18 ordensbröder en morgon hänger på sina kors blir en av dem mördad genom att någon, likt en romersk soldat vid Golgata för snart tvåtusen år sedan, ränner ett svärd i offrets vänstra sida. Eftersom alla de övriga ordensbröderna mediterat fastbundna på sina kors med slutna ögon har ingen av dem sett mordet.

Lite övernaturligt kvar

Hochs detektiv kommer och löser problemet.

När man fått facit i hand har Hoch gett det mesta en naturlig förklaring, avfärdat de ockulta övertonerna, men ändå låtit en gnutta övernaturlighet dröja sig kvar. När prästen som tror sig kunna tala med de dödas andar, diskuterar med Arks ateistiske medhjälpare om en andeseans, som Ark övertalat honom att medverka i, utspelar sig följande:

”Men varför letar han efter Satan, fader?” frågade jag. ”Skulle det på något sätt bryta förtrollningen hos denna förbannelse som plågar honom om han lyckas finna djävulen?”

Men prästen bara skakade på huvudet.

”Det vet jag inte. Jag vet inte ens om han berättade sanningen för mig. Han kanske bara ville säga mig att Guds vägar ofta är sällsamma och otroliga. Han kanske bara berättade för mig att det fantastiska, det övernaturliga är möjligt här på jorden – om det är Guds vilja.”

”Och?”

”Och han bad mig att acceptera denna sällsamma förmåga som jag besitter – acceptera den och använda den i Guds namn. Han sa att jag i kväll måste göra ett försök att kontakta Glen Summers ande…”

”Men strider inte sånt som seanser mot religionen?”

”Han säger att något gott kan komma fram ur det onda. Fast ändamålet aldrig helgar medlen, måste helt säkert omständigheterna ibland diktera dårars vishet och visa mäns dårskap.”

Den som publicerade denna mordhistoria i Kristi lidandes efterföljd var en svenskamerikan, Hans Stefan Santesson, som under en lång följd av år var redaktör för Leslie Charteris’ magasin The Saint Detective Magazine (senare kallat The Saint Mystery Magazine och slutligen bara The Saint Magazine).

Santesson, som gärna publicerade lite udda berättelser, som andra magasin refuserade, stod i en egenartat förhållande till den karelska tron. Hans far, den svenske tenngjutaren och skriftställaren Nils H. Santesson, hade haft kontakt med jesuitbröder i Stockholm och lät år 1915 döpa sonen i en katolsk kyrka i Paris när modern inte var närvarande. Som dopvittne fungerade ingen mindre än dadaismens skapare Hans Arp.

Hans Stefan Santesson förlät aldrig fadern detta dop. Själv nådde han fram till en tro på reinkarnationen. Hans två sista böcker handlade om reinkarnation och exorcism.

Men med det katolska paret Ed och Pur Hoch kom Santesson väl överens och de hade många och långa diskussioner om religion under årens lopp fram till Santessons frånfälle i februari 1975.

Samma år Santesson publicerade Svärd för en syndare gav han också ut Ed Hochs korta roman The City of Brass (Mässingsstaden) i serien The Saint Mystery Library.

I denna skakande skildring av ondska i en patriarkaliskt styrd amerikansk stad av Malmös storlek, där händelserna utspelar sig i olika samhällsskikt i konflikt med varandra, låter Ed Hoch en 75-årig kvinna uppträda med stigmatiseringssymptom, dvs. märken efter Jesu fem sår på korset.

Helig bluff

Kvinnan påstår att hon inte intar någon föda utan bara lever på den nattvard, som en katolsk präst kommer och ger henne varje dag. Denna berättelse är bara en belysande biberättelse invävd i huvudhistorien, men i förbifarten avslöjar Simon Ark att det handlar om helig bluff. Kvinnan har gömt mat i sin eldstad och framkallar sina stigmatiseringssår genom att injicera terpentin i händer och fötter med en spruta.

Santesson var också den som publicerade två andra berättelser av Hoch med samma innebörd av ond bråd död till följd av eller med avseende på omständigheter i samband med Kristi död. Båda dessa berättelser är numera att betrakta som klassiker. Den första var en detektivberättelse som samtidigt kan hänföras till science fictiongenren eftersom den utspelar sig i framtiden. Den publicerades 1964 i The Saint Mystery Magazine och hette The Wolfram Hunters (Volframjägarna). Liksom fallet var med Svärd för en syndare är det Golgatadramat som står i centrum för det ondas död.

I en framtid som ligger 90 år efter Bomben, som totalförstört världen, har alla raser utplånats från Jorden utom indianerna, vilkas hudpigment visat sig ha förmågan att motstå radioaktiv strålning. De överlevande indianerna har emellertid förkastat kyrkan och prästerskapet. I Rio Grandes övre dalgång ligger byn Del Norte, som består av 200 människor.

I en grotta i bergen bor fader Legion, en katolsk präst som inte tillåtits bosätta sig i byn. För honom är situationen märklig. Han är kanske biskop, kanske rentav den siste katolske prästen i hela världen, och då är han också påven. Men en påve som inte får predika för folket.

Liten pojke blir lärjunge

En liten pojke från byn blir emellertid hans lärjunge. I byn samlas man varje år till påskhögtid. Men man firar en förvrängning av kristen påsk. Alla i byn som under det gångna året har mördat, stulit wolfram, som anses besitta magiska egenskaper, eller sovit på sin vakt, fängslas och avrättas på påsken genom att hängas upp på kors, där de genomborras av pilar.

Prästen är mycket upprörd över denna bestialiska förvrängning av påsken och när en av männen i byn försvinner omedelbart efter påskavrättningarna får han en chans att tillsammans med sin unge lärjunge lösa problemet och få byns invånare att slå in på andra vägar.

Det är samma tendens som i Svärd för en syndare. Korsfästelserna blir offerritualer av ondska som leder till försening och andlig förnyelse, ungefär som Kristi eget lidande och död på korset utgjorde ett ställföreträdande lidande och försoningsoffer som banade väg för en ny religion.

Wolframjägarna har blivit en av Ed Hochs mest antologiserade berättelser, vilket delvis hänger samman med att den räcker två olika litterära genrer och både dyker upp i deckar- och science fictionantologier.

LSD och ritualmord

Men Hoch återkom till temat med ännu större framgång i den på sin tid mycket uppseendeväckande berättelsen The Oblong Room (Det avlånga rummet), som kom 1967. Där återkommer det religiösa ritualmordet, men förskjutet med sin betoning förlagd till uppståndelsetanken och kopplat till missbruk av LSD.

Den handlar om två unga män i 20-årsåldern på ett studentinternat. Den ene är en ledarnatur, den andre underkastar sig honom. De kompletterar varandra. Ledarens grepp över kamraten är enormt och en flicka som sällskapat med båda pojkarna finner relationen ytterst motbjudande.

Hon tycker instinktivt illa om ledartypen, som hon upplever som ondskefullt behärskande och gör slut med honom för att inte komma under hans inflytande.

När Ed Hochs detektiv, kapten Leopold, kommer på plats har de båda pojkarna hittats i sitt avlånga rum, som de inte lämnat på ett dygn. Ledaren ligger död på sin säng med flera hugg i bröstet. Kamraten ligger i sin säng utan att göra någonting.

Det förefaller uppenbart att han dödat den dominerande vännen. Varför? Något homosexuellt förhållande har inte förekommit mellan de två. Det var inte på den bogen deras förhållande låg. De tycks inte heller ha bråkat om den gemensamma flickvännen. Däremot upptäcker man att de använt LSD. Ledaren är en andlig ledartyp som har sin kamrat i ett själsligt grepp. Relationen mellan de två är som mellan en ofelbar överstepräst och en hängiven kultutövare. Och det är där som lösningen på gåtan ligger. Kapten Leopold finner den.

Upplösningen kommer för den oförberedde som något av en chock och i mitten av 1960-talet var denna kombination av LSD och i högsta grad negativ Kristusidentifiering alldeles för magstark för de amerikanska detektivmagasinens redaktörer. Deras reaktion kanske förstärktes av att Hoch varken moraliserade eller predikade, inte tillhandahöll någon överslätande sens moral, utan bara redovisade fallet och dess polisiära upplösning, en metod som förhöjde effekten på alla plan – inte minst det religiösa, där chocken blir ovanligt stark när upplösningen kommer i slutraden.

Ingen ville ha novellen

Alla refuserade Hochs historia. Santesson på The Saint Magazine utgjorde den marknad som betalade författarna sämst och som så många gånger förr gick budet i sista hand till honom, sedan alla slagit bakut. Santesson såg genast värdet i Hochs välskrivna berättelse, som alldeles utmärkt speglade de nya rörelserna på djupet hos den amerikanska collegeungdomen, där intresset för livsåskådningsfrågor och försök att höja den religiösa upplevelsen med hjälp uv stimulantia och drogexperiment som just då växte fram med våldsam kraft och gav upphov till flower power, satansdyrkan och mycket annat: Förebilden till denna drogkult kunde man finna i Huxleys berömda meskalinförsök.

När novellen väl publicerats var dess framgång given. När 1968 års Edgar för bästa detektivnovell under 1967 delades ut, så gick den till Hoch för Det avlånga rummet. Mycket av det som då irriterade redaktörer på olika tidskrifter har i dag blivit vardagsmat i massmedia, men än i dag förmår novellen att ge den där lilla extra chocken när upplösningen kommer.

Enstaka noveller från den produktive Hochs hand har ibland hittat vägen till Sverige.

Edward D. Hochs noveller om Simon Ark finns inte bara i gamla nummer av amerikanska deckarmagasin, de har också getts ut i bokform. Den första boken The Judges of Hades kom 1971 på Leisure Books, Inc med ett förord av Hans Stefan Santesson.

Den andra City of Brass kom samma år på samma förlag.