Av ANDERS N NILSSON

Av drygt sju tusen studerade svenska westernpocket från den senare hälften av 1900-talet hade 37 procent någon form av marginalia, dvs. anteckningar som kan hänföras till läsarnas aktivitet. Marginalia förekom främst i bokens början eller slut, medan själva textsidorna med få undantag var orörda. Även om någon dialog mellan läsare och författare helt saknas har ett fåtal läsare lämnat ytterst kortfattade omdömen om texten. Särskilt pärmens insida och smutstitelsidan bar spår av läsarnas aktivitet och de vanligaste typerna av anteckningar var något slag av ägarmärkning samt notering om att boken lästs. Många böcker har spår efter fler än en ägare och att böckerna cirkulerat framgår även av stämplar från särskilda bytesbutiker. Böckernas tomma ytor har även använts för beräkningar och minnesanteckningar av olika slag, från tipsrader till tid för bilbesiktning. Några böcker har teckningar i yttre marginalen som bildar en enkel form av blädderbio.

Bild 1. Detta exemplar av Kaliber 45 nr 25 från 1974, Överfallet av George G. Gilman, har på ryggen försetts med en dymoremsa med den nya titeln ”De tvåbenta asgamarna”. Ordalydelsen har till synes hämtats från bakpärmens blurb.

Artikeln i pdf, bäst för utskrift: Marginalia

Marginalia
Industriellt framställda pocketböcker i stora upplagor är alla identiska direkt efter framställningen men erhåller som regel individuella särdrag när de väl hamnat hos läsarna. Varje bok får därmed sin egen historia som delvis kan rekonstrueras utifrån de spår läsarna lämnat efter sig. Vid sidan av det rena slitaget tänker jag här främst på den information läsaren eller ägaren tillfört boken genom att skriva eller rita i den, dvs. de spår som faller under benämningen marginalia (Jackson 2001). Ett lite udda exempel är den bok vars rygg försetts med en ny titel med hjälp av en dymoremsa (Bild 1).

Synen på marginalia är starkt polariserad. Den kanadensiska språkvetaren H.J. Jackson skiljer mellan ”annotators” och ”bibliophiles”, som sägs betrakta varandra som tråkmånsar respektive anarkister (Jackson 2001, s. 237). Av tradition är det förbjudet att lämna några spår efter sig i biblioteksböcker, och begagnade böckers ekonomiska värde beror till stora delar av skicket. Samlarvärdet graderas efter skicket så att en bok i nyskick värderas högst. Handlingen att skriva i en bok förvandlar automatiskt en bok från att vara ny till att vara begagnad, då en bok med anteckningar i per definition inte kan sägas vara oläst eller i nyskick.

Å andra sidan kan marginalia tilldelas specifika värden av mer historiskt inriktade litteraturvetare eller vetenskapshistoriker, speciellt när det gäller mycket gamla och betydelsefulla texter. Ett paradexempel är Owen Gingerichs studier av samtliga ca 600 bevarade exemplar av Copernicus storverk De revolutionibus orbium coelestium, först utgiven 1543 (Gingerich 2005). H.J. Jackson har sannerligen en poäng när hon skriver att “Every annotated book is singular and potentially instructive.” (Jackson 2001, s. 77).

Intresset för marginalia är förutom till verkets betydelse även knutet till personen som hållit i pennan, och kan till exempel utgöra en del av vår tids kändiskult. Dedikationen utgör en speciell form av marginalia där bokens författare infört en tillägnan i samband med att boken getts bort. Harry Martinsons bibliotek, bevarat i Olofström, innehåller till exempel ett tusental volymer med dedikationer, varav ett urval presenterats av Aldén m.fl. (2014). Böcker köpta av läsarna kan även signeras av författare som del av marknadsföringen. Närvaron av författarens signatur anses höja böckernas andrahandsvärde.

Även bokägarens namnteckning eller särskilda bokägarmärke, ex libris, kan öka en boks andrahandsvärde eller gör den särskilt intressant ur olika synvinklar. Jag har själv tidigare använt de egennamn som återfunnits i svensk westernpocket för att uppskatta andelen kvinnliga läsare av genren (Nilsson 2018). Ägarens namnteckning eller initialer längst upp till höger på inlagans första sida utgör verkligen ett av marginalias mest självklara fundamenta och betydelsen har formulerats väl av Jackson (2001, s. 257): ”This book belongs to me and I expect it back if I lend it to you.”

Tidigare studier av marginalia har som regel utgått från finlitteratur och ofta med fokus på äldre böcker. Som H.J. Jackson (2001) noterat är skönlitteratur som regel fattig på marginalia. Då jag nu som studieobjekt valt en av populärlitteraturens lägst ansedda genrer, cowboyboken, kan man med rätta förvänta sig att resultatet blir ett annat. Dedikationer och signerade böcker är knappast aktuella med tanke på att de flesta texter är översatta från engelskan, och även recensionsexemplar saknas helt. Den största skillnaden är nog ändå att bokens själva text så gott som aldrig kommenterats. Istället måste fokus riktas mot bokens blanka ytor på pärmens insida och inlagans första och sista blad. Istället för hur läsaren förhållit sig till själva romantexten, blir frågeställningen hur läsaren använt boken som fysiskt objekt. Min inställning är att de spår läsaren/ägaren lämnat efter sig ökar bokens värde och absolut inte bör avlägsnas, eller som H.J. Jackson formulerat sin inställning i frågan: ”annotation is part of the history of a book and I would choose to leave notes alone: evidence of use is less depressing than the signs of a book’s having never been read” (Jackson 2001, s. 101). Här kommer jag osökt att tänka på familjebiblarnas släktkrönikor som ett unikt material tillkommet under flera generationers tid, även om jag här kommer att ägna mig åt mer efemära trycksaker.

Studerat material
Läsarnas eventuella efterlämnade text och teckningar har registrerats i 7075 st svenska westernpocket som finns eller har funnits i min ägo. Böckerna representerar kring fyra tusen olika utgåvor, med få undantag från det femtiotal bokserier som listas i Nilsson (2014). Hela 63 procent, dvs 4.484 st böcker saknar helt anteckningar (kladd och fläckar ej inräknat). Materialet omfattar således 2.591 böcker i vilka någon form av anteckningar registrerats.

Ägarmarkering
Den främsta anledningen till att bokens ägare så pass frekvent märkt den med sina namn, initialer eller någons slags bomärke torde vara att böcker av detta slag flitigt lånades ut och alltså lästes av flera. Troligen bytlånade man frekvent böcker med varandra som syskon, vänner, arbetskamrater eller i andra liknande sammanhang. Ägarmarkeringen placerades oftast på smutstitelsidan eller på frampärmens insida (Bild 2). Även titelbladet kunde användas i samma syfte och det hände även att namnet skrevs in på mer än ett ställe (Bild 3). Värst av alla var en viss Bosse E. Stenqvist, som kunde skriva sitt namn på tio olika ställen i samma bok. Synligheten varierar alltså från små och diskret placerade initialer till upprepning av namnet på alla möjliga ställen, alltefter personlighet.

Bild 2-4. -2. Utbroderad ägarmarkering på smutstitelsidan i detta exemplar av Longhorn nr 11 från 1969, Långt från lagen av William Hopson. Stavningen och stilen tyder på låg ålder. På pärmens baksida med samma stil: ”INGA OBEHÖRIGA FÅR TITTA”. -3. Tord Lundgren skrev sitt namn på ett fyndigt sätt på titelsidan i detta exemplar av Walt Slade nr 95 från 1965, Hårda tag av Jackson Cole. För säkerhets skull skrev han även sitt namn två gånger på smutstitelsidan. -4. Arrangemang för bokens nyttjande i ett privat lånebibliotek där såväl låntagare som återlämningsdatum framgår. Som brukligt placerat sist i boken, Pyramid nr 147 från 1961, Död eller levande av Louis L’Amour.

Några av de böcker jag sett har ett Chiquita-märke från en banan på pärmen, och detta bör troligen ses som en slags ägarmärkning. Det närmaste jag kommit ett ex libris i materialet. En av böckerna i mitt material har arrangerats för utlåning på samma sätt som biblioteksböcker förr gjordes, och ingick därmed till synes i någon form av privat utlåningsverksamhet (Bild 4). Kioskböcker fanns aldrig att låna på de kommunala biblioteken, och det enda undantaget jag sett som bekräftar regeln är en Mustang-bok från 1970 med stämpeln ”Biblioteket Smedjebacken” på smutstitelsidan.

Ägarens namn kombinerades frekvent med uppgift om adress och ibland även telefonnummer. Att smutstitelbladet i ett flertal böcker har rivits ur boken kan bero på en önskan om att få bort dessa uppgifter innan den lämnades vidare. Närvaron av två eller flera namn i en bok kan tolkas så att den vandrat vidare till nya ägare som även de önskat markera sitt ägarskap. Tidigare ägares namn kan i sådana fall vara överstrukna (Bild 5). Ägandet kan även framgå ur en gåvoinskription i samband med att boken getts bort som present (Bild 6). I ett exemplar av Bill och Ben nr 280 från 1984, Bill och Ben och de utstötta av Marshall Grover, står det att läsa på smutstitelsidan ”God Jul Pernilla önskar polar’n Åsa”.

Bild 5-8. -5. Minst fyra olika ägarmärken återfinns på smutstitelsidan i detta exemplar av Sheriff nr 61 från 1969, Ett steg från döden av Ray Hogan. -6. Anteckning från smutstitelsidans övre del i detta exemplar av Nyckelbok nr 581 från 1962, Väloljade pistoler av Ralph Cummins. Texten ger såväl datum som plats samt antyder något om ägarens låga ålder. -7. Läsdatum från tre påföljande år på sista sidan i detta exemplar av Longhorn nr 22 från 1970, I satans namn av Walt Coburn. På sidan 66 finns även klockslag, och ett datum som antyder en fjärde läsning av boken. -8. Smutstitelsidan användes ibland till att lämna ett omdöme om den lästa boken, här i ett exemplar av Prärie nr 48 från 1965, Kampen om slätten av Wade Hamilton. Det råder knappast någon tvekan om att Marianne i Skurträsk gillade denna roman.

L som i läst
Lika viktigt som att skriva in äganderätten tycks det ha varit att markera att boken lästs. Här tycks olika ägare ha använt sig av olika system. Tydligast blir markeringen när det helt enkelt står ”Läst”, ofta i kombination med ett datum. Att omläsning förekom framgår av flera sådana markeringar efter varandra i samma stil (Bild 7). Enligt vad Alfons antecknat i sitt exemplar av Bill och Ben nr 348 från 1988, Mannen med ärret av Marshall Grover, läste han den tre gånger: 7 mars 1993, 28 september 2007 och 17 januari 2010. Jag har även tolkat bokstaven ”L” ensam som att boken har blivit läst, och troligen kan även ett ”x” ha använts i samma syfte. Mer intrikata system kan ha förekommit för att markera i lånade böcker att de lästs av låntagaren.

Enstaka kortfattade omdömen om böckerna återfinns som regel i böckernas början, någon gång i anslutning till markeringen om att boken är läst (Bild 8). En bok har ett mer utförligt omdöme nederst på sista textsidan (Bild 9). Positiva omdömen jag noterat är till exempel hyfsad, bra, skitbra, värd att läsa, medan de få negativa jag sett är dålig och tjatig.

Bild 9-10. -9. Omdöme lämnat av Olof Kihlberg i Bandhagen på sista sidan i ett exemplar av Jim och Jeff nr 1 från 1976, Fyrtal i ess av E. Jefferson Clay. -10. Anteckningarna i böckerna utgörs återkommande av räknetal eller sifferrader, som här på bakpärmens insida på detta exemplar av Prärie nr 4 från 1962, Främlingen av Burt Arthur. Siffrorna kan i en del fall tolkas som resultat i olika sällskapsspel, men just i detta fall blir tolkningen osäker.

Datum och andra siffror
De datum som skrivits in i böckerna kan avse tidpunkt för läsnings påbörjande eller avslutande, men även avse bokens införskaffande. En samlare jag haft kontakt med hade som vana att skriva in plats och datum för varje separat köp av begagnade böcker. Andra fristående siffror i början av böckerna kan visa begagnatpris eller bokens serienummer. De senare återfinns på många böcker endast nederst på ryggen, och då denna del av boken ofta skadas kan de tryckta numren förlora sin läsbarhet och därmed behöva skrivas in i boken av ägaren.

En boks oanvända pappersytor kunde även komma bra till pass när man behövde göra några beräkningar, som att summera olika utlägg till en slutsumma. Det finns även exempel på rader av siffror som närmast får en att tänka på resultat i kortspel eller andra former av sällskapsspel (Bild 10).

Bytesbutiker
Enstaka böcker har stämplats av butiker som troligen bedrev utbytes- eller utlåningsverksamhet med kioskböcker (Bild 11-14). Exempel på detta är ESSET i Malmö och Trelleborg, även benämnd Bok- och skivboden Esset. Andra observerade namn är Arstadius inlämningsaffär i Linköping, Bok Shop i Västerås, Bokbytet i Göteborg, Bokcentralen i Borlänge och Hobbyiten i Björneborg (Värmland).

Bild 11-14. -11. Stämpel från ESSET-butikerna i Malmö på titelsidan i detta exemplar av Pyramid nr 190 från 1963, El Lobo – vargen av Phil Ketchum. Butikerna sålde och bytte begagnade skivor och böcker och erbjöd även en del klädvårdande tjänster. -12. Klistermärke från ESSET-butikerna i Malmö på titelsidan i detta exemplar av Pyramid nr 262 från 1967, Gräv din grav! av Reese Sullivan. -13. Stämpel från Bok Shop i Västerås på titelbladet i detta exemplar av Bravo nr 56 från 1966, Mord i mörker av Cy James. -14. Stämpel från Arstadius inlämningsaffär i Linköping på titelbladet i detta exemplar av Bravo nr 78 från 1968, Prärieorgier av Matt Kincaid (enligt omslaget Texasorgier).

Korsord och kuponger
Böckerna hade två platser där läsaren förväntades skriva någonting. Det ena var de korsord som under en kortare period fanns baktill i Pingvin-böckerna och det andra var de kuponger i slutet av böckerna där man kunde beställa andra böcker från förlaget. Såväl korsorden som kupongerna kunde vara mer eller mindre ifyllda. Tanken var nog att den ifyllda kupongen skulle klippas ut och skickas in till förlagen, men det gick förstås även att skriva av den. Det kan noteras att ifyllda kuponger har observerats i ett antal böcker, en del med lämnade uppgifter som visar att det hela skett på skoj (Bild 15).

Bild 15-18. -15. En skämtsamt ifylld beställningskupong på sidan 119 i detta exemplar av Sheriff nr 59 från 1969, Farlig last av Thane Docker. -16. Anteckning i texten på sidan 97 i detta exemplar av Longhorn nr 22 från 1970, I satans namn av Walt Coburn. Verbet ”hobbla” har tydligen slagits upp varefter förklaringen ”lade en 8 på frambenen” skrivits in. -17. Kombinationer av ljudhärmande text och små teckningar i marginalen på sidan 19 i detta exemplar av Bill och Ben Special nr 29 från 1978, Bill och Ben i spökstaden av Marshall Grover. -18. I marginalen på sidan 67 i detta exemplar av Clay Allison nr 79 från 1979, Vargmannen av William Marvin Jr., har en läsare lämnat uppmaningen: ”Skär kuckere av Allison Hingsten”.

Romantexten en frizon
Som regel är inlagan med själva romantexten helt ren från anteckningar. Vanligast är små streck eller liknande som troligen markerar hur långt läsaren kommit i boken vid en viss tidpunkt. Istället för att göra hundöron eller använda någon form av bokmärke. Ett exemplar av Bill och Ben Special nr 6 från 1975, Bill och Ben som fantomer av Marshall Grover, har några understrykningar på de inledande textsidorna. Jag har även sett ett exempel på rättelse av tryckfel, liksom en inlagd förklaring till ordet ”hobbla” vars betydelse tydligen slagits upp (Bild 16). En läsare har på flera ställen i texten skrivit in kompletterande, ofta ljudhärmande ord, i kombination med små teckningar, vilket ger en känsla av likhet med tecknade serier (Bild 17). Kanske av ren avundsjuka har en läsare i marginalen krävt kastrering av kvinnokarlen och hjälten Clay Allison (Bild 18).

En bok jag sett har kluddats ner något kopiöst med hjälp av en röd bredspetsad spritpenna. Kluddet kan ses på så gott som bokens alla sidor (Bild 19). Fulord som ”fan”, ”fitta” och ”satan” blandas med förpubertalt klotter, och en möjlig tolkning är att en yngre bror velat hämnas på sin storebror genom detta nidingsdåd.

Bild 19-21. -19. Mitt exemplar av Bravo nr 12 från 1963, Den vilda dalen av Matt Chisholm, utmärker sig genom kludd med röd tuschpenna på så gott som bokens alla sidor. Här sista sidan där ordet ”Slut” försetts med en kraftfull förstärkning. -20. Att den rätta tipsraden skrevs ner i början eller slutet av boken var inte så ovanligt, men att den som här skrevs i marginalen på någon av textsidorna är unikt. Sidan 7 i detta exemplar av Kaliber 45 nr 54 från 1977, Duell i Las Cruces av Bret Sanders. Men borde det inte ha varit 13 istället för bara 12 matchresultat, med tanke på att man gick från 12 till 13 matcher på kupongen redan 1969? -21. Minnesanteckning på pärmens framsida på detta exemplar av Topp Wild-West nr 112 från 1971, Säkra döden av Nelson C. Nye.

Vid sidan av föregående bok är ett exemplar av Zebra nr 20 från 1955, Bankrånet i Boulder City av Bliss Lomax, den bok som har flest markeringar på textsidorna. Många sidor har utvalda ord inramade, streck dragna och några namn skrivna i marginalen. Flera rader har fyllts ut med t.ex. ”XXXXX=50”. Jag kan inte hitta något system i markeringarna och känner att jag skulle behöva hjälp av en krypteringsexpert. Eller så är det bara slumpvis placerat kludd, vilket jag nog lutar åt att tro.

Minneshjälp
Vid sidan om ägandemarkering och läsnotering domineras marginalia i mitt material av rena minnesanteckningar helt utan samband med bokens innehåll. Det förefaller som om man skrev ner uppgifter i boken bara för att det var det enda papper man hade till hands. Ett exempel kan vara att man hörde den rätta lotto- eller tipsraden på radion och så skrev man in den i boken som råkade ligga på bordet (Bild 20). Eller man ringde till bilprovningen och fixade en tid för besiktning, och skrev upp den på boken som fanns till hands (Bild 21). En numrerad lista med namngivna färger på en boks framsida tolkar jag som ett kopplingsschema nedskrivet för att minnas de olika sladdarnas position i kontakten (Bild 22). Något så omanligt som ett kakrecept återfinns på bakpärmens insida i ett exemplar av Silver Star nr 27 från 1962, Mellan två eldar av Clem Colt. Namnet som kan läsas i början av boken är förstås en kvinnas.

Bild 22-24. -22. Kopplingsschema antecknat på pärmens framsida på detta exemplar av Pingvinbok nr 396 från 1965, Snaran dras åt av Victor G. Norwood. -23. I de jämna sidornas yttermarginaler mellan sidorna 98-116 i detta exemplar av Sheriff nr 7 från 1964, Bara bly biter av Gene Thompson, kan ses två streckgubbar, en röd och en blå. På sidan 104 i samma bok finns dessutom en tågavgång antecknad. -24. Detaljerade uppgifter om bokens införskaffande på smutstitelbladet i ett exemplar av Walt Slade nr 188 från 1973, Den långa jakten av Jackson Cole. Tydligen inköpt på Mejlans sjukhus i Helsingfors och läst under vistelsen där. Klart är att läsaren inte var nöjd med boken, även om formuleringen ”en sådan bok” kan tolkas med olika grad av generalitet.

Blädderbio
Jag har sett fyra exempel på att man använt sig av bokens yttermarginal till skapa en mycket enkel form av animering, ofta benämnd blädderbio. På sidorna 98–116 i en bok kan ses två streckgubbar, en röd och en blå (Bild 23). De har ritats så att de ser ut att röra sig när man håller ihop boken och bläddrar kanten snabbt. En mer avancerad blädderbio av samma skapare med gubbar i fyra olika färder återfinns i ett slitet exemplar av Sheriff nr 42 från 1967, Flammande hat av Kingsley West. En annan biotecknare har ritat med blyerts två bilar som krockar från sidan 135 och framåt i ett exemplar av Pyramid nr 104 från 1960, Bitter hämnd av William Hopson. En streckgubbe som hoppar hopprep återfinns i ett exemplar av Ben Hogan nr 563 från 1972, Vedergällning av Matt Jade.

Slutord
Marginalia i kioskböcker tycks som regel inte ha mycket att bidra med när det gäller utforskandet av förhållandet mellan läsaren och texten. Däremot kan de registrerade anteckningarna säga en hel del om läsarna själva. Jag har tidigare med hjälp av ägarnas namn visat att läsekretsen innehöll en substantiell del kvinnor (Nilsson 2018), och kan här tillägga att många läsare förefaller ha varit mycket unga. Men läsarnas åldersspann var stort och en bok kunde ges i present från far till son lika väl som från pojkar till sin morfar. Det vore fullt möjligt att fastställa ett antal namngivna läsares ålder vid tiden för läsningen med hjälp av de uppgifter de lämnat efter sig. Men frågan om hur representativa de är kan vara svår att besvara.

Att 37 procent av de studerade böckerna innehåller någon form av marginalia är troligen en underskattning med tanke på de sorteringsprocesser som är verksamma hos dödsbon och inom begagnathandeln. Utifrån antagandet att säljbarheten är beroende av böckernas skick har säkert mängder av böcker rika på marginalia bara slängts bort.

Jag har fått en känsla av att marginalia förekommer både mer frekvent och rikligare i äldre böcker än i de nyare. Ett sådant förhållande behöver inte säga något om tidsandan då det enkelt kan förklaras av att ju längre en boks livslängd är, ju fler olika ägare kan den ha haft. Men det är inte svårt att tänka sig att ju bättre ställt vi fått det, ju mer slit och släng har det blivit, och därmed har troligen utlåningen av böcker minskat i omfattning och då även motivationen för att namnmärka sina böcker.

De namngivna platserna visar på stor geografisk spridning av läsekretsen, med en god representation av landsbygden. Men orternas fördelning över landet beror förstås mycket på varifrån böckerna köpts in av mig. Loppisar längs norrlandskusten mellan Sundsvall och Umeå har besökts flitigt, och många böcker har köpts från samlare i Värmland. Tillkommer sen inköp via Tradera från många andra delar av landet.

Man kan fråga sig vem man skrev för i böckerna? Att man läst boken var nog mest riktad till en själv, medan namnteckningen kanske främst var där för att påminna låntagaren om bokens hemvist. Jag har funderat över varför man i böcker som dessa var så noga med att markera vilka man läst och inte. Ett skäl är förstås mängden olika titlar som var i omlopp. Ett annat skäl är det formelartade innehållet som medförde att historierna kunde vara svåra att hålla isär. Lägg därtill att flera av bokserierna var begränsade till samma återkommande hjältar, som de mycket populära Bill och Ben och Walt Slade. Men marginalia talar för att många böcker lästes om både en och flera gånger, och intervallens längd kunde regleras om man väl antecknat sina läsdatum i boken.

Det finns även enstaka exempel på anteckningar som bildar personliga meddelanden av det slag som i filmer ibland skrivs med läppstift på badrumsspegeln. Ett personligt meddelande lämnat på bakpärmens insida i ett exemplar av Prärie nr 148 från 1974, Galgen i Whiskey Smith av Eric Allen, lyder så här: ”Cigaretterna får du som tack för nattlogi. Förlåt att jag var tjatig.”

Ett specialfall är mannen som utförligt beskrev sin sjukhusvistelse i Finland i kombination med sitt negativa omdöme om boken (Bild 24). En manlig läsare i Nordmaling gjorde på frampärmens insida följande utfästelse i ett slags samtal med sig själv: ”här med skriver jag […] under at jag icke mera skall hålla mej till starkare drycker än sockerdricka och libb o mare” (Big Jim [2] nr 37 från 1978, Kris i Cornerstone av Marshall Grover).

Även en del av de rent fysiska spåren på böckerna kan säga något om hur de använts. Jag tänker kanske här främst på hål och fördjupningar av olika slag som enklast kan tolkas som om boken bildat underlag för att skydda något bord vid spikning eller borrning. Någon enstaka bok har hål som leder tanken till luftgevärsbeskjutning, vilket kan vara nog så passande med tanke på innehållet. Jag har även sett exempel på att böcker använts som skrivunderlag, varvid skriften kan finnas kvar i relief på pärmen för att bli synlig i ett visst ljus. ”Jag har gått ut en stund” står det till exempel på ett exemplar av Bill och Ben nr 204 från 1979, Bill och Ben och rymlingen av Marshall Grover.

Jag undviker själv att göra anteckningar i mina westernpocket, kanske främst för att inte påverka mitt studiematerial. Men längst ner till höger på inlagans första sida kan jag skriva in en liten siffra med blyerts för att säkra mina dubbletters individuella identitet. Det händer även att jag överst på samma sida skriver in ett serienummer som försvunnit från bokens pärm. Vid läsning gör jag mina anteckningar på ett fristående papper för att senare föra in dem i datorn så att de blir sökbara och lätt tillgängliga.

Källor

• Aldén, Gunilla, Johnny Karlsson, Bertil Knoester & Åke Widfeldt (red.), 2014: Till Harry från … Dedikationer i Harry Martinsons bibliotek. Olofström: Vekerum.
• Gingerich, Owen, 2005: Boken som ingen läste. I spåren av Copernicus revolution. Stockholm: Norstedt.
• Jackson, H.J. 2001: Marginalia. Readers writing in books. New Haven: Yale University Books.
• Nilsson, Anders N. 2014: Den reklamfria boken, finns den? DAST Magazine 3 september 2014.
• Nilsson, Anders N. 2018: I vilken utsträckning lästes cowboyböcker av kvinnor? DAST Magazine 11 januari 2018.