Av ULF DURLING

Till Sällskapet Deckarvännernas andra höstmöte i Stockholm lyckades man inte få någon aktuell författare som gäst och föredragshållare. Ingen av de tillfrågade räknade med att vara tillräckligt restaurerad för att kunna ställa upp redan ett dygn efter avslutad Bok & Biblioteksmässa. Det var säkert en realistisk bedömning. Men en representant för kåren måste ju ändå raggas upp, en som stannat hemma och sett X 2000 passera.

Den föreslagna rubriken, ”Om den svenska kriminallitteraturens popularitet utrikes”, passade mig inte riktigt. ”Lugnet efter stormen”, händelsevis titeln på en av mina egna romaner, skulle däremot ge mig tillfälle att meditera lite över hur en person, som trivts med blåsvädret, reagerar när den fullständiga stiltjen utbryter. Därom vet jag nämligen besked, ty jag har varit med.

* * *

Vid en tågresa i augusti satt sensommarnumret av Kupé i nätfickan framför mig. Omslaget pryddes av ett antal glada och galaklädda spänningsmakare med beteckningen MÄSTARE I MORD, inne i tidningen fanns en stort upplagd och rikt illustrerad artikel om dessa UPPFÖLJARE (”Först kom Marklund, Mankell och Larsson. Sedan kom alla männen och kvinnorna på bilden”). Sexton var utvalda, visade det sig. Eftersom många lika klart lysande stjärnor saknades antog jag att dessa var kallade men fått förhinder och blivit ersatta av andra, delvis mindre ljusstarka. (Vill du läsa så finns e-version här.)

Tillhörig kategorin EFTERSLÄPARE kände jag ett tydligt stygn av avundsjuka och konstaterade att den pågående deckarvågen i Sverige och internationellt erbjudit dagens favoriter ett veritabelt guldläge.

Memento mori, meddelade dem en röst inom mig. Sic transit gloria mundi.

Missunnade jag de uppblåsta och fartberusade festdeltagarna deras framgångar? Nej, absolut inte, snarare … jo, förresten, det gjorde jag. Fast för den skull önskade jag dem förstås ingen kollektiv urspårning, på sin höjd ett lagom försenande signalfel i Hallsberg.

***

Det slog mig att jag alltid fasat för hur tillvaron kommer att gestalta sig för mig när publikstödet sviker och tystnaden tar vid. För fyrtio år sedan väckte mitt förstlingsverk Gammal ost viss uppmärksamhet. Tack vare den debuten befann jag mig för en tid i smöret.

Det är, tro mig, härligt att se sig i tryck och känna sig en smula märkvärdig.

* * *

Låt det aldrig ta slut, heter en av Åke Edvardssons kriminalromaner. Störd över hans några gånger och i hastigt övermod uttalade sågningar av bleknade respektive mediokra kolleger, ”hasbeens”, och sådana som inte är skapande konstnärer utan som bara ”snickrar ihop” sina berättelser, läser jag honom inte längre. Men den angivna bokens namn är användbart. Det speglar den eufori som uppskattning och medvind nära nog ofelbart åstadkommer.

Den som har eller har haft flyt på hög höjd är mindre rädd att flyga än att landa, för att ställa Erica Jong välkända bestsellertitel mot en av Lasse O´Månssons kloka sanningar.

Med ojämna mellanrum har jag bearbetat min egen oro för att falla i glömska.

I tidskriften Jury bidrog jag på 1970-talet med en artikel om Maud Sevenius. Hon mördade en sommar, kallade jag den. Maud hade skrivit och fått positiv kritik för Dödsäsong, utgiven 1962, och på sin balkong i Åkersberga avslöjade hon för mig att det sedan tagit tvärstopp för henne. En fortsättning, Lagd på is, förelåg i form av ett utkast. Och hur upplevde hon sitt writer´s block, undrade jag och möttes till min förvåning bara av en axelryckning och ett hest skratt. Hon tog det med en klackspark! Där fick jag! Hon hade utan problem gått vidare i livet som om ingenting inträffat! Så upprörande oneurotiskt!

I ett eget opus, Min kära bortgångna (1981) tog jag ut svängarna ordentligt. Före detta smörsångaren Bengt Alvar Fager har en enda hit bakom sig, den jämmerliga schlagern Anna Maria, och ägnar all fritid åt att minnas sin korta blomstring och åt att misskreditera de kolleger som lyckats göra karriär och behålla ställningarna. En dag försvinner hans hustru, ett för honom obegripligt mysterium … Dramat är en psykologisk fallstudie med brottslig upplösning och demonstrerar tydligt hur jag måste ha värjt mig för den sorti från scenen, som snart väntade mig, och därför plöjt ner mina farhågor i Bengt Alvars, min tvillingsjäls, olycksöde.

Kanske har jag de där med skrivandet i blodet. Flera gamla släktingar, sedan länge avlidna, drog sig fram som författare. Vem minns idag Ejnar Smiths historiska och bygderomantiska romaner? Ingen. Och har någon nu levande person läst en rad av min farfars halvsyster som ändå på sin tid, kring förra sekelskiftet, firade vissa triumfer både med versdramer och med novellsamlingen Martall (Bonniers, 1899). Men vad hjälpte det att självaste Carl David af Wirsén, Svenska Akademins ständige sekreterare, redan då hjärtligt avskydd och fortfarande lika förhatlig, berömde henne? Inte ett dugg.

I en nyligen publicerad essä, Tretton glimtar av Faster Maria, har jag uppmärksammat henne och bland annat funderat över hur hon upplevde att så småningom bli totalt och ohjälpligt litterärt negligerad.

Jag saxar två avsnitt ur texten, på ett par ställen obetydligt retuscherad:

”Jag väljer att fokusera på den dominerande kategori av berättare som tagit min och många andras lästid i anspråk under våra liv, de som endast undantagsvis lämnat några spår efter sig och som nu tigande och sorgset står på hyllorna och samlar damm. Så oändligt mycken kreativ möda förspilld, så många en gång levande drömmar och förhoppningar som i det långa eller – oftast – korta loppet strandat på vägen mot … ja, mot vad, konstnärlig framgång och publik uppskattning?”

”Jag är alltför ringa, ynkar sig Dickens vedervärdige Uriah Heep i David Copperfield. Om Maria nödgades säga detsamma vid insikten Om sin skönlitterära otillräcklighet, gjorde hon det säkert med en ödmjuk suck av besvikelse. Hon var väl ämnad för annat.

Fast ärligt talat, var Marias författarskap egentligen ett misslyckande? Kan man inte lika gärna säga att hon bara råkade vara för sent ute på banan och att en ny tid, en som definitivt sprunget om henne, hunnit bryta ut? Varvid det visade sig att vara problematiskt att inte våga avvika från sina lärofäders och föregångares redan tillräckligt uttrampade stigar så att hennes prosa och lyrik kanske här och var hade en svag doft av malmedel?”

* * *

Vid det här laget har det förhoppningsvis framgått att normala människor, som Maud och Maria, sväljer sina eventuella frustrationer över uteblivna segrar och går vidare mot alternativa mål, mer eller mindre djärva.  Vi andra är möjligen patetiska, i värsta fall direkt löjeväckande. En del av oss, exempelvis Bengt Alvar, utvecklar en närmast paranoid inställning till dagens populärkulturella frälse medan de flesta skyller sina motgångar på jubelidiotiska kritiker och otacksamma spänningskonsumenter som det ärligt talat inte längre är meningsfullt att kasta pärlor för …

Man mumlar något om misskända genier, försöker släta över sina förgrämda anletsdrag, accepterar motvilligt att med Ferlins ord aldrig bli stor och berömd och fri samt påstår att det tyvärr gått utför med hela genren.

Annat var det på vår tid! Ju förr dess bättre, brukar det heta.

Numera är det mest skräp på marknaden, säger man. Sällan märks någon nämnvärd originalitet, intrigerna är standardiserade, stereotypierna står som spön i backen, de strecktecknade karaktärerna …

Det gäller att vara hur uppfinningsrik i argumenteringen och listig som en räv i bevisföringen.

Emellanåt stärker man sig med en klunk av sin alltför sura rönnbärsdry

* **

Men faktum är att vi föredettingar har haft våra chanser. Vi har tagit eller försuttit dem, vi får stå våra kast.

Så det man får väl krypa ner i ett hål och dra något gammalt, kanske en möglig ost, över sig,

Synd bara, kan man nog tycka, att deckarboomen inträffade så sent.

* * *

Så nu vankas, äntligen, denna betraktelses poäng. För verkligt ömkansvärda är naturligtvis blott och bart de otaliga wannabes som förgäves och i åratal stretat med sina uppslag, i fantasin och vid skrivbordet, och efter fullbordat verk varken dristat sig till att finansiera ett book on demand-projekt eller skicka in sina alster till en extern utgivare.  Ännu mindre har de någonsin hamnat ens i närheten av den fråga som varje tilltänkt förläggare skulle ha ställt sig: ”Blir du lönsam, lille vän?”

Det ligger tusentals hel- och halvfärdiga manus i det svenska folkets gömmor. Man skymtar kvinnor och män som, om inte inspirationen och modet svikit dem, gärna tagit sig en svängom i utkanten av de golv där de tunga elefanterna så synbarligen rutinerat och lättfotat dansar.

De allra flesta kom sig helt enkelt inte för med att ta sig till balunsen och skulle troligen inte heller ha blivit uppbjudna.

Lika fullt är de värda mycken respekt – för ambitionen och satsningen och för att de mot alla odds ändå vågat spänna bågen.

 ***

Höstbokfloden pågår. En väldig tsunami sköljer genom landet och i september driver den många västerut, mot Göteborg.

Tanken på detta får mig att på egna och på ett antal kamraters vägnar osökt minnas Karl-Erik Forslunds Kullerullvisan. Textens åldrade spelman föredrar att stanna kvar i stugvärmen och tralleralleralla för sig själv om lördagskvällen. ”Djupt i dalen går den brusande älv”, står det, och den lockar honom att ta fiolen och följa med strömmen mot byn.

Och om man i stället för festplatsens ivrigt väntande kullor ”med rosende liljor målade i hyn” ser Bokmässans hänförda och kontaktsugna kunder framför sig blir sista versen extra tänkvärd. Den manar till återhållsamhet och nykter realitetsanpassning:

Vi får lunka vi i våra höjder blå/ och sitta här och titta på./ Nya unga karlar dansar väl bort/ med kullorna de små”.

 * * *

Oktobernumret av Kupé satsar på en med all rätt uppburen musikalartist, Peter Jöback. Han är begåvad och verkar trevlig. Honom vill man lära känna och lyssna på, tänker jag.

Bengt Alvar håller inte alls med mig.

– Den ger jag inte mycket för, meddelar han irriterat. Smörig typ, trist repertoar. Guldet blev till sand, vad är det för trams? Det var andra takter på sjuttitalet, när jag var i ropet. Minns du Anna Maria?

– Visst, men …

– Apropå Jöback, jag har planer på en comeback.

Han uttalar ordet med betoning på första stavelsen, som sportkommentatorerna gör i radio och teve: KOMM-back.

– Samma version som när Lennart Hyland tände på den, tillägger han. Den enda lilla förändringen blir i refrängen … vill du höra?

Innan jag hinner protestera tar han luft och magstöd och brister med ett lyckligt leende ut i sång.