Av Bertil Falk

När Star Wars-filmen (del 4) kom, var det första gången man på film lyckades framställa trovärdig space opera, rymdopera, det vill säga äventyrsberättelser i rymden. Tidigare försök med Blixt Gordon var klumpiga. Men storymässigt var George Lucas inte särskilt nyskapande. Han snodde vilt ur 1930- och 1940-talens kioskmagasin. De små snattrande figurerna man bara ser ögonen på liksom sandmänniskorna hade förebilder i Buck Rogers. Robotarna fanns hos Otto ”Eando” Binder, Edmond Hamilton, m fl. Småföretagaren med eget rymdskepp, som knappt hänger ihop, spelad av Harrison Ford, var legio i gamla sf-berättelser. När manuset till Rymdimperiet slår tillbaka skulle skrivas, gick jobbet till Hamiltons änka, Leigh Brackett, en utmärkt författare av deckare och sf. Dessutom en av Hollywoods bästa manusförfattare, som med kraft försvarat rymdoperan mot dess vedersakare. Yoda formades av henne och dialogen i hennes manus är avsevärt mycket bättre än i andra Star Wars-filmer. Brackett, som John-Henri Holm berättade om i DAST 4/2001, avled i leukemi två dagar efter att hon levererat manuset till 20th Century Fox. Bara några få ändringar vidtogs, en sällsynthet i Hollywood. DAST:s redaktör kom i mars 2002 över bolagets Brackettmanus antikvariskt vid ett besök i Hollywood. Härlig läsning!