AV KJELL E. GENBERG

Deckare brukar spaltas upp i många olika underavdelningar med (oftast) en enda gemensam nämnare: ett brott som huvudsakligt ämne. Vilket gör att de flesta romaner skulle kunna kallas deckare. Nästan alla författare skildrar någon form av brouslig verksamhet ur någon aspekt: från små förseelser i stil med snatterier, till grova förskingringar och mord. Trots det kallas de enbart romaner. Några andra författare gör samma sak. Deras alster kallas i bästa fall kriminalromaner på omslaget. I var mans mun heter de deckare.

Det kan låta lite smått nedsättande ibland. Somliga författare gör sig skyldiga till s k kostymdeckare. De låter brottet och dess följder utspelas i förfluten tid, gärna vid något hov i sällskap med högvälborna adelsmän, kurtisaner och makthungriga uppkomlingar. Det är lite finare att skriva kostymdeckare än vanliga deckare, eftersom det förutsätts att författaren studerat historia.

Fascistisk berättarglädje?

Detta var en lång inledning för att komma fram till en annan sorts kostymdeckare – vilda västernboken.

Pfhuii! hörs visslingarna från kulturens handhavare i Sveriges land och rike. Kom inte, med skitprat! Vilda västern är av noll och intet värde! Dess författare använder sig av ett språk där man inte hittar orden mellan klichéerna! De angriper sina ämnen med en ofta inte ens dold fascistisk berättarglädje! I vilda västern löser man problemen med maktspråk! Det är alltså inte värt att talas om!

Men visst är det väl värt att talas om? Varför ska man tiga om cirka 40 procent av den litteratur som såldes via kioskerna och tycks vara på väg tillbaka? De moderna urbana kioskdeckare som utspelas å den USAmerikanska kontinenten har sina förespråkare. Men de amerikanska kostymdeckarna (där kostymen består av 50-litershatt, väst där fickan innehåller en påse Bull Durhamtobak och cigarrettpapper, Levis-jeans, något för trånga stövlar med hög klack och sporrar, revolverbälte innehållande grovkalibrigt skjutvapen samt ett stycke whiskyglas i handen) ska tigas ihjäl.

Visst är det deckare – ibland

För visst är vilda västernböckerna deckare! Om man hoppar över de allra tidigaste, där den vita, blodiga kolonialiseringen skön­målas (författare som James Fenimore Cooper, tysken Karl May, Edward S. Ellis m fl) kan man finna att detektiva tendenser börjar göra sig gällande i wild west-böcker så tidigt som i slutet av 1880-talet. På samma sätt som dagens deckarförfattare behandlar nutidens vanligaste kriminalitet och samhällssyn, vid sidan av beskrivningen av det mord som behandlas, får man lära sig mycket om 1800-talets livssyn i en karg och ofta svår verklighet i amerikanska västern genom dessa böcker.

Mord och blodighet var ovanliga ingredienser i tidig västernlitteratur. Författare som Zane Grey (1875-1939) har i en rad böcker från odlingsgränsen tagit upp de problem som var viktigast för dem som flyttade dit. Han berättar om markspekulation, vattenrätter, fårstölder och bristen på nerskrivna umgängesnormer, s k lagar. Eftersom det varken fanns bio eller TV under den tid han var aktiv som författare har han aldrig skrivit om gatuduellen, revolver mot revolver, där den som drog snabbast överlevde och hyllades som hjälte. Han visste ju inte om att sånt förekom.

Förekom det alls skytte på Main Street så sköts folk fegt (klokt?) bakifrån.

I tidig västernlitteratur (fortfarande de böcker som inte glamoriserar massmordet på indianerna) finns en respekt för människoliv som förvånar i dagens samhälle där vi får dras med folk som fundamentalisterna i Algeriet, gudfruktiga ayatollor i Iran och Saddam Hussein.

Kapitalistiska ideal

Naturligtvis hyllas de kapitalistiska idealen. Den som har skaffat sig något har rätt att behålla det till varje pris, man behöver inte gå längre än till våra 0-taxerandc kändisars deklarationer.

I de modernare västernböckerna har mördandet fått en mer central plats i skildringen. Precis som vissa romantikgenrer har västernboken på sina håll blivit en industri. Lågavlönade författare sitter och plitar ihop historier i sina skrivkammare. De måste åstadkomma ett nytt manuskript varje månad. Av naturliga skäl kan inte allt vara högtstående om man ser det strikt litterärt.

Men underligt nog finns det spänning i de flesta av alstren. Västernförfattaren har samma ambition som de flesta andra skribenter – han vill inte lura sin publik på konfekten. Dessa skrivare har skaffat sig ett ofta gediget historiskt underlag innan de startar sitt ordbehandlingsprogram och deras berättelser är ofta logiska.

Man kan naturligtvis i dessa dagar reta sig på manlighetsidealet som finns i denna form av litteratur. Kvinnorna i västernböckerna är oftast bara staffagefigurer. De finns där för att hjälten ska få varm mat tre gånger om dagen (de gånger han kommer hem från saloonen, enligt myterna), för att han ska få uppleva en hemmabetonad miljö, för att han ska få sexuell utlösning (det förekom, vilket bevisas av att odlingsgränsen under mitten och slutet av 1800-talet upplevde en befolkningsexplosion som inte enbart berodde på inflyttningen) samt för att han skulle få anledning att tillverka den piedestal å vilken den amerikanska kvinnan sedan dess har suttit.

Kvinnosynen

Det är många som klagat på kvinnosynen i västernböckerna. Kritikerna tycks glömma att intrigerna utspelar sig hundra år tillbaka, i en tidsperiod och på en geografisk breddgrad, där kvinnorna antingen var mödrar och levnadskamrater eller slinkor på salooner. Det var en tid då jämlikhetstanken inte tagits upp till debatt någonstans i världen.

Det är förvånande ofta man hör att västernböcker har en klart fascistisk prägel. Ibland kan man undra om de som skriker högst om den saken någonsin läst västernromaner. Det är ju snarare så att författarna ofta tar parti för den mindre bemedlade i hjältens kamp mot någon stor jordägare. Man får följa den lilla människans kamp mot etablissemanget.

Brotten i västernböckerna är inte alltid av ekonomisk natur, även om det förekommer mord för profit (det gör det ju aldrig nu för tiden!) Hämnd är en vanlig anledning, men för att kunna acceptera det måste man kunna till de lagar – eller snarare brist på lagar – som fanns väster om Missouri. Precis som i dagens USA var sheriffämbetet en politisk belöning. Lagens handhavare valdes genom röstning, och för att få behålla ämbetet, som gav viss status och viss trygghet, måste sheriffen arbeta mer på sitt omval med brottsbekämpning.

Politiska ämbeten

Det är ett dilemma som inte förändrats mycket inom amerikansk samhällsstruktur. Sheriffer i små hålor eller politiker i senat eller representanthus upplever samma sak. Om de jobbar med det de valts att jobba med, är risken stor att de inte hinner se till att bli omvalda.

Detta förhållande gjorde att många tog lagen i egna händer i västern. Hämnden var en giltig anledning under en epok som har stora likheter med vikingatiden i Norden. Stoltheten och manbarheten var oruckliga ting.

Just den detaljen har betats av ur olika vinklar många författare. Man angriper (ofta lätt maskerat, lika ofta klart pekande) politisk korruption, som för de små i samhället att sitta emellan.

Många kan (med viss rätt) reta sig på rasism i västerns bokvärld. En indian var ett rödskinn (“Den ende gode indianen är den döde indianen” – General Sheridan), en mexikan var en flottig dego, en neger en svarting eller en nigger. Men så var det – då!

Utfryst efter första kapitlet

En västernhjälte som bekänner sig till dagens svenskliberala och godtagna åsikter skulle inte ha klarat sig genom ett enda kapitel. Han skulle ha varit utfryst ur gemenskapen, ur stånd att uträtta någonting. Efter fyra sidor skulle författaren ha tvingats ta till den tragiska slutklichén, låtit honom rida ut mot den rullande prärien sjungande: I’m a poor lonesome cowboy.

De detektiva gåtorna blir med den bakgrunden inte fullt så sofistikerade som i annan kriminallitteratur. Ofta vet man från början vem boven är och får följa huvudpersonens kamp att komma till rätta med problemet genom att skipa den enda rättvisa han känner till.

Vilda västern är egentligen inte ett geografiskt begrepp, det är en tidsepok. Under tiden 1850-1910 skapades en myt om hjältemod och seghet, som är så otrolig att man inte skulle kunna förstå den om man inte hade läst om Karl XII. Han skulle mycket väl ha kunnat bli en av västerns många dussinhjältar.