Av PER HELLGREN

Per Hellgren är aktuell med boken Swedish Marxist Noir som ges ut av det amerikanska förlaget McFarland i januari 2019. Tidigare har han skrivit boken Nu rasar diktaturerna (2015) om författaren Per Wahlöö. Han berättar om bakgrunden till den nya boken i en artikel: Ny bok om deckarens vänstervridning

Hur får man ihop följande litterära komponenter som i förlängningen utgör den svenska deckarrevolutionen sedan 1960-talet: Raymond Chandler och det amerikanska 1930-talets depressionsrealister, marxistisk teori, diskbänksrealism och lyhördheten för samtidens politiska omvälvningar.

Svaret är det sammansatta begreppet Marxist Noir som ska utredas i den här artikeln.

Gå in på nästan vilken flygplats som helst i västvärlden och de står där i bokstället. De svenska deckarkanonerna med namn som Stieg Larsson, Arne Dahl, Sjöwall–Wahlöö, Henning Mankell, Lars Kepler och många andra. Svenska deckare har gått och blivit globala. Inte minst sedan Larsson slog igenom som en atombomb på de engelskspråkiga marknaderna runt 2010.

Några av de främsta och mest berömda deckarförfattarna Sverige har skickat ut i världen har ett förflutet som marxister av olika schatteringar. Deras verk är färgade av detta förflutna och de besitter en anmärkningsvärd medvetenhet om vilka krafter som styr vår värld som inte tidigare generationers deckarförfattare skrivit om i sina böcker.

Amerikansk litteraturvetarterm
För att kunna bestämma den form som dessa författare arbetar inom har jag valt att utveckla den amerikanske kulturvetaren Alan Walds begrepp ”Marxist Noir” som han lanserade någon gång på 1990-talet. I sin vitaliserade form kallar jag det Swedish Marxist Noir.

Som synes består ordet Marxist Noir av två delar. Dels det väldiga teoretiska komplex och idéarv som går under benämningen marxism (tänk idéer av alla från Karl Marx, Friedrich Engels, Karl Kautsky och Lenin till Louis Althusser, Herbert Marcuse, Theodor Adorno, Michel Foucault och Chantal Mouffe). Och dels begreppet noir, som i sig betecknar en filmstil bestående av dystra kriminalskildringar av det amerikanska samhället på 1940- och 50-talet (tänk ungefär skuggigt foto, Lauren Bacall och Edward G. Robinson med cigarr).

Wald har i flera studier lyft fram okända och bortglömda författare, ofta kommunister, som svartlistats av etablissemanget efter att ha skrivit marxistisk kriminallitteratur. Dessa inordnar han under begreppet Marxist Noir. Jag ämnar som sagt utvidga detta till vår tids krimförfattare.

Swedish Marxist Noir uppkom i mitten av 1960-talet. Dess första verk torde vara Per Wahlöös numera lite bortglömda deckare Mord på 31:a våningen från 1964, en satir över Bonnierimperiets medvetandeindustri och mediemonopol. Boken är kraftigt influerad av Frankfurtskolans marxistiska teorier om kulturindustrins negativa inverkan på individen samt den amerikanska storstadsdeckaren à la Raymond Chandler.

Maj Sjöwall och Per Wahlöös polisromaner om Martin Beck åren 1965–75 tillhör definitivt Swedish Marxist Noirs klassiska slagskepp som även intog den internationella marknaden på 1970-talet i samband med den stora vänstervågen. Och naturligtvis är den svenska deckarrevolutionen, som börjar med Sjöwall–Wahlöö, kopplad till vänsterradikalismen, tidens vurm för kritisk realism och senare även marxism-leninismens kritik mot monopol- och finanskapitalism samt den stora fienden nummer ett: socialdemokratin.

Henning Mankell är en arvtagare till Sjöwall–Wahlöö i rakt nedstigande led då han byggde vidare på deras tradition att använda polisromanen som forum för social kritik av samtiden. Främst handlade det för Mankell om att försöka förklara den postindustriella och postkoloniala världens kris samt hur denna påverkar individen i romaner som Den vita lejoninnan (1993) och Mannen som log (1994).

Marxistisk bottenplatta
Den realistiska kriminalromanen, som de flesta av de största deckarförfattarna omhuldar än i dag, kan sägas ha en marxistisk bottenplatta som i sin tur är förankrad i det amerikanska 1930-talets postdepressiva samhällstillstånd som det beskrivs i böcker av författare som Raymond Chandler och Dashiell Hammett. Där framträder bilden av ett svunnet paradis som gått förlorat i modernismens och industralismens epok av rovlystna kapialister och gangsters.

Ekonomen Ernest Mandel, som i sin bok Förtjusande mord (1985) har analyserat kriminallitteratur ur ett marxistisk perspektiv, menar att mycket av den stora brottsligheten som innefattar affärer stammar ur den borgerliga ideologin och att det kapitalistiska systemet ständigt reproducerar denna typ av brottslighet. Varför? Jo, storbolagskapitalismen och den organiserade brottsligheten är olika delar av samma system, hävdar Mandel.

Noir-begreppet (oftast använt inom filmen) kommer in i kriminalromanen via den dystra samhällsspegeln som deckaren utgjorde hos Chandler. Denna importerades helt sonika på 1960-talet av Per Wahlöö som intresserat läste Chandler på originalspråk och tog efter. Wahlöös noir-thrillers betecknas av sin direktverkande prosa, sin realism, sitt grodperspektiv gentemot en kapitalistisk och fascistisk överhet i form av företagsledare, generaler och förtryckande regimer.

Sjöwall–Wahlöö var medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti på 1960-talet, Mankell var maoist på 1970-talet och den stora Swedish Marxist Noir-jätten i världen, Stieg Larsson, var organiserad marxist som medlem i Kommunistiska Arbetarförbundet till slutet av 1980-talet.

Larssons Millenniumtrilogi har sålt i över 80 miljoner exemplar och är kanske mest känd för sin anarkafeministiska hämndhjältinna Lisbeth Salander. Millenniumböckerna är också en grandios illustration över Larssons trotskistiska förflutna.

I Leo Trotskijs litteraturteori framträder en liberal hållning mot i stort sett all litteratur och kultur och till skillnad från antagonisten Stalin så ville Trotskij motverka den ”Tendenzliteratur” som den sovjetiska maktapparaten använde sig av ideologiskt. Den eklekticism som kom från den trotskistiska kultursynen genomsyrade alltså även Stieg Larssons idéer om hur man skulle skriva kriminalromaner. Millenniumtrilogins lekande med genrer som pusseldeckare, polisroman och spionroman och dess hysteriska intriger vittnar om detta samt användandet av en kvinnlig superhjälte som i mångt och mycket förkroppsligar det Trotskij kallade för ”den permanenta revolutionen”.

I den svenska kriminalromanen finns ibland också det som marxister kallar för dialektik, alltså en utvecklingstendens, en korrelation mellan dåtid och nutid som också kan ses som ”ett samtal” med det förflutnas genrekonventioner. Det är här Raymond Chandler och 1930-talet kommer in. Likheterna mellan då (det amerikanska 30-talet) och nu (1990-talet, Elfte september och ända till i dag) är slående, menar Alan Wald som har identifierat ett antal fenomen rörande social utveckling och rädsla som står i centrum i kriminallitteraturen, då som nu: En ny fas i kapitalismens utveckling, ett avbräck i arbetarklassens framsteg, en farlig polarisering i världspolitiken och produktionen av en liberalism bestående av syndabockstänkande och rasism.

Systemskiften
Dessa historiska händelser som öppningar till systemskiften är det som dagens kriminalförfattare ägnar hela karriärer åt att berätta om. Arne Dahl är kanske det främsta exemplet i dag. Hans tio romaner om A-gruppen (1998–2008) och fyra böcker om Opcop (2011–2014), om poliser som löser brott av internationell art i Europa och världen, är en europeiserad version av Sjöwall-Wahlöös kollektivsnutar på riksmordkommissionen.

Hos Dahl har spelplanen utökats till hela jordklotet och skurkar är som vanligt gigantiska storbolag som blandas upp med suspekta säkerhetsföretag och gangsters i en litterär kökkenmödding som i sin tur tecknar dagens postpolitiska tillstånd. Idén om det förlorade paradiset, som är så påtagligt hos Chandler, finns även hos Dahl vars främsta drivkraft är vrede mot alla orättvisor.

I slutet av 1980-talet skedde den globala avregleringen av finansmarknaderna, i vars spår ekonomins tyngdpunkt försköts från masskonsumtion till aktiehandel. Klipparekonomin var ett faktum och festen punkterades tillfälligt av 1990-talskrisen där ett ekonomiskt paradigmskifte i princip cementerades med massarbetslöshet och postindustriell depression som resultat. Hos Arne Dahl är hela denna process fullbordad och i hans romaner framträder, med sedvanlig postmarxistisk känsla för komplexitet, det samhälle som vi i dag ser framför oss.

Men den sociala bottenplattan är på många sätt densamma som hos Chandler. De största skurkarna är kapitalister. Kriget mot terrorismen har permanentats och skapat en alarmistisk högervåg utan motstycke uppblandat med ”terrormanagement” i maktfullkomliga despoters tjänst med Donald Trump som det senaste inslaget. Medelklassen väller i sin tur fram med nya rikedomar och driver samhällsklimatet med sin liberala livsstil mot ett alltmer narcissistiskt och individualistiskt synsätt präglat av allt från fler bostadsrätter till fria skolval och ökad ojämlikhet.

Redan i Mankells romaner syns tydliga spår av ett framväxande samhälle där vi helt enkelt har slutat bry oss om varandra. Där gestaltas ideligen en solidaritetens kollaps. Nyliberalismens härjningar i form av ett alltmer kalkylerbart och marknadifierat samhälle syns som allra bäst i Mannen som log där Mankell dissekerar fenomen som New Public Management, organsmuggling och bolagiseringar i offentlig sektor samt den kriminalitet som följer i dess kölvatten. Och det så tidigt som 1994.

Ett nytt samhälle
Men när Marxist Noir är som allra bäst kritiserar den inte bara det rådande samhällsklimatet, medelklassens framgångssaga i kapitalismens tidevarv, politisk korruption, gentrifieringens utslagning, den nya rörligheten på arbetsmarknaden, exploateringen i tredje världen och allt annat som hör vår tid till; narkotika, pedofiler, seriemördare och digitaliseringens konsekvenser för individen. När Marxist Noir är som allra mest verksam fungerar genren som ett forum för mänsklig strävan efter det där andra – samhället bortom det nuvarande.

Dagens liberala marknadskultur, där allt ska kvantifieras och omsättas i pengar, har intagit en hegemonisk ställning. Det Andra är med andra ord otänkbart om det utgör ett hot mot själva systemet. I det här avseendet finns en dialektisk potential för kriminalromanen. De flesta moderna kriminalromaner gör halt när det gäller att ifrågasätta själva systemet. Framgångsrika krimförfattare är ju naturligtvis en del av kapitalismen med sina försäljningsframgångar, så varför skulle de inte göra det? Men det finns ett exempel ur det forna och det är ett av mycket få exempel: Per Wahlöös roman Stålsprånget från revolutionens år 1968.

I dag är boken närmast bortglömd, i princip ingen läser den längre och den avfärdas inte sällan som ett tidens tecken som infogar utopin i kriminalromanens typologi då den beskriver uppkomsten av en socialistisk revolution i skuggan av katastrofen.

Dagens Marxist Noir skulle man i så fall mer kunna kalla för ”post-Marxist Noir”, alltså en postmodern variant där dialektiken har fryst fast i dikotomier, motsatser, som gör att utvecklingen stannat av. Det som ser ut som en kritisk analys utgår ofta från att status quo inte kan förändras, därmed förstärks också den borgerliga ordningen. Kvar blir förvisso en kritik mot den rådande makten, kriminaliteten eller till och med kapitalismen, men frånvaron av utopier är påtaglig. Revolutionsscenariot är borta sedan länge och kvar blir bara en ny djuplöshet, det som Kajsa Ekis Ekman kallar för ”falsk dialektik” och som hon förklarar med att ”när postmodernister talar om att se motsatser, är det aldrig någon rörelse i motsatserna – de går ingenstans, de bara är. Livet är en enda statisk motsättning som gör att man aldrig kan förstå något.”

Ett dilemma
Däri ligger också dilemmat för modern Marxist Noir. Eklekticismen och komplexiteten för komplexitetens egen skull hos Stieg Larsson, det postdemokratiska tillståndet hos Arne Dahl och den nattsvarta nihilismen hos Erik Axl Sund är inget som kanske för mänskligheten framåt, snarare tvärtom.

Hos vänsterförfattare som Lars Kepler och Cilla och Rolf Börjlind har kverulansen slagit över i antidialektisk alarmism där genrelek blandas upp med katastrofscenarion som skapar syndabockar snarare än upplyser läsare om kapitalismens problem, om lönearbetets urholkande verkan eller finansfifflets globala konsekvenser.

Den dialektiska metoden har verklighetsanspråk, den är realistisk, medan postmarxismens borrande i identitetspolitik och frågor om demokrati och lingvistik mer tenderar att maskera sig som dialektik. På så sätt blir postmarxismen ofarlig för systemet.

I Marxist Noir är det fortfarande klasskonflikter som är själva motorn i historien. Denna problematik gestaltas utmärkt i böcker av Sjöwall–Wahlöö, Henning Mankell, Roslund & Hellström och Jens Lapidus. Där kanske inte alltid finns ett utpekande av vägen mot revolutionär praxis, såsom Marx förespråkade det i sina Teser om Feuerbach, men det finns ett allvar och ett ifrågasättande av vår värld där kapitalismen råder.

De flesta krimromaner som skrivs med samhällskritiska och sociala ambitioner är mer angelägna att visa hur tillvaron är beskaffad, istället för att beskriva hur den borde vara ordnad. När hjältesnuten löst brottet, mysteriet eller hittat den försvunna personen så återställs ordningen och jämvikten blir densamma som tidigare. Det vill säga tillbaka till den gamla kapitalistiska (borgerliga) ordningen.