Av ELISABETH TEGELBERG

Hur många svenskar känner idag till kommissarie Maigret, skapad av den legendariske och osannolikt produktive belgiske författaren Georges Simenon (1903–1989)? Inte särskilt många medelålders och yngre, skulle jag gissa, medan en hel del femtiotalister, liksom deras föregångare, torde ha läst någon bok, eller flera, med denne klassiske franske poliskommissarie som huvudperson. Möjligen har en eller annan sett någon TV-serie baserad på Simenons böcker med Maigret i huvudrollen, men böckerna går numera knappast att köpa i svenska boklådor, inte ens i Pocketshop som ju ändå har ett försvarligt utbud av kriminallitteratur. Det är till antikvariaten eller biblioteken man får styra sina steg om man vill fördjupa sig i Simenons berömda skapelse från 1930-talet.

Detta är naturligtvis ett tecken på att Simenon inte längre efterfrågas av svenska läsare i någon nämnvärd grad och att han inte har stått sig i konkurrensen på samma sätt som vissa av hans anglosaxiska homologer, t.ex. Agatha Christie vars pusseldeckare fortfarande utkommer i nytryck och som verkar ha ett stadigt grepp om svenska läsare. I denna artikel tänker jag titta närmare på vad som karakteriserar Maigretdeckarna, ta upp likheter och skillnader i förhållande till dagens kriminalromaner och försöka utröna om Simenons kriminalromaner kan vara relevanta även för dagens läsare.

Först är det värt att nämna ett aktuellt ”litterärt nedslag” i sammanhanget, nämligen den mycket läsvärda boken Kommissarie Maigrets Paris (Carlsson Bokförlag 2014) (tidigare recenserad i DAST), författad av Anita Limare. Man kan alltså redan här konstatera att det trots allt finns ett intresse för Maigret och hans värld i Sverige och att han ännu inte kan räknas ut som ”passé” (den bedömningen torde väl i alla fall förlaget ha gjort). Förhoppningsvis har denna bok tjänat som inspirationskälla och fått även yngre förmågor att ge sig i kast med Simenon och hans kommissarie. Georges Simenon skrev totalt 75 Maigretromaner, publicerade mellan mellan 1930 och 1972, och de flesta finns också i svensk översättning. Både författaren och hans protagonist har under årens lopp varit föremål för ett betydande antal svenska artiklar och essäer.

Bildat skola i Frankrike
I Frankrike har Simenons kriminalromaner bildat skola och Maigret kan sägas ha varit en kultfigur inom den franska kriminalromanen under 1900-talet. Det är inga problem att hitta dessa deckare i de franska boklådorna, de åtnjuter fortfarande både status och popularitet, även om de inte lär konkurrera i upplagesiffror med sentida kollegor som Fred Vargas, för att inte tala om alla nordiska och anglosaxiska kriminalförfattare. Det har skrivits ett mycket stort antal böcker om Simenon och hans verk, och skrivs fortfarande då han anses vara en författare som har haft ett stort inflytande på andra författare – Simenon skrev för övrigt inte bara kriminalromaner utan även andra romaner och skrifter av olika slag (ibland under pseudonym). En av de mest omfattande och djuplodande biografierna som ägnats Simenon är Simenon. Människan och gåtan (Bonniers 1994, 790 sid.; fransk originalutgåva 1992) av Pierre Assouline. Vill man sätta sig in i Simenons värld är detta verk en veritabel guldgruva (dessutom i föredömlig svensk översättning av Agneta Rehder-Westerdahl).

Det kan vara mödan värt att dröja lite vid det inflytande Simenon har haft på andra författare. I Sverige har både Jan Myrdal och Henning Mankell erkänt sin ”litterära skuld” till Simenon och öppet uttryckt sin beundran för denne författare. Även i Frankrike har ett antal författare framhållit Simenon som en av sina förebilder, så t.ex. 2014 års Nobelpristagare i litteratur Patrick Modiano. Detta framgår bl.a. i Per Arne Tjäders bok Gare d’Austerlitz. En bok om Patrick Modiano (Daidalos 2014). Modiano har sagt, påpekar Tjäder, att han är influerad av Simenon såväl när det gäller topografiska angivelser och miljöbeskrivningar som det lakoniska språket. Dessutom kan man notera att Modianos enda klart uttalat självbiografiska roman har titeln Un pedigree (”En stamtavla”), samma titel som Simenons självbiografi, vilket nog inte är en tillfällighet.

Språket och stilen
Inte minst stilistiskt tycks det mig intressant att föra fram Simenon. Han har en avskalad, neutral stil med rötter i den klassiska franska prosan, språket är grammatiskt oklanderligt och texten fri från omotiverade upprepningar. Man finner inga ”onödiga” adjektiv eller ”snirklande” meningar i hans böcker och Assouline understryker i sin bok att Simenon vill ”åstadkomma största möjliga täthet. […] Han strävar efter renhet. […] Han jagar hänsynslöst bort alla exotiska och pittoreska ord och värjer sig så snart han upptäcker en alltför slingrande fras.” (s. 629) Denna rena stil har alltid stått högt i kurs i Frankrike och eftersträvas fortfarande av många franska författare. I detta sammanhang kan även nämnas att det i franskämnet på många svenska universitetsinstitutioner ingick en Maigretdeckare i första terminens kurslitteratur just på grund av dessas språkliga oantastlighet och lättillgänglighet.

Simenon är således en författare som man kan betrakta som en klassiker vad beträffar språk och stil och som har behållit sin aktualitet som stilistisk förebild. Förutom det rena och distanserade uttryckssätt som karakteriserar hans prosa kan man konstatera att han undviker tidsbundna talspråksuttryck och slang, vilket naturligtvis bidrar till att böckerna inte har åldrats nämnvärt språkligt – inte minst slangbemängda dialoger kan ju få en bok att kännas föråldrad efter några decennier, ibland till och med ge den ett löjets skimmer och påkalla en nyöversättning. Ofta förknippas deckarförfattare annars med en ganska utslätad och intetsägande stil, anpassad efter läsare som förmodas vara föga trakterade av stilistiska finesser. Simenons fall är därför värt att begrunda, hans stil kännetecknas, kanske man kan säga, av en förrädisk enkelhet som inte har någonting att göra med stilistisk ”slapphet”.

Simenon är också en rytmens mästare, understryker Assouline. Textens rytm är ett mycket fundamentalt inslag i böckerna, ger dem sin särprägel och frammanar de eftersträvade stämningarna. Simenon var en språkligt mycket medveten författare och lämnade ingenting åt slumpen. Han var t.ex. oerhört noga med att hans typografiska angivelser skulle följas i minsta detalj och han tillmätte interpunktionen, inte minst kommateringen, en avgörande betydelse (en viktig faktor för rytmen, i synnerhet i ett språk som franska). Däremot överlät han regelrätt korrekturläsning till sin mångåriga och skarpa korrekturläsare Doringe, om vilken han säger: ”Hon är arg på mig för att jag ännu inte har lärt mig vilka ord som stavas med två n eller två r, och tänker inte på att om jag visste det skulle jag säkert vara korrekturläsare och inte envisas med att skriva romaner.” (s. 634)

Miljöskildringen
Också miljöskildringarna har sitt givna intresse i Simenons Maigretböcker. Även inom detta område har han varit en inspirationskälla för Patrick Modiano, inte minst vad gäller Parisskildringarna. Modiano beundrar ”Simenons förmåga att skapa atmosfärer och miljöer där allt ’blir utspätt’, liksom löses upp i osäkerhet” (Tjäder, s. 24), något som är utmärkande även för Modiano. En pikant detalj är att många kritiker har påpekat likheter mellan Modianos böcker och kriminalromaner, dock med det väsentliga förbehållet att vi hos Modiano aldrig får ta del av gåtans lösning.

När det gäller miljöskildringarna, i Maigretböckernas fall i första hand Parismiljöer, står sig Simenon mycket väl i konkurrensen med dagens deckarförfattare. Man kan här jämföra svenska deckarklassiker när det gäller skildringar av stadsmiljöer, t.ex. Stieg Larssons Stockholm och Henning Mankells Ystad. Det finns emellertid tydliga skillnader i anslaget: Simenon är mer av en stämningsskapare, han ger oss en bild av ett vagt, undanglidande Paris med ofta odefinierade konturer (precis som Modiano för övrigt), vilket ger hans miljöskildringar en suggestiv och speciell karaktär. Det är lätt att sugas in i miljöbeskrivningarna och tack vare dem leva sig in i handlingen och människornas göranden och låtanden.

Den samhällskritik som återfinns i Simenons Maigretböcker har emellertid föga gemensamt med den vi finner i de senaste decenniernas svenska kriminalromaner. I de senare har samhällsperspektivet varit praktiskt taget obligatoriskt med uttalad kritik av människors marginalisering, ekonomiska och sociala klyftor – hart när varje svensk deckarförfattare med självaktning har tagit ställning mot nedmonteringen av den s.k. svenska modellen. Denna ”svenska” typ av samhällskritik med politiska förtecken finns inga spår av hos Simenon – i Frankrike har det ju heller aldrig funnits ett regelrätt folkhem att demontera, kan man väl tillägga, och definitivt inte under den period Simenon var verksam.  Däremot kanske man kan säga att det finns ett slags samhällskritiskt inslag i skildringarna av utslagna och marginaliserade individer, personer som mer eller mindre oskyldigt drabbats och som ofta väcker Maigrets medkänsla och sympati. Den politiska dimensionen är emellertid frånvarande hos Simenon.

Huvudpersonen Jules Maigret
Det finns givetvis andra viktiga parametrar att skärskåda när man vill placera Maigretböckerna i en samtida kontext. En sådan är den återkommande huvudpersonens betydelse i böckerna – ett lika viktigt inslag som i dagens kriminalromaner – i detta fall den piprökande kommissarien Jules Maigret. Står han sig i jämförelse med Wallander et consortes? Ja, det skulle jag absolut vilja påstå, inte minst tack vare hans speciella, omutliga, personlighet. Han har dock inte särskilt mycket gemensamt med t.ex. Wallander, annat än det aldrig sviktande engagemanget att lösa de brott han ställs inför och, på ett allmänt plan, sin inlevelseförmåga och förståelse för ”samhällets olycksbarn” (även om detta tar sig olika uttryck hos Wallander och Maigret).

Bilden visar Michael Gambon som Jules Maigret i en filmversion.

För den som är obekant med den franske kommissarien kanske följande presentation kan ge en vink om vilken sorts person det är fråga om: ”Jules Maigret, som väger 110 kilo och är 1,80 lång, föds i litteraturen 45 år gammal […]. Han är gift, barnlös […] dygder och brister om vartannat: han är av enkel härkomst, stabil, instinktiv, apolitisk, misstänksam, vanemänniska, kysk, neutral, inger trygghet, glad i mat och dryck, piprökare, butter, diskret, stillasittare, föga sällskaplig…”. (Assouline, s. 153-154) Tilläggas kan att han håller till i kriminalpolisens dåtida högkvarter på Quai des Orfèvres i centrala Paris, en känd plats för alla Maigretfans, när han inte är ute i olika parisiska miljöer för förhör och inspektion av brottsplatser, och att han gärna tar sig en öl (un demi) på sitt favoritbrasserie på den närbelägna Place Dauphine.

Maigret saknar Wallanders depressiva läggning och han har inga alkoholproblem. Som Assouline påpekar: ”Han gillar att ta sig ett glas men blir aldrig berusad, trots att hans utredningar får honom att spendera mycket tid på krogen. Han är en jordnära lantbo med en viss klumpighet som han inte ens försöker dölja.” (s. 155) Hans förankring i det franska folkdjupet är orubblig och han ”förblir alltid nära den småborgerliga miljö han är sprungen ur och kommer alltid att röras mer av de små människornas olycka än borgarnas.” (s. 155) Inte heller har han några privata problem av den sort som är nästan obligatorisk i dagens kriminalromaner: han är sin diskreta, omtänksamma och matkunniga hustru Louise trogen (även hon är litterärt dokumenterad i Madame Maigrets receptbok) och någon skilsmässa har definitivt aldrig varit på tal. Överhuvudtaget upptar Maigrets privatliv inte någon stor plats i böckerna och några pikanta erotiska eskapader finns mig veterligt inte belagda i kommissariens liv.

Gåtan och dess lösning
Vad beträffar Maigrets arbetssätt, hans teknik och metod för att lösa sina brott, konstaterar Assouline: ”Maigret är varken intellektuell eller cerebral: han varken tänker eller funderar. Ganska intelligent men inte förslagen, styrs av sin intuition och sin instinkt. Han suger åt sig som en svamp, låter sig genomsyras av, tränga in i en atmosfär för att förstå mekanismerna i en miljö. Hans väderkorn, snarare än hans reflektionsförmåga, leder honom till de djärvaste slutledningar.” (s. 154) Som vi ser, är miljön även i vid bemärkelse av stor betydelse i dessa böcker och är alltid en integrerad del av handlingen.

”I utredningen i egentlig mening och i texten är det miljön och personerna som är viktigare än intrigen, indicierna, spänningen”, understryker Assouline (s. 156), och det kan väl tjäna som en varudeklaration för Simenons kriminalromaner. Den psykologiska aspekten spelar en central roll i Maigretdeckarna, vilket inte tillhörde vanligheterna i deckarlitteraturen under den tid då Simenon var verksam, ”en genre som fortfarande [1930-talet] var starkt präglad av kravet på en gåta-som-måste-lösas” (s. 157). Det är mannen bakom brottslingen som intresserar såväl författaren som hans huvudperson, den psykologiska nödvändigheten i brottslingens agerande. Simenon låg alltså i framkanten i fråga om insikter om människornas drivkrafter och insåg hur ytligt vår ”kulturella fernissa” sitter: vi är alla under ogynnsamma omständigheter kapabla att begå klandervärda handlingar, inklusive mord, en insikt som knappast var allmängods på den tiden. Här finner vi också en förklaring till Maigrets förmåga att hysa medkänsla med många av förövarna, snarare än med offren.

Assouline framhåller att ”Simenon vände upp och ner på pusseldeckarens traditionella regler i så hög grad att läsaren inte väntar sig några klara och enkla svar på frågorna vem? hur? var? som brukar vara det som hetsar deckarfantasterna” och, fortsätter Assouline: ”Att kommissariens hela genialitet ligger i hans intuition snarare än i hans förmåga att resonera fjärmar honom än mer från genrens egenart.” (s. 157) Maigrets arbetssätt ligger långt ifrån dagens tekniska fokus, även om också fingeravtryck, brottsplatsundersökningar och obduktioner försvarar sin plats i böckerna. Man bör också notera att Maigret ingalunda agerar helt ensam, han är omgiven och sekunderad av sina medarbetare, i första hand Lucas, Janvier, Torrence och Lapointe. Deras team-work har ett modernt anslag även om relationerna mellan kommissarien och medarbetarna är av mindre personligt slag än vad som är fallet i många av dagens kriminalromaner. Kvinnliga medarbetare lyser dock med sin frånvaro, vilket väl får tolkas som en spegling av de förhållanden som rådde på Simenons tid.

Slutord
Finns det då inslag i Simenons kriminalromaner som känns förlegade och oengagerande för en modern läsare och som kan sägas göra böckerna mindre aktuella idag? Jo, delvis gör det förstås det, och då i första hand beroende på den snabba och omvälvande tekniska utveckling som ägt rum de senaste decennierna och som också avspeglar sig i dagens kriminallitteratur. Det är inte bara fråga om mobiltelefoner och digitalisering av register och dylikt utan också om vapnens utveckling och diversifiering, liksom om de möjligheter som dna inneburit för identifiering av brottslingar. Tycker man att det är viktigt med adekvata, ”uppdaterade” tekniska lösningar när man läser deckare, är nog dessvärre Maigretböckerna inte att rekommendera. Inte heller den som söker ett högt uppdrivet tempo och spektakulär ”action” lär få något större utbyte – ”Istället för att jaga en okänd mördare över 250 sidor avslöjar han [Maigret] brottslingen undan för undan och får oss lugnt och sansat att medge den psykologiska nödvändigheten i hans handlande” (Thomas Narcejac, cit. av Assouline, s. 158). Men den som inte tillmäter spetsteknik och fartfyllda äventyr så stor betydelse utan är mer intresserad av miljöer, människor och psykologisk skärpa har all anledning att ge sig i kast med dessa klassiska franska kriminalromaner.

___________________

Elisabeth Tegelberg
Institutionen för språk och litteraturer
Göteborgs universitet
elisabeth.tegelberg@sprak.gu.se