Av Kjell E. Genberg

Tills helt nyligen bodde Laura Trenter på Kalkuddens gård utanför Mariefred. Nu har hon flyttat in i en åttkantig kvarn i Loftahammar i Kalmar län. Där fortsätter hon att skriva deckare för ungdom, inte för vuxna som pappa Stieg och mamma Ulla har gjort och gör. Stieg Trenter avled när Laura var sex år gammal och hon känner att hon fortfarande söker efter rötterna på svärdssidan.

Tre författare i samma familj hör inte precis till vanligheterna i Sverige, kanske ingen annanstans heller.

”Fast jag är inte förvånad över att Laura blev en skrivande människa”, säger Ulla när vi träffas i en av hennes tre röda stugor omgivna av urgamla ekar med en dov himmel hängande över taken. ”Hon har alltid haft bra iakttagelseförmåga och en väldig fantasi. Stieg och jag bodde i Florens i Italien när Laura föddes i maj 1961. Sedan flyttade vi till Rom och ett tag bodde vi i Monte Carlo. Vid en tågresa fick Laura i restaurangvagnen syn på en italienare som satt och slafsade i sig spaghetti. Hon stirrade fascinerat på honom en lång stund innan hon utbrast: ’Nöff, nöff’, Då skrattade hela vagnen.”

Kanske kan skrivandet också komma sig av att Laura är uppväxt med deckare. Hon var alltid med när Stieg och Ulla satt vid middagsbordet och pratade om hur man bäst gömmer lik. Så hon satte igång att författa själv.

”Jag minns en historia som hette Mord i stallet som hon hittade på som väldigt liten”, ler Ulla. ”Morden utfördes utan empati för offren och vi var kanske inte så snälla föräldrar för vi läste berättelsen högt för våra gäster och alla skrattade. Men den recensionen tycks inte ha hejdat henne. Till sist åt lillasyster Johanna upp manuskriptet.”

Renässansmänniska

Stieg finns hela tiden i bakgrunden när vi sitter och pratar i en av 1700-talshusens salar.

Men han bodde aldrig på Kalkuddens gård utan dog hastigt i en hjärtinfarkt 1967 då familjen fortfarande var bosatt i Italien. Det är lätt att föreställa sig Stieg Trenter som en renässansmänniska. Han var alltid ivrig, alltid på språng, betraktade sin omvärld med intensivt blå ögon. Han hade en lätt stamning och en lika lätt läspning. Och han älskade att njuta av livet, vare sig det gällde mat och dryck – gärna räkor och Carlsberg – eller litteratur. Och musik – Mozart.

Alltid talade han om att skriva en stor kriminalroman i historisk miljö, men eftersom han alltid hade andra projekt på gång blev det aldrig av.

”Undra på att hjärtat inte höll”. har Lars Forssell sagt.

Det var den mannen Ulla träffade. 23 år gammal blev hon guvernant åt hans dotter i Florens men lika mycket sekreteraren som skrev ner det författaren dikterade, diskuterade formuleringar och intrig. Samarbetet var tätt så man behöver inte undra på att flickan från Söder – född på Skaraborgsgatan – och renässansmannen drabbades av kärleken.

I böckerna stod det alltid Av Stieg Trenter. Vid skrivmaskinen Ulla Trenter.

”Det kändes förfärligt att skriva ensam sedan han dog”, säger hon.

Mindre idérik?

Men det måste hon göra, och kunde göra det eftersom diskussionerna gett henne insikt i hur hantverket gick till. Ulla var 30 år när Stiegs förlag bad henne avsluta hans påbörjade deckare Rosenkavaljeren. Det gick alldeles utmärkt och sedan fick Ulla ett nytt uppslag och hon skrev en ny bok och sedan ännu en bok.

Till dags dato har det blivit 23 romaner – 24 med Rosenkavaljeren – och en hel mängd noveller. Ändå säger hon: ”Stieg hade massor av idéer. Det har Laura också. Jag är mycket mindre idérik.”

Vad var det Rellingen sa?

Den återstående trenterska familjen återkom från Italien i slutet av 60-talet, till en lägenhet på Högbergsgatan i Stockholm. Hon träffade Jan Palm som arbetade på Handelsdepartementet och senare blev chef för Lotterinämnden.

Tycke uppstod och äktenskap följde och Kalkuddens gård, en jordbruksfastighet utanför Mariefred (inte alls långt från fångvårdsanstalten) blev till sist deras hem. Laura studerade i Stockholm så hon bodde hos en svägerska tills studierna var klara.

I maj 1999 avled Jan Palm, men riktigt ensamt blev det inte. Barnen bodde i husen intill huvudbyggnaden. Visserligen såg hon inte till Laura så mycket, för hon hade fått jobb som nöjesjournalist på Kvällsposten i Malmö.

”Hon åkte runt i världen tillsammans med Carola, intervjuade Kikki Danielsson och såna saker”, skrattar Ulla. ”När Herreys var som värst i farten med sina gyllene skor sov de faktiskt över här på Kalkudden.”

Första deckaren – en följetong

På Kvällsposten bad man Laura att skriva en deckarföljetong för vuxna. Den fick namnet Platt fall.

”Passande namn”, tycker hon själv idag, men mamma Ulla håller inte med utan tycker att följetongen var riktigt bra.

Men Laura är självkritisk. Hon slutade på kvällstidningen och gick en skrivarkurs och sedan åkte hon till Uppsala för att studera arkeologi. Där träffade hon nuvarande maken, läraren Olle Eriksson, och sedan de fått sitt första barn flyttade de till Kalkuddens gård och blev kvar där i dussinet år.

Sina arkeologiska kunskaper fick Laura Trenter användning för när hon tillsammans med tecknaren Erika Kovanen gjorde boken Gräva efter spår som kom ut 2001. Trenter och Kovanen hade börjat samarbeta redan året innan med boken Äventyr på Gripsholm.

Innan dess, i mitten av 90-talet, åstadkom hon några bilderböcker ihop med serietecknaren Joakim Lindengren. Hon fann att det var ont om reseböcker för barn så hon skrev sådana om Paris och London tillsammans med fotografen Katrin Jakobsen.

Skriv för bokslukande barn

Att Laura började skriva deckare för unga var faktiskt förlagets förtjänst. När hon besökte Rabén & Sjögren i ett annat ärende undrade någon om hon inte skulle kunna skriva något för barn i slukaråldern.

Idén fastnade och när posten i Mariefred blev rånad strax efter att Laura hämtat pengar där föll pusselbitarna på plats. Inte nog med del – rånarna gömde sig i trädgården på Kalkudden sedan de flytt Mariefred.

”Det var lite skrämmande att få veta. Men vi såg dem aldrig. Trädgården är väldigt stor.”

1998 kom boken Hjälp! Rånare! ut.

Nästa bok hette Pappa polis och kom 2000. Den handlar om Julian, son till en polisman som blivit skjuten av en kille i ett motorcykelgäng och svävar mellan liv och död. Idén kom efter att Lauras make Olle blivit knivhuggen av en intagen när han arbetade på en kriminalanstalt. Den romanen följdes upp av Julian och Jim.

Instängda i snögrotta

Verklighetsnära är också ungdomsthrillerns Snögrottan från 2001. Den bygger på en sann och hemsk händelse. Christoffer Asklöf och Joel Prisell blev instängda i en snögrotta och fick stå med som författare sedan de berättat sin historia för Laura.

”Men allt är inte sant. Eftersom jag inte vill lämna ut någon är mycket påhittat.”

Eftersom hon helst skildrar vad brottsoffer råkat ut för skriver hon inte böcker med samma huvudpersoner – bortsett då från Pappa polis och Julian och Jim. Hon tycker att det skulle vara konstigt om samma personer skulle råka ut för den ena traumatiska händelsen efter den andra.

Däremot kan man lägga märke till att Laura Trenter skriver för barn som håller på att bli ungdomar. Det beror på sönerna Kalle och Krillan som läser och bedömer hennes böcker, kapitel för kapitel.

”De är inte högaktningsfulla. Om de är missnöjda får jag veta det och måste skriva om.”

Hon skriver också kort och rappt, nästan kvällstidningssvenska.

”Det gjorde jag redan när jag jobbade på Kvällsposten, alltför kort tyckte man ibland och ville att jag skulle öka ut texten. Jag tror det är sant, för mamma påstår att jag har en ’hårdkokt’ stil. Själv har jag valt mitt språk för att kunna kommunicera, det får inte stå i vägen för berättelsen.”

Kameoframträdanden

Hösten 2002 filmades Laura Trenters fyra första böcker (alla utom Julian och Jim) under den Hitchcock liknande vinjetten Laura Trenter presenterar… Precis som den store regissören syns hon i filmerna som polis. Fast i mycket korta sekvenser.

Nästa bok av Laura Trenter ska heta Fotoalbumet. Den handlar om en pojke vars pappa är deckarförfattare och i hans album börjar både bilder och texter att obegripligt ändras. Till den ska Katrin Jakobsen ta fotografierna.

Syster Johanna, som bor i Lecce i italienska Toscana, har gett henne idén en bok som har arbetsnamnet Pojken och eftermiddagsmaskinen. Johanna höll på att lära sig italienska och skulle köpa en parmesanostmaskin i present till mamma Ulla. Hennes italienska var som den var och beställningen tyddes till ”eftermiddagsmaskin.” Sen blir det nog mer av de sju, ålla olika idéer som ligger och skvalpar i Lauras bakhuvud.

Flyttat in i en kvarn

Nu bor inte Laura och hennes Olle kvar på Kalkuddens gård längre. Under en tid hade Ulla pratat om att sälja huset och flytta in i något mindre.

”Då ville vi inte vara i vägen utan stå på egna ben.”

De hittade en inredd kvarn, fyra våningar hög, i Loftahammar där ingen sedan tidigare hade någon anknytning.

”Det är en häftig bostad med åttkantiga rum och massor av trappor. Översta vången har vi inte hunnit inreda, men där ska vi ha bibliotek. Ett fint ställe att skriva på.”

Och Ulla då? Hon har inte kommit med någon deckarroman – förutom äldre böcker som getts ut som pocket på senare år sedan Sköna juveler 1991.

Hur blir det?

”Det ska bli mer nu”, säger hon. ”Jag ska åka till San Michele och skriva en bok om religion och kriminallitteratur tillsammans med Kerstin Matz. Dessutom en deckare för människor med lässvårigheter åt LL-förlaget. Den ska heta Gubbe med hund.”

Men Ulla Trenter har haft riktigt roligt även utan att skriva.

”Både roligt och jobbigt”, förklarar hon. ”I tre år har jag åkt runt till bibliotek, församlingshem och andra lokaler och pratat om Bibeln och deckare för de mest konstiga sammanslutningar.” Hon visar fram en mängd papper med anteckningar från sina resor. ”Dessutom har jag haft en massa kyrkliga uppdrag för Centerpartiet. Det var varit mycket jobb. Skrivandet har blivit lidande.”

Låt oss hoppas att det lidandet är över.