AV BIRGITTA HÄRNER

Det var den 11 november 1996 som Karin Alma Alvtegen trodde att hennes liv rasat samman för alltid. Då fick hon beskedet att storebror Magnus dött i en klättringsolycka – brodern som hon älskade över allt annat. Efter en lång och svår period vandrade hon i två månader omkring i ett dystert mörker. Men så vaknade hon en morgon med en bokidé i huvudet, ett nästan färdigt kapitel. Hon satte sig vid datorn och döpte dokumentet till ”Karins tappra försök”.

– Jag visste inte ens att det skulle bli en bok förrän jag fått ihop över hundra sidor, har hon sagt i en intervju.
Fem veckor senare satte hon punkt i ett manuskript som kom att heta Skuld, en kriminalroman som gavs ut av det mycket etablerade förlaget Natur och Kultur.
Skrivandet blev en klättring mot en normalare tillvaro och hennes senaste bok Saknad har nyss kommit ut. Den finns recenserad i detta nummer av DAST.
Karin Alvtegen är född i Huskvarna och uppvuxen i en lärarfamilj. När Karin var elva och storebror Magnus tretton föddes lillebror Björn. Men det var Magnus som var hennes favorit eftersom de nästan var jämnåriga.
Hon var duktig i idrott under skoltiden. Bland annat blev hon som 14-åring smålandsmästare på hundra meter. Men så kom skadorna och karriären inom friidrott var över.
Efter grundskolan började hon på musikgymnasium. Hon spelade elgitarr, men här var sång hennes huvudämne. Karin började arbeta med scenljus. Så småningom blev hon rekvisitör på Jönköpings länsteater.

Rekvisitör för film

Som 20-åring flyttade hon tillsammans med sin kille Johan till en lya i Gamla stan i Stockholm och fick arbete som rekvisitör inom filmbranschen. Den första film hon jobbade med var Barnen i Bullerbyn och sedan dess har det blivit många fler, bland andra Strul, Black Jack, Nionde kompaniet, Kådisbellan, 1939 och Monopol. Att vara rekvisitor innebär att skapa tidstypiska miljöer där skyltar, möbler och bilar måste stämma med den period där filmhandlingen utspelades. Ibland spelades sensommarbilder in på våren och då kunde hon få spruta ny grönska på buskar och träd.
Från filmen 1939 minns hon särskilt en episod. Där förekom en drömsekvens som handlade om en drunkningsolycka i en sjö i Norrland. Hon fick i uppgift att skaffa fram naturtrogna isflak, vilket inte var så lätt eftersom inspelningen skedde mitt i juli. Det var 30 grader varmt ute. Hon löste det med en kylbil och tryckluftsgjutna formar i plast.
Till råga på allt syntes de där isflaken knappt i den färdiga filmen.
Arbetet tog all tid hon hade och när första barnet kom satte också samvetet in. Hon var på väg att leta efter något nytt när beskedet om storebrors död kom.

Blev mörkrädd

Först lyckades hon förtränga sin sorg för att behålla kontrollen. Men livet förändrades utan att Karin kunde göra något åt det. Hon blev mörkrädd och skräcken för att något skulle hända barnen grep henne.
Hon fick panikattack och hamnade på Södersjukhuset. Sedan var hon sjukskriven i två år, sov mycket och gick i terapi. Skuldkänslorna över att Magnus dött medan hon själv fick leva vidare ville inte ge med sig.
Så kom boken.
Förlaget berömde den och hon började få tillbaka självförtroendet. Nu visste hon att hon kunde skriva och sökte arbete som manusförfattare för såporna Rederiet och Tre Kronor. Och fick det. Samtidigt började Skuld sälja riktigt bra. Den skyltades i Stockholms stora bokhandelsfönster.

Accentuerad panikångest

Skuld handlade om Peter som led av samma problem som hon själv. Men en dag vågar han sig ut ur sin lägenhet och sätter sig på ett kafé. Där möter han ”Demonen” i form av en galen och oerhört obehaglig kvinna.
Men Karin Alvtegen värjer sig emot misstanken att huvudpersonen Peter skulle ha med storebror Magnus att göra. Hon har bara använt sig av sin självupplevda ångest.
Peter blir oskyldigt indragen i en mycket mystisk historia som får hans panikångest att accentueras, men under berättelsens gång far han möjlighet att bryta sig loss ur sitt rikligt miserabla liv.

Karin Alvtegen började skriva Skuld utan att ha intrigen klar för sig. Till uppföljaren hade hon en bärande ide, något som gjorde henne nervös. Men den nervositeten var obefogad om man skall tro de recensenter som läst boken och skriver om den på annan plats i detta nummer.
I dag är Karin Alvtegen 35 år och etablerad. Hon bor med en familj hon älskar i ett hus i Nacka utanför Stockholm.

NÅNTING ATT TA POE

Rummet, virveln och flickan (Vertigo förlag 1999) av Edgar Allan Poe (1809-1849) innehåller ett antal klassiska Poe-noveller i urval och översättning av Paul Soares. Poe är ju alltid aktuell och novellerna har lästs av många generationer läsare vid det har laget.
Det fina med den här utgåvan i pocketformat, som kommer 150 år efter Poes död, är den fördjupande essay som Paul Soares inleder boken med. Förlaget hävdar att Soares ”har gjort vad som i viss mening är den allra första översättningen av Poe till svenska. Här blir varje läsare till djupläsare.
Det kan naturligtvis avfärdas som förlagsmetafysik, men det ligger ändå en del i påståendet. Soares tillhör den senaste generationen Poe-Iäsare. Han har trängt under huden på författaren, blottlägger den poetiska sidan i dennes författarskap och upprepningens betydelse i sammanhanget. Soares essay är ett sånt där nedslag som vi gärna hade publicerat i DAST, men nu står den där den står och med tanke på alla dyra böcker, så är 40 kronor rena fyndet.

VÅR KULTURS ANALFABETER

Om man får tro Ingemar Unge under rubriken Svenska språk – bed din sista bön i Pressens Tidning (2/2000), så är det illa ställt på ledar- och kultursidorna: Där spottar folk – som varken kan svenska eller engelska – med analfabetisk schwung fram sin svengelska.
”Värst på detta område är utan tvekan DN och värst där är kulturen”, fastslår Unge. ”Där kan man få läsa om män som är hängda som hästar, om Ester Williams som alltid varit en god atlet (Hur mycket gjorde hon i bänkpress?) och en teater som bör vara en pina i arslet på etablissemanget och överallt lyckas en massa folk ideligen ’komma undan med’ än det ena, än det andra. Och så vidare. Jag förstår inte att alla dessa skribenter kommer undan med sina anglicismer.”
Läs deckare och spänningslitteratur, Unge! Där lever svenska språket fortfarande, till och med i många översättningar.