Av Leif-Rune Strandell

Jan-Olof Ekholm är känd för denna tidskrifts läsare som deckarförfattare och som en av FKISarna – Föreningen kriminalförfattare i Stockholm, nu nedlagd. Joen, en av hans signaturer som journalist, är pensionär, har lagt ner en av sina deckar(anti)hjältar men inte skrivandet, även om han nu mest tänker på barnböcker. Och det var med barnböcker som bokskrivandet började. Här berättar han själv, i en (lätt redigerad) version från ett framträdande hos Sällskapet Deckarvännerna.

Sista biten har lagts i pusslet Göran Sandahl – alias Gör’an Skandahl, polisens eviga stjälpreda i större delen av min deckarproduktion.

Men han kom tillbaka när alla trodde att han var borta för alltid, i en sista bok som mest blickar tillbaka.

Han har räknats ut förut, men kommit tillbaka. Den här gången kan inte ens Sandahl klara av uppståndelsen.

Men författarskapet är inte slut, utan på något vis sluts cirkeln.

För det började en gång med barnböcker. Övergången efter några år till kriminalromaner är inte alls så märkvärdig eftersom jag håller med min guru H-K Rönbloms tes att deckaren är en sagobok för vuxna.

Barnböckerna innehöll lite gåtor eftersom det alltid fascinerat, med världens snällaste bovar alltid avslöjade av deras gamla lärarinna fröken Stål. De återfanns i B Wahlströms böcker med röda ryggar.

Vill man skryta så gäller det de stora framgångarna med Hurra för Ludvig Lurifax, en söt historia om en rävunge och en kyckling. Det blev radio- och scenmusical för barn, satirpjäs för vuxna, dockteater, kortfilm samt bokupplagor på 300.000 ex. Men inte ens i mina mest egotrippade ögonblick begrep jag anledningen till succén.

Svaret kom för två år sedan då det publicerades en femspaltig analys i Svenska Dagbladet. Då fick jag veta att min Lurifax var rena terapin för ett Sovjet i förfall.

Boken kom vid samma tid som Solzjenitskin utvisades ur Sovjet och min text tycktes på ett märkligt sätt eka av hans. Jag såg till att ge ryska människor terapi under kommunismens yttersta förfallstid!

Skulle det om trettio år kunna hända något liknande med mina vuxendeckare? Det skulle möjligen vara 1976 års bok Med några väl valda mord då jag häcklade politiken och se: det blev för första gången på länge en borgerlig valseger.

Jag var tidigt intresserad av kriminalgenren. Jag började med numera kultförklarade Alibimagasinet och höll på tills Stieg Trenter förde in mig på den breda vägen. Sedan blev det alltså Rönblom. Det vara en stor dag då jag senare blev arbetskamrat med honom på Aftonbladet. Fick sitta vid mästarens fötter och klippa recensioner och få dedicerade exemplar.

Jag trodde att jag kunde så mycket om svenska deckare att jag anmälde mig till TVs 10.000-kronorsfråga, blev faktiskt uppringd men man ansåg till slut att ämnet var för smalt.

Däremot hade jag ingen tanke alls på att skriva deckare själv, utan var oerhört imponerad av alla deckarförfattare. Men en novelltävling i Dagens Nyheter blev en kick. När jag vann skulle jag skriva Boken. Nu vann jag inte, men novellen köptes. Och en dåtida tv-kändis kom ut med en bok som jag tyckte var urusel. Då beslöt jag att pröva själv. Personer och miljö var möjligen knepigt men intriger kunde jag. Nu skulle jag sopa golvet med hela branschen.

Intrigen kretsade kring det enda grova brott jag upplevt i verkligheten, taximordet i Krylbo 1949. Bonniers skulle få äran att ge ut och Åke Runnquist hörde faktiskt av sig. Personerna och miljön var bra beskrivna men intrigen dög inte utan måste skrivas om …

Det blev i alla fall Sista resan mord 1968, och sedan fortsatte det resten av seklet. Jag tänkte avsluta min karriär i 1900-talets sista år men det råkade alltså bli ett sladdbarn i höstas.

Under hela perioden har det blivit pusseldeckare av den gamla skolan med alla dess regler. Men några skiljaktigheter tänkte jag ha: en antihjälte till huvudperson. Dåtidens hjältar var superhjältar med hög intelligens men jag tog motsatsen, en journalist. Jag kunde ju branschen – men det kunde ju de flesta som recenserade också.

Det blev tramp på ömma tår. Många såg Göran Sandahl som en skam för yrkeskåren, men annars var han faktiskt ingen dålig journalist. Han hade näsa för nyheter men drog kanske alltför snabba slutsatser. Så jag beslöt byta huvudperson och lät honom få ståplats i Nybroviken.

Tills han återuppstod senare.

Det blev en parentes i produktionen, antagligen för att få chans till en billig ordlek: Maj-gret Simonsson, som inte direkt gjorde bort mig, men vi kom aldrig på riktigt god fot med varandra.

Sedan kom lantbrevbärare Svensson, Sandahls raka motsats. En perfekt huvudperson för lantbrevbäraren är en levande skvallercentral som vet allt om bygden. På slutet blev det en kompromiss med båda mina hjältar.

Ett andra rättesnöre var att miljön skulle vara småstad. Trenter visade att det går att begå brott i Stockholm, Rönblom fortsatte med småstaden. Jag valde småstaden men inte den påstådda idyllen utan trångsyntheten och småsintheten. Som journalist har jag verkat i tre städer: Avesta, den gamla bruksorten, Mariestad, tjänstemannastaden och Hässleholm, nybyggarstaden. De tre har symbiotiskt blivit en i mina böcker.

Enligt pusseldeckarens dramaturgi skall det vara en samling människor med ett gemensamt intresse, bl.a. att ta död på huvudpersonen. Småstaden i sig räcker långt i det sammanhanget men jag ville medjournalistisk nyfikenhet tränga ännu mer ner i mikrokosmos, och jag fick nästan fnatt på att leta upp annorlunda miljöer. Efter hand har väl studierna blivit mer bekväma men för sista Sandahl-boken var det ganska angenämt: besök på Medevi brunn och Loka brunn.

Så nu är det slut med vuxendeckare, det får bli gåtor i barn- och ungdomsböcker. Comebacken började med en serie om April, där huvudpersonen har samma namn som det egna barnbarnet. Denna intelligenta unga dam agerade så bra att Ekholm 2000 fick Ture Sventon-priset.

En annan huvudperson är polissonen Lasse som löser problem i sin skolklass, inte minst för att imponera på klassens snyggaste tjej. Den fjärde boken i Grabbenserien kommer i år.

För att vidga vyerna: hur har deckarutvecklingen varit under Sandahl-epoken? Det stora utbudet förstås. I början var det ingen större svårighet att hamna på 10-i-topp då det kom 10-12 böcker; nu ett 70-tal.

Den rena pusseldeckaren får anses vara ute, jag var nog den siste på barrikaderna. Men att deckare skulle ha blivit mera samhällskritiska kan diskuteras. Däremot får man en god bild av hur Sverige lever.

Den kvinnliga anstormningen efter Liza Marklund har förstås satt sina spår. Den bittra lätt alkoholiserade mordutredaren är borta för att helt naturligt ersättas av kvinnliga kolleger eller andra utredare i samhällstjänst. Ibland kan man tycka att det är väl mycket av relationer, och spänningsmomenten kommer på undantag.

Tidigare fanns också regeln att erotiken skulle vara på undantag. Tänk på våra tre stora: Friberg omgavs visserligen av damer men allt var mycket kyskt; Wijk levde i ett mycket ärbart äktenskap; Kenneth nöjde sig med sina tre pipor. I dagens böcker är det ett vådligt prasslande.

En av pusseldeckarens gyllene regler var att mördaren skall förekomma i boken på ett tidigt stadium och att läsaren skall ges en chans att lösa gåtan. Det sker inte alltid numera.

Och framtiden?

I och med att samhället förändras kommer naturligtvis också kriminallitteraturen att förändras och vi får nya ämnen att avslöja. Vem vet, kanske en DNA-tekniker blir nästa superhjälte.

Till sist vill jag åberopa Kerstin Ekman som påminner om att deckaren är underhållning, och den författare som glömmer det blir lätt pretentiös.