AV BERTIL FALK

1959 publicerades på svenska en komedi kallad Fy för den sure eller Misantropen. Det var en högst remarkabel händelse. Komedin hade premiär i Aten år 317 före Kristus och den svenska utgåvan i översättning av Ivar Harrie publicerades på svenska före första upplagan – editio princeps – av den grekiska texten. Fast det där med första upplaga kan naturligtvis diskuteras. Ännu 600 år efter författarens död kom det ut nya upplagor av hans komedier. De var inte tryckta utan skrevs för hand på papyrus.

Ingen annan människa på jorden har betytt så mycket när det gäller att underhålla och glädja oss andra med meningsfulla aktstycken än denne författare. Han fortsätter långt efter sin död att locka skratt ur oss. Inte främst genom sina egna verk utan genom andras.
Han ska ha drunknat i 50-årsåldem för snart 2 300 år sedan vid Piraeus. Hade han inte funnits hade varken romarna Plautus och Terentius, fransmannen Molière, engelsmannen Shakespeare eller den norske dansken Holberg skrivit sina komedier.
De hade i varje fall inte blivit sådana som de nu blev. Den här mannen skapade nämligen det som brukar kallas den nya attiska komedin till skillnad från den gamla, som var en sorts föregångare till vår tids revyer och studentspex och som hade Aristofanes som främste utövare.
Mannen som ”uppfann” komedin åt oss hette Menandros (ca 342-ca 291 före Kristus), Han är ganska okänd i dag, trots att han betytt så otroligt mycket för oss alla.

Sällan hittar man en artikel om honom på dagstidningarnas kultursidor. Jag har bara funnit en understreckare i Svenska Dagbladet (16 november 1957) författad av Menandros-diggaren, ambassadör Ragnar Kumlin.

Återupptäckt under 1900-talet

Menandros har ändå återupptäckts under 1900-talet i en rad olika avseenden. Menandrosforskningen har inte legat på latsidan utan marscherat fram på bred front, eggad av papyrusfynd, som Egyptens öknar så generöst bevarat åt oss.
Fast Menandros var våldsamt popular kring Medelhavet ännu på 400-talet efter Kristus, överlevde bara fragment av hans 108 komedier till vår tid. Vad man hade kvar när 1900-talet bröt in var bevingade ord, som vi svängt oss med de senaste 2.300 åren. Menandros var så inflytelserik, att vi hittar honom i Bibeln. När Paulus i 1 Korintierbrevet 15 :35 utbrister:
– Dåligt umgänge fördärvar goda seder. Ja, då var det Menandros som Paulus citerade.
Vid grävningar i Aphroditopolis fann Gustave Lefebre 1905 en advokats arkivhandlingar från 400-talet efter Kristus. De låg inlindade i papyrusblad, som visade sig innehålla en gammal upplaga av Menandroskomedier. Ur detta lyckosamma fynd lyckades man bl a vaska fram tre femtedelar av Epitrepontes. Delar av alla fem akterna var bevarade och det hela hänger ihop så pass att stycket kan spelas. 1924 kom Alarik Hallströms version Skiljedomen på svenska och 1943 kom versionen De skiljedomssökande av Emil Zilliacus.
Det stora fyndet kom emellertid 1957. Då hittade man det ovan nämnda skådespelet Dyskolos (Surkarten), som fick ny världspremiär i svensk och dansk radio samtidigt den 3 maj 1959. Stycket författat av den unge Menandros i 20-årsåldern är en i alla avseenden fix och färdig modern komedi, det kanske viktigaste fynd från antiken som detta århundrade försett oss med.

Karaktäristiska drag

Forskningen kring Menandros har emellertid gjort andra landvinningar. Det finns ett stort antal marmorhuvuden från antiken som man länge inte visste om de föreställde Menandros eller den romerske poeten Vergilius. Men då man för några decennier sedan fann en romersk miniatyr av samma skägglösa ansikte och som nu finns i J Paul Getty-museet i Kalifornien, vet man att dessa huvuden föreställer Menandros. På sockeln till miniatyren kan man nämligen läsa namnet MENANDROS. Man vet också att sockeln och huvudet inte har varit åtskilda från varandra sedan de sattes ihop under antiken.
Hjärnkirurgen Temple Fay såg en av dessa romerska kopior åren 1923-1926 i Pennsylvania. Redan då reagerade han på vissa karakteristiska drag i detta ansikte. 30 år efteråt tog han sig en ny titt på huvudet, eftersom han tyckt sig ha känt igen symptomen i ansiktssymmetrin hos en de av sina neurologpatienter.
Det rörde sig om patienter som tidigt i livet drabbats av förlamning i ena sidan efter en hjärnblödning, men som överlevt. Ingående matningar av marmorhuvudet i Pennsylvania (ett huvud med avslagen näsa finns i Glyptoteket i Köpenhamn) visade att dess högersida var kraftigt underutvecklad. Fay såg i porträttet en man med spastisk förlamning.

Hjärnblödning som tioåring

Han konstaterar att huvudet visar en man i 40-årsåldern som drabbats av hjärnblödning före sitt tionde levnadsår. Han räknar upp en rad kliniska iakttagelser som stöder detta i sin rapport The Head (Expedition, Nr I, 1959). De bevarade huvudena förmedlar också en känsla av att mannen som avbildats skelar.
Vad vet man då om Menandros? Inte mycket. Han var förtjust i damsällskap, berättar samtida. Forskarna har naturligtvis ur det material som finns om Menandros försökt att få fram något som stöder neurologens iakttagelser. Ur det materialet har man fått fram att han gick konstigt och att han var vindögd. Däremot finns det inga upplysningar som säger att han hade epileptiska anfall av den typ som Fay funnit hos sina patienter med samma karakteristiska anletsdrag.
Det kan dock inte uteslutas att Menandros hade sådana. Det finns faktiskt tre olika teorier om vad som hände den där dagen någon gång kring år 290 före Kristus, då Menandros drunknade vid Piraeus på höjden av sitt livs bana.

1. Det var en olyckshändelse
2. Det var ett självmord.
3. Det var ett epileptiskt anfall.

Vi vet för lite för att våga ge den ena eller den andra teorin vårt stöd. Och det spelar inte så stor roll. Vad som betyder mest är att denne humanist satte stort pris på känslan. Han var känslosam. Det är typiskt att vi hos honom finner den ädla hetären som, tvingad till prostitution, ändå osjälviskt griper in i handlingen och likt en mänsklig deus ex machina ställer saker och ting till rätta i tillkrånglade kärleksaffärer med förväxlingar och förvecklingar.
Här finns en rad för den moderna komedin typiska schabloner redan fullt utvecklade – fast så fräscha att de ännu inte riktigt är schabloner. Vad vi kan hoppas på är att fler komedier av Menandros ska hittas. Kanske i Egyptens givmilda öknar. Eller varför inte i Alexandria. En av arkeologernas stora drömmar är att hitta det berömda grekiska biblioteket, som tros ligga någonstans under dagens Alexandria. Där bör alla Menandros komedier finnas.
Menandros komedier är förvisso inga deckare, men faktum är att det redan hos honom finns embryot till en ”detektiv”.
I Skiljedomen finns gitarrflickan och överklasshetären Habrotonon: Med hjälp av en ring hos en föraldralös baby, en minnesbild från föregående års traditionella orgier i Athen identifierar hon med hjälp av sin slutledningsförmåga inte bara vem som är barnets far utan också vem som är barnets mor. Den schablonen föddes alltså i Grekland för 2300 år sedan.