Hur avlägset är 50-talet?
Sep 24th, 2009 | By ansvarig | Category: 2007-3, ArtikelAV ELISABET PETERZÉN
I min brors bokhylla har jag hittat några riktiga godbitar; svenska detektivromaner från 1950-talet – denna inte så avlägsna tid, då människor rökte fritt i alla sammanhang och då det varken fanns mobiltelefoner eller datorer.
Detektivromanerna utspelades i en annan verklighet än den vi känner nu. Våldet var ringa, poliserna beskedliga och utländska ligor lyste med sin frånvaro. Vilken idyll! Men ond bråd död fanns förstås redan då…
I Ingen rök utan eld av Bengt Håkansson (Wahlströms 1956) är miljön en liten stad belägen 284 km från Stockholm och dominerad av en enda stor möbelindustri, där de flesta i samhället arbetar. Den är en gedigen pusseldeckare
Bokens kapitel består av ”17 pusselbitar” och till slut läggningen av själva pusslet. Det börjar bedrägligt milt. Ingen är död, men en ung man har blivit blind av orsaker som han inte vill uppge. En ung charmig flicka blir uppsagd från sitt arbete utan egentlig anledning. Där finns också en femme fatale, och hon blir mördad, men inte förrän på sid 90 av 220. Och blev hon egentligen mördad – och i så fall hur?
Sorgligt nog blir bokens mest sympatiska person också mördad litet längre fram. För morden misstänks som vanligt en outsider, en egendomlig människa med ett mystiskt förflutet. Hela byn vänder sig mot honom och lynchstämning uppstår, men det är naturligtvis inte han som är mördaren. Tvärtom är det han som till sist lägger pusslet färdigt och reder ut vad som har hänt.
Litet ledsamt är att alla kvinnor över 40 verkar vara intriganta och snipiga skvallertanter; man frågar sig liksom skalden vart alla vackra flickor tar vägen var alla sura kärringar kommer ifrån. Nu vet jag det ju själv, och många med mig, men på den tiden var det fritt fram att spekulera å det mest manschauvinistiska. Att boken åldrats ses inte minst i att ett tänkbart mordmotiv är att en person eventuellt gjort illegal abort; både kvinnan och abortören skulle i så fall ha mycket att dölja. Som mordmotiv är det ju helt otänkbart i en modern deckare.
Bengt Håkansson vann med Mord i församlingen Svenska detektivromanpriset på 15.000 kr, som hälsades med jubel enligt baksidestexten och ställde sin författare i främsta ledet bland landets deckaräss.
Från 1958 är Albert Olssons Man mördar inte en överlärare (Tidens förlag 1958). Albert Olsson! Enligt baksidestexten har han tidigare dokumenterat sin kännedom om skolmiljön. Namnet verkar bekant, och Lilla Uppslagsboken upplyser om att han var född 1904 och har skrivit lyrik, noveller och romaner: flera titlar är nämnda men inte denna. Kanske lika bra. Den är ingen höjdare som deckare. Upplösningen är visserligen fyndig, men innan dess är det mycket spring i dörrar och läsaren är hela tiden ni med personerna, dvs de kallas vid titel plus efternamn, och på så sätt kommer man aldrig nära dem. En elev i skolan heter Agust Vimsig; originellt! Kommissariens fru är litet jobbig, hon är en svartsjuk fjolla som mest intresserar sig för sin nya vårhatt. Annars är det en hyfsat bra skildring av ett pyttekollegium där hemliga förälskelser går som dolda strömdrag mellan personerna. Men även här är motivet till brottet underligt. Ett förfalskat betyg kan väl inte ens på 50-talet ha renderat fängelsestraff 20 år efteråt?
Vin med dödlig bismak, utkommen bara två år senare, är mycket modernare och skulle nästan kunna vara skriven i dag. Författaren heter Marianne Thorby och förlaget är Söderströms 1960; miljön är alltså Finland och mycket finlandssvensk. Ett gäng ungdomar samlas en sommarweekend på ett ställe i skärgården. I bakgrunden ruvar något som hände för fyra år sedan, och som inte får sin förklaring förrän en bra bit fram i boken. Mordoffret är den vackra, intriganta, tjusiga och elaka värdinnan på stället. Personerna är mycket mer levande tecknade än i böckerna ovan, konflikterna mer trovärdiga. Och den är rolig! Smaka på formuleringar som följande:
Gustav bekänner något pinsamt och säger till bokens jag, att nu kan hon skratta åt honom om hon vill: ”Jag skrattade också, men bara helt litet och på ett finkänsligt och hänsynsfullt sätt.” Litet senare vandrar hon i skogen: ”Så tänkte jag på Herbert igen; det var nästan tio minuter sedan jag hade tänkt på honom senast, så tanken var ny och uppfriskande.” Sådana formuleringar håller!
Dessutom får man lära sig nya finlandssvenska ord: kännspak till exempel, som betyder … ?
Upplösningen är inte helt oväntad, men boken är så rolig och snabb i repliken ända fram till dess, att det är ett stort nöje att läsa den.
Det är fräscht att deckarna på den tiden aldrig var mer än mellan 180 och 220 sidor långa. Nu mellan 400 och 600. Då har det också tillkommit mycket djuppsykologi, mycket om detektivernas egna privata liv bortanför brottsligheten, mycket mer explicita sex- och våldsskildringar och mycket mer samhällskritik. Det är förstås bra. Det gör många nutida deckare till mer än ren underhållningslitteratur, som man läser ut på en kväll. Men samtidigt innehåller ju många av tegelstenarna en massa dödkött, som finns där för att det är så lätt att peta in litet mer här och där på datorn, och förlagen vill gärna ha tjocka böcker som säljer bra. Sådant gäddhäng lider sällan äldre deckare av. Det var skillnad när författaren var tvungen att skriva, bokstavligen skriva igenom hela boken när något skulle ändras, tas bort eller läggas till.
Det tvingade in författaren i boken på ett annat sätt och gjorde att man märkte att ”det här har jag redan sagt” eller ”det här är onödigt”.
Skulle någon av de här deckarna vara publicerbar i dag? Ja, möjligen den sista. De andra skulle refuseras med motiveringen (om de fick någon), för tunn personskildring, inte särskilt övertygande intrig. Men å andra sidan skall varje verk bedömas utifrån sin egen tid.
Det var sådana här deckare man ville ha då: korta, inte speciellt djupt gripande, en stunds förströelse, en tankegåta.
Relaterade poster:
Fatal error: Uncaught Error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php:22 Stack trace: #0 /home/dastnu/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include() #1 /home/dastnu/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/home/dastnu/pu...') #2 /home/dastnu/public_html/index.php(17): require('/home/dastnu/pu...') #3 {main} thrown in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22