Hopalong Cassidy – historien om 50-talets största västernhjälte och hans skapare författaren Clarence E. Mulford

Oct 4th, 2020 | By | Category: 2020-10 okt, Artikel

Av ANDERS N NILSSON

Den amerikanske författaren Clarence E. Mulford (1883–1956) fick utgivna 28 böcker mellan 1907 och 1941, varav 18 om gänget på ranchen Bar-20 med den pricksäkre cowboyen Hopalong Cassidy som nav. Gänget som frodades i stridens hetta hade ständiga uppgörelser med boskapstjuvar och andra laglösa element. Tjänstemannen Mulford började i New York skriva på fritiden för att 1926 flytta till Maine som heltidsförfattare. Han kände västern genom sitt omfattande bibliotek och var extremt noga med att i minsta detalj vara historiskt korrekt. Tio av Mulfords böcker föreligger i nordiska översättningar, som regel i förkortad form. Mellan 1935 och 1948 hade William Boyd rollen som Hopalong Cassidy i 66 spelfilmer. Boyds TV- och radioshower i kombination med serietidningar gjorde honom i 50-talets USA extremt populär i rollen som Cassidy, vilket utnyttjades framgångsrikt för försäljning av varor som bar hans namn. Boyds hjälte hade dock inte mycket mer än namnet gemensamt med Mulfords skapelse.

Artikeln i pdf, bäst för utskrift: Mulford

Bild 1Den fiktiva västernkaraktären Bill ”Hopalong” Cassidy skapades av den amerikanske författaren Clarence E. Mulford i en serie noveller, den första tryckt i The Outing Magazine 1905 med titeln The Fight at Buckskin. Novellen kom 1907 att inleda samlingen Bar-20, Mulfords första bok. Han fick med tiden utgivna 18 böcker om Cassidy och hans vänner på ranchen Bar-20 nånstans i Pecos-flodens dalgång i västra Texas, tryckta mellan 1907 och 1941. Tillkommer ytterligare tio västernböcker av Mulford, varav fem fristående och fem om Bob Corson och gänget på JC-ranchen (Drew 2000, Nevins 1991). Det är dock inga vattentäta skott mellan de olika kategorierna, och till exempel dyker karaktärer från de fristående böckerna upp i Hopalong Cassidy and the Eagle’s brood från 1931. Ytterligare fyra romaner om Cassidy skrevs i början av 50-talet av Louis L’Amour under pseudonymen Tex Burns.

 

Frank E. Schoonovers målning av Hopalong Cassidy
från Outing Magazine 1905,
den första bild av Mulfords fiktiva cowboy som trycktes.

 

Hopalong Cassidys första litterära utsaga fälls som en kommentar vid matbordet till Red Connors som just meddelat att Skinny Thompson denna morgon skjutit en av grannranchens kofösare:

Hopalong Cassidy was struggling with a mouthful of beef. He turned his eyes toward Red without ceasing, and grinning as well as he could under the circumstances managed to grunt out “Gu–,” which was as near to “Good” as the beef would allow. (Mulford 1905)

Så gjorde en av de största fiktiva västernhjältarna nånsin sin entré i vårt samlade litterära universum. En början så god som någon, och som skulle komma att leda långt. Mulfords första tryckta novell illustrerades av konstnären Frank Earle Schoonover (18771972), bland annat med en oljemålning med titeln ”Hopalong takes command.” Det är en väderbiten och välbeväpnad cowboy med rödlätt mustasch och med en ljus sliten hatt på skallen som visas upp på denna första visualisering av Mulfords fiktiva karaktär. Whiskydrickande, tobakstuggande, illitterat och med ett smeknamn baserat på sin haltande gång. Fjärran från William Boyds stilige svartklädde renlevnadsman som senare gjorde succé på vita duken och i TV.

Bill Cassidys smeknamn ”Hopalong” härrör från den skottskada i höften han ådrog sig i en ”shootout” i The Coming of Cassidy från 1913. Efter att Bill Cassidy träffats av en kula och skurkarna tagits om hand säger sheriffen till honom i slutet av kapitlet Hopalong’s hop: ” ’Hop along Cassidy’ he smiled in encouragement. ’You’ll be a better man with one good laigh than th’ whole gang was all put together.’ ” Mulford lär i en intervju ha sagt att många läsare av de första böckerna frågat om anledningen bakom Hopalongs haltande, varför han behandlade detta i en senare episod. William Boyd haltar bara i sin första Hopalong-film, och redan i den andra får vi veta att skadan läkts. När L’Amour fick i uppdrag att skriva fyra böcker om Cassidy ingick det i hans instruktioner att hjälten inte skulle halta (Drew 2000).

Bild 2Karaktären Hopalong Cassidy kom under perioden 1935–1948 att ha huvudrollen i 66 spelfilmer från Hollywood med William Boyd i huvudrollen (Bilaga 1), många av dem löst baserade på Mulfords böcker.

Filmfoto av William Boyd i rollen som Hopalong Cassidy.

Ett fyrtiotal av filmerna gick upp på svenska biografer i slutet av 30-talet, under hela 40-talet och igen i mitten av 50-talet, och ingick även i utbudet av matinéfilmer (Sidén 1993 & 2008). Riktigt populär i USA blev Hopalong Cassidy i och med Boyds TV-show, producerad 1949–1954, som dock aldrig kom att sändas i svensk TV. Boyd hade sinne för affärer och köpte upp rättigheterna till alla sina filmer liksom TV-rättigheterna till Hopalong Cassidy. Medan filmbolagen var lite njugga med att släppa till filmer åt den nya konkurrenten televisionen, hade Boyd inga sådana skrupler och hans filmer blev i förkortat skick genom bristen på konkurrens omåttligt populära.

Cassidy blev även en populär hjälte i tecknade serier, och i Sverige utgavs några kortlivade tidningar med hans namn 1952, 1962 och 1964. Dan Spiegles syndikerade dagsstrippar och söndagsbilagor gick även i några svenska tidningar som Dagens Nyheter och Året Runt (19511955). I serietidningen Fantomen gick William Boyds Hopalong Cassidy, sheriff i Twin River, i färg från starten 1950 med uppehåll mellan 21/1952 och 13/1953 då serien från Fawcett placerats i en egen tidning. Det var senare ett längre uppehåll mellan 1954 och 1959, då serien plockades bort efter nr 18. Cassidy fanns avbildad på 14 av omslagen under åren 1950-1952 och man erbjöd även läsarna att köpa en västernutstyrsel lik Hopalongs. I några städer delade man vid något tillfälle cowboyklädda ut fria exemplar av tidningen till de som gick och såg en Hopalong-film.

Bild 3

Annons i Fantomen 15/1951 för kläder och andra cowboyattiraljer i samma stil som de Hopalong Cassidy hade.

Gemensamt för alla tecknade versioner var att de byggde mer på filmens Cassidy än på Mulfords. Cassidys popularitet hos svenska pojkar ökades säkert även av utbudet av sällskapsspel och västernleksaker med hans namn på. Från att först ha varit en litterär karaktär och sedan en dito på bio hade Hopalong Cassidy vid mitten av 50-talet i USA genom TV-showens popularitet uppnått en status som framgångsrikt varumärke. Det kan man lätt se på den tidens bokutgåvor på vilka hjältens namn alltid står först och med de största bokstäverna. Det såldes alldeles kopiöst med Hoppy-prylar, vilket gjorde Bill Boyd rik, och det dröjde fram till Disneys TV-show med Davy Crocket innan rekordet skulle slås. Hoppy-prylarna är nu mycket åtråvärda samlarobjekt (Rinker 1997).

Bild 4

Kring 1950 var de amerikanska barnen helt galna i Hoppy-prylar och allt med hans namn eller bild på såldes som smör. Foto från Life Magazine 1950.

Betydelsen av Hopalong Cassidys filmer och TV-show för de amerikanska barn som växte upp under 50-talet har sammanfattats fint av artisten Don McLean i en hyllningsdikt som fanns tryckt på innerpåsen till de tidiga utgåvorna av hans album American Pie från 1971:

So Long Hopalong Cassidy
No matter how scary life got I could depend on you
You had that easy smile and white, wavy hair
You were my favorite father figure with two guns blazing
Not even Victor Jory could stand up to those 44-40s you packed
And that stallion you rode, I think his name was Topper
He was so beautiful and white he even came when you whistled
I’ve always liked black and I loved your clothes
Black hat, black pants, and shirt
Silver spurs and two guns in black holsters with pearly-white handles
Black and white, that was you Hoppy
The bad men fell the good guys lived on
The ladies touched your hand but never kissed
Whenever John Carradine asked a question you’d say
“That comes under the heading of my business”
Then you’d call for another sarsparilla
I believed in you so much that I’d take my Stetson
off and put it over my heart whenever anybody died
My hat’s off to you, Hoppy
Say good-bye to all the boys at the Bar-20
The black and white days are over
So long Hopalong Cassidy

Vem var Clarence E. Mulford?
Clarence Edward Mulford föddes 1883 i Streator, Illinois. Familjen flyttade senare till Utica, New York, där han avslutade sin skolgång för att flytta till New York där han fick jobb på en tidskriftsredaktion. Han bytte bana till tjänsteman på olika myndigheter och flyttade 1907 till Brooklyn, där han kom att stanna fram till 1926. Tidigt började han skriva på kvällar och nätter och fick sin första novell såld 1904.

Bild 5

Författaren Clarence E. Mulford i sitt hem i Fryeburg, Maine, 1928.

Mulford fastnade tidigt för västernlitteraturen och hämtade mycket inspiration från Owen Wisters betydelsefulla roman The Virginian från 1902 och Andy Adams detaljrika dokumentation av cowboylivet i The Log of the Cowboy från 1903. Som pojke hade han läst alla cowboyhistorierna i sin farfars gamla Harper’s Weekly för att sen fortsätta med s k dime novels om olika västernhjältar.

Mulfords far avled 1910, varefter mamman kom att bo hos sin son och enda barn fram till sin död 1943. Clarence gifte sig med Eva E. Wilkinson 1920, som då redan hade dottern Emily från ett tidigare äktenskap. Det var inte innan 1924 som Mulford för första gången reste runt i västern och besökte en rad historiska platser. Som etablerad författare kunde Mulford 1926 avsluta sitt lönearbete och köpa ett stort hus i Fryeburg, Maine. Eva avled redan 1933, bara 48 år gammal, i en hjärtsjukdom.

Mulford saknade egen erfarenhet av livet i västern, men kompenserade detta genom att bygga upp ett omfattande eget bibliotek med västernlitteratur. Han indexerade böckernas och artiklarnas innehåll genom ett kortsystem uppbyggt på basis av ett stort antal kategorier och underkategorier. Han var extremt noga med att alla detaljer i hans texter skulle vara riktiga och praktiserade själv skjutning med vapen av olika slag för en ökad förståelse.

Nästan alla av Mulfords 28 västernböcker trycktes först som noveller eller följetonger i olika tidskrifter, och det tycks ha varit hans strategi att på detta sätt få betalt för sina texter i flera steg (Drew 2000). Med början i Outing och Pearson’s Magazine gick han sen vidare till Argosy, Short Stories och flera rena westernmagasin. Outings förlag gav även ut hans första böcker, varefter han först bytte till A.C. McClurg i Chicago och 1923 till Doubleday i New York.

Mulfords tidiga roman The Orphan blev den första som filmades, först 1920 med William Farnum och därefter 1924 som The Deadwood Coach med Tom Mix i huvudrollen. Filmproducenten Harry Sherman köpte 1934 filmrättigheterna till Mulfords västernböcker och redan året därpå släpptes de tre första filmerna om Hopalong Cassidy med William Boyd (18951972) i huvudrollen. Boyd var då ingen ryttare utan fick lita till stuntmen, men han lärde sig snabbt och köpte 1937 den vita hingsten Topper (19351961) som blev en viktig del av hans persona.

Mulford var nu en rik man, ensam i sitt stora hus i Fryeburg och med flera hobbies att fördriva tiden. Han fortsatte skriva fram till 1941 då han ställde undan sin skrivmaskin för gott. Utan tvekan hade han gjort ett gott jobb som författare, och hans minne lever: ”Any western author you could name would have to stand on his mother’s shoulders just to kiss Clarence Mulford’s rump” (Little 2011, förord).

Bild 6Mulfords hus brann ner 1947, varvid han själv skadades av rök i lungorna. Han sålde i slutet av 40-talet till William Boyd radio- och TV-rättigheterna till Hopalong Cassidy. Efter att ha genomgått en operation för lungorna dog Mulford 1956. Ungefär samtidigt som Hoppy-kulten var på topp bland svenska gossar, och i USA: ”by the time of his death in 1956, he was to see his character Hopalong Cassidy rise through the American popular consciousness from being a secondary character in a series of pulp magazine short stories to being one of the most famous names in America” (Varner 2007:158f).

 

William Boyd hälsade på Clarence E. Mulford i Fryeburg, Maine, några
gånger i slutet av 40-talet. Syftet med besöken var
främst att komma åt TV- och radiorättigheterna till karaktären Hopalong Cassidy.

Mulfords vilda västern
Mulford var tidigt ute, före såväl Zane Grey som Max Brand, och till synes den förste att inom westerngenren skapa sitt eget alldeles unika litterära universum som utvecklades i en serie av texter med återkommande karaktärer som åldrades tillsammans: ”But whoever rediscovers the novels and stories of Mulford will enter a universe like nothing else in fiction” (Nevins 1991:480). Även om kärnan var Bar-20 ranchen med Hopalong Cassidy som centralfigur kunde fokus flyttas till nya karaktärer som likt Mesquite Jenkins introducerades efterhand, samtidigt som andra fick lämna jordelivet. Strukturen i Mulfords 18 böcker kring Cassidy påminner därmed om den som Louis L’Amour långt senare skapade för släktsagan Sacketts. Mulfords förkärlek för det mer episodiska berättandet för även tankarna till Jack Schaefers fina skildring av ranchlivet i boken Monte Walsh (Nilsson 2020).

Även om Mulford verkligen vinnlade sig om att vara historiskt korrekt ner i minsta detalj, så är det myten om västern och cowboylivet som hans berättelser odlar (Bloodworth 1981). Uppdelningen i goda och onda är tämligen svartvit, och det godas seger i slutändan är inget läsaren behöver tvivla på. Det viktigaste för en cowboy är att vara modig och för att hålla hedern i behåll måste han hämnas varje oförätt. De frekventa sammandrabbningarna är mycket våldsamma och hjältarna kastar sig in i striderna med glädje och ett heroiskt mod värdigt de gamla klassiska hjältesagorna. Kollektivet har en viktig roll och besättningen på Bar-20 kunde gott ha de tre musketörernas valspråk som sitt: ”En för alla, alla för en!”

Mulfords texter innehåller mycket av humor och ett av hans stildrag är att vännerna på Bar-20 aldrig försitter en chans att småretas med varandra. Ett exempel återfinns i The Bar-20 Rides Again 19:e kapitel där Cassidy och Red Connors diskuterar sina olika trick vid skjutning med gevär. Det blir inte bättre när även Lanky blandar sig i ordväxlingen:

“Look a-here, Connors! Some day me an’ you are goin’ to tangle, an’ when that day comes, God help you! You swellheaded, bow-laigged cow wrastler, who you reckon you are, anyhow?”

“Blow on him, Hoppy, an’ cool him off,” snickered Red.

Lanky sneered as he wheeled his horse, finding little satisfaction in the thought of a hot supper and a hot breakfast.

“How’d you like to go to hell?” he inquired. “So-long, Hoppy: see you to-morrow.” He faced Red, played an imaginary flute with one hand, whirled, and was on his way to camp.

Mulfords dialog är ofta skriven på ett fiktivt talspråk för cowboys. Exempel på förvrängda ord är: allus – always, hawg – hog, mebby – maybe och wimmin – women. I Wennerbergs svenska översättningar saknas i stort sett Mulfords speciella talspråk, och därmed ett av denne författares viktigare särdrag. Kombinationen av långa retsamma dialoger och fiktivt cowboyspråk kan av några upplevas som lite tröttsamt i längden även om stilen inte saknar sin speciella charm.

Nordiska utgåvor av böcker om Hopalong Cassidy
Bild 7Den nordiska utgivningen av böcker om Hopalong Cassidy kan sägas ha skett i tre olika omgångar. Den första omgången resulterade i två böcker av Mulford på svenska Lars Hökerbergs Förlag 1928 och fem i Danmark på Jespersen & Pios Forlag 19301932, de senare även avsedda för den norska marknaden och med omslag av Axel Mathiesen. De båda svenska och en av de danska titlarna kom i repris 1953 respektive 1952, vilket inledde den andra omgången.

Pärmens framsida på Hökerbergs utgåva av Clarence E. Mulfords
roman Hoppsan Cassidy på Tjugonde Bommen från 1928.

Inom ramen för denna gavs i Norge ut av N.W. Dramm & Sønner sju numrerade böcker med omslag av Sverre Madsen under åren 1952 och 1953. Med en långtgående samordning av texter och omslagsbilder utgavs i de tre övriga länderna: Danmark sex böcker på Martins förlag 19541955, Finland fem böcker på Tammi förlag 19551957, och Sverige sex böcker på Wennerbergs förlag 19551957. Den svenska utgåvan fanns i två upplagor med olika ryggar och såldes i de svensktalande delarna av Finland med en pärm från finska Söderströms förlag. Omslagsbilderna var målningar baserade på stillbilder från William Boyds filmer och bokserien inleddes med tre titlar av Mulford och de resterande av Tex Burns.

Bild 8Den tredje och sista omgången omfattar fyra norska pocketböcker från 1996-1997 i Fredhöijs/Egmonts återutgåva av Louis L’Amours många romaner. De utgår från Bantams återutgåvor av de texter som L’Amour 1951 fick utgivna under pseudonymen Tex Burns och sedan förnekade att han skrivit.

Pärmens framsidan på: (vä) dansk utgåva av Clarence E. Mulfords bok Cowboyliv paa Ranch No. 20 från 1930 och med omslagsbild av Axel Mathiesen, bild inscannad av Gunnar Olsen; och (hö) norsk utgåva samme författares bok Bar 20 från 1952 med omslagsbild av Sverre Madsen.

Omslagsmålningarna av Salvador Fabá är av den stil som användes först i Tyskland på romanhäften om Sundance och senare i Sverige på den andra utgåvan av böckerna om Ben Hogan. Bilden på norsk bok nr 90 är identisk med den på Ben Hogan nr 12. De fyra norska böckerna är, vid sidan av finska Lännensarja nr 8 från 1960, de enda nordiska utgåvorna om Hopalong Cassidy i pocketformat.

Bild 9Pärmens framsida på två av Wennerbergs böcker av Clarence E. Mulford om Hopalong Cassidy från 1955: (vä) Hopalong Cassidy gör upp räkningen, och (hö) Hopalong Cassidy på spåret.

Det kan noteras att även den tyska utgivningen av böcker med Hopalong Cassidy följer ett liknande mönster med elva översättningar av Mulford 19351937 (Buchwarte-Verlag Lothar Blanvalet, Berlin), och fyra romaner vardera av Mulford och Burns i en serie inbundna låneböcker från 19531954 inom ramen för Dörner’s Classic Western med en Boyd-liknande Hoppy på omslagsmålningarna. Från 60-talet föreligger några enstaka romanhäften av Mulford. Under första halvan av 80-talet ingick nio titlar av Mulford i pocketserien Heyne Western, till synes riktade mot en vuxen läsekrets.

Clarence E. Mulford

  • Bar-20, Outing 1907: DK 1930, Ranch No. 20, övers. Frantz J. Peltz, Jespersen & Pio, nr 1, 204 s.; NO 1952, Bar-20, övers. Eivind Hauge, Damm, nr 1, 141 s.; SE 1928, Tjugonde Bommen, övers. Harald Johnsson, Hökerberg, 247 s.; 1953, Hopalong Cassidy, förlagsredigerad version av Harald Johnssons översättning, Hökerberg, 176 s.
  • Bar-20 days, McClurg 1911: DK 1930, Cowboyliv paa Ranch No. 20, övers. Frantz J. Peltz, Jespersen & Pio, nr 2, 192 s.; FI 1960, Hopalong ja haamu, Lännensarja, nr 8; NO 1952, Spøkelset i San Miguel, övers. Eivind Hauge, Dramm, nr 3, 158 s.
  • The Bar-20 rides again, Doubleday 1926: FI 1956, Hopalong Cassidy kukistaa karjavarkaat, övers. Vilho Hokkanen, Tammi, nr 3, 124 s.; SE 1955, Hopalong Cassidy på spåret [originaltitel i boken felaktigt angiven som Hopalong Cassidy takes cards], övers. Marianne Jungholm, Wennerberg [alt. FI Söderström], nr 3, 122 s.
  • The Bar-20 three, McClurg 1921: NO 1952, Trekløveret, övers. Eivind Hauge, Dramm, nr 4, 150 s.
  • The coming of Cassidy, McClurg 1913: DK 1931, Hopalong kommer!, övers. Frantz J. Peltz, Jespersen & Pio, 158 s; 1952, Hopalong kommer!, övers. Frantz J. Peltz, Jespersen & Pio, 112 s.; NO 1952, Her kommer Hoppy!, övers. Eivind Hauge, Dramm, nr 5, 148 s.
  • Hopalong Cassidy, McClurg 1910: DK 1931, Hopalong Cassidy, övers. Frantz J. Peltz, Jespersen & Pio, nr 3, 192 s.; NO 1952, Kvegtyven Antonio, övers. Eivind Hauge, Dramm, Nr 2, 158 s.; SE 1928, Hoppsan Cassidy, på Tjugonde Bommen, övers. Harald Johnsson, Hökerberg, 262 s.; 1953, Hopalong Cassidy på Tjugonde Bommen, förlagsredigerad version av Harald Johnssons översättning, Hökerberg, 190 s.
  • Hopalong Cassidy and the Eagle’s Brood, Doubleday 1931: DK 1954, Hopalong Cassidy gør regnskabet op, övers. okänd, Martin, nr 2, 126 s.; FI 1955, Hopalong Cassidyn kosto, övers. V. Vankkoja, Tammi, nr 2, 140 s.; NO 1953, Cassidy rydder opp, övers. Eivind Hauge, Dramm, nr 6, 142 s.; SE 1955, Hopalong Cassidy gör upp räkningen, övers. Marianne Jungholm, Wennerberg [alt. FI Söderström], nr 2, 126 s.
  • Hopalong Cassidy returns, Doubleday 1924: DK 1932, Hopalong Cassidy vender tilbage, övers. Frantz J. Peltz, Jespersen & Pio, nr 5, 198 s.; NO 1953, Hopalong Cassidy kommer tilbake, övers. Eivind Hauge, Dramm, nr 7, 142 s.
  • Hopalong Cassidy takes cards, Doubleday 1937: DK 1954, Hopalong Cassidy [spiller med], övers. okänd, Martin, nr 1, 122 s.; FI 1955, Hopalong Cassidy, övers. V. Vankkoja, Tammi, nr 1, 142 s.; SE 1955, Hopalong Cassidy tar hem spelet, övers. Marianne Jungholm, Wennerberg [alt. FI Söderström], nr 1, 123 s.
  • Hopalong Cassidy’s protégé, Doubleday 1926: DK 1954, Hopalong Cassidy paa sporet. Mesquites hævn, övers. okänd, Martin, nr 3, 118 s.

Louis L’Amour som Tex Burns

  • Hopalong Cassidy and the riders of High Rock, Doubleday, 1951: DK 1955, Hopalong Cassidy jager kvægtyvene, övers. okänd, Martin, nr 5, 126 s.; FI 1957, Hopalong Cassidy iskee jälleen, övers. Vilho Hokkanen, Tammi, nr 4, 140 s.; NO 1953, Hopalong på sporet, övers. Odd Feydt, John Grieg, 194 s.; 1954, Hopalong på sporet, övers. Odd Feydt, John Grieg, 202 s.; 1997, Hopalong CassidyKvegtyvene [förf. Louis L’Amour], övers. okänd, Louis L’Amour, nr 87, 206 s; SE 1957, Hopalong Cassidy jagar boskapstjuvar, övers. Marianne Jungholm, Wennerberg [alt. FI Söderström], nr 5, 126 s.
  • Hopalong Cassidy and the rustlers of West Fork, Doubleday 1951: NO 1955, Hopalong i hardt vær, övers. Odd Feydt, John Grieg, 222 s.; 1996, Hopalong Cassidy – oppgjørets time [förf. Louis L’Amour], övers. Ellen M.H. Eie, Louis L’Amour, nr 88, 236 s.; SE 1957, Hopalong Cassidy skipar rättvisa, övers. Ragnar Ahlstedt, Wennerberg [alt. FI Söderström], nr 6, 126 s.
  • Hopalong Cassidy’s trail to Seven Pines, Doubleday, 1951: DK 1954, Hopalong Cassidy slaar igen, övers. okänd, Martin, nr 4, 124 s.; NO 1956, Hopalong i toppform, övers. Odd Feydt, John Grieg, 227 s.; 1997, Hopalong Cassidy – kampen om Rocking R [förf. Louis L’Amour], övers. Ellen M.H. Eie, Louis L’Amour, nr 89, 251 s.
  • Hopalong Cassidy, trouble shooter, Doubleday 1952: DK 1955, Hopalong Cassidy holder sit løfte, övers. okänd, Martin, nr 6, 126 s.; FI 1957, Hopalong Cassidy pitää sanansa, övers. V. Vankkoja, Tammi, nr 5, 123 s.; NO 1954, Hopalong i kuleregn, övers. Odd Feydt, John Grieg, 212 s.; 1997, Hopalong Cassidy – Den forsvunne ranchen [förf. Louis L’Amour], övers. Ellen M.H. Eie, Louis L’Amour, nr 90, 237 s; SE 1955, Hopalong Cassidy slår till, övers. Marianne Jungholm, Wennerberg [alt. FI Söderström], nr 4, 126 s.

Pojkböcker
Det stora flertalet av de nordiska bokutgåvorna om Hopalong Cassidy har marknadsförts som pojkböcker. Inslaget av indianer i berättelserna är dock för litet för att de ska falla in under begreppet indianböcker (Jansson 2020). De båda äldsta svenska utgåvorna ingick i Hökerbergs serie Pojkarnas Bästa Böcker. Av Tjugonde Bommen föreligger även en tryckning vars pärm saknar seriens namn, men detta gäller även andra titlar i serien som utifrån titlarna måste karakteriseras som mycket typiska pojkböcker. I mitt exemplar av Hoppsan Cassidy på Tjugonde Bommen anger ägaren på smutstitelsidan sin ålder till tio år. Hökerbergs båda återutgåvor från 1953 är till sin utformning typiska ungdomsböcker med ”blurb” tydligt riktat mot en yngre läsekrets som ”Ingen i hela Vilda Västern går upp mot Hopalong Cassidy”.

Även Wennerbergs sex 50-talsutgåvor är utformade som pojkböcker och på baksidan av den första omnämns Hopalong Cassidy som ”ungdomens idol”. På den tredje bokens baksida ges följande ungdomliga tips: ”Här är en bok som Ni kan glädja Era kamrater med på födelsedagen.”

Av de nordiska utgåvorna är det nog endast de norska från 1996 och 1997 och den i den finska serien Lännensarja som kan sägas ha varit riktade mot en vuxen läsekrets.

Den svenska översättningen av Mulfords roman Hopalong Cassidy
Romanen Hopalong Cassidy från 1910 var efter The Orphan från 1908 Mulfords andra långa sammanhängande berättelse, som inte hade föregåtts av någon uppdelad publicering i pulpmagasinen. Berättelsen är uppbyggd kring Bar 20:s tvist med grannranchen om några vattenhål, en tvist som underblåses av mexikanen Antonio och hans skurkgäng (Drew 2000, Varner 2007). Harald Johnssons svenska översättning från 1928 är helt tydligt förkortad i förhållande till originalet av Mulfords roman från 1910 Hopalong Cassidy, men frågan är hur mycket? Det förefaller även som om Hökerbergs redigerade återutgåva av Johnssons översättning från 1953 är ytterligare lite komprimerad. Sidantalen talar sitt tydliga språk: 1910, 382 sidor (sidorna 11-392); 1928, 257 sidor (sidorna 7-263); 1953, 186 sidor (sidorna 5-190). Originalets 41 kapitel har i de båda svenska utgåvorna reducerats till 27. Efter kompensation för de olika utgåvornas sidlayout baserad på antal tecken per full rad, antal rader per full sida och olika mängder luft mellan kapitlen, lutar jag åt att originaltexten skurits ner till ca 2/3 i den första svenska översättningen, och därefter till ca 60%.

Bild 10

Differens i den svenska 1928 översättningens 27 kapitels andel sidor av det totala antalet sidor i förhållande till den första inbundna bokutgåvan av Clarence E. Mulfords roman Hopalong Cassidy från 1910 uttryckt i procent. Negativa värden betyder att de aktuella kapitlens andel i översättningen krympt mer i förhållande till originalet än vad de med positiva värden gjort.

Kapitelreduktionen tycks främst ha utförts för att spara på sidantalet. Den låter sig lätt beskrivas i och med att de kvarvarande brytpunkterna motsvarar originalets: 1-8 intakta, 9 (9-10), 10 (11), 11 (12-13), 12 (14-16), 13-18 (17-22 intakta), 19 (23-24), 20 (25), 21 (26-28), 22 (29-31), 23 (32-33), 24 (34-35), 25 (36-37), 26 (38-39), och 27 (40-41). Därmed motsvarar 16 av de svenska kapitlen originalets, medan 8 är dubbla och 3 tripplar. Det finns en klar tendens till att kapitlen i början av boken förkortats relativt mindre än de i bokens senare halva. En annan tendens är att graden av komprimering ökar med kapitlens originallängd, vilket medför att i översättningen sammanslagna kapitel som nr 12, 19 och 22 drabbats extra hårt.

Den svenska utgåvan från 1953 tycks främst ha inneburit en viss modernisering av texten från 1928. Viktigast var förstås att hjältens namn ändrades från Hoppsan till det nu via de amerikanska filmerna kända Hopalong Cassidy. Försvenskningen av Hopalong var del av ett dåtida ideal som omfattade så gott som alla utländska namn på platser och personer. Flertalet försvenskade namn har i detta fall behållits även i den senare svenska utgåvan. Av platser kan nämnas Örnen för småstaden Eagle, Vita Hästbackarna för White Horse Hills, och Åsk-Platån för Thunder Mesa. Även ranchernas namn översattes, som till exempel Bar-20 till Tjugonde Bommen. Bokens många cowboys fick som regel bara sina smeknamn översatta, som att Skinny blev Magra Thompson och Panhandle blev Hårda Lukins. Lite förvånande blev Red Connors till Blå Connors, trots att smeknamnet helt klart hänvisade till hans röda hår. Blå Connors häst Ginger har fått heta Kanel, vilket kan låta bättre än Ingefära. Hopalongs egen häst sägs på något enstaka ställe i boken heta Red Eagle, men kallas rätt ofta i översättningen för Prins. Varför Jim och Mary Meekers efternamn ändrades till Mecker förblir något av en gåta.

Mulfords roman har även kapitelrubriker och av de översatta följer ungefär hälften originalets formuleringar. Den enda skillnaden mellan de båda svenska utgåvorna är att i fyra av rubrikerna Hoppsan bytts ut mot Hopalong.

Behandlingen av mexikaner i Mulfords böcker var minst sagt rasistisk, och enligt Francis Nevins (2003:144) odlade hans texter ”a monumentally bigoted picture of Mexicans.” En nedsättande benämning som ofta återkommer i Mulfords texter är ”greaser”, som till exempel i Hopalong Cassidy när skurken Hall säger till Antonio: ”We ain’t playing fool for no Greaser. Yes, that’s th’ word – Greaser!” he repeated in answer to Antonio’s exclamation. “If you don’t like it, lump it!” (Mulford 1910:19). Harald Johnsson har i sin översättning inte använt sig av något motsvarande epitet, och i det aktuella fallet tog han till ordet slusk: ”Vi har ingen lust att gå som drängar åt den där förbaskade mexikanska slusken … Ja, jag sa’ slusk, antingen du tycker om’et eller inte” (Mulford 1928:15).

Men jag har även hittat ett exempel på att Johnsson i sin översättning närmast överträffar Mulford i den verbala behandlingen av mexikaner, när Cassidy säger till Juan som råkat klappa hans häst: ”Bort med dina smutsiga labbar, förbaskade halvblod! Klappa ett stinkdjur – det passar dig bättre – men låt bli min häst, annars ska’ jag, min själ, klappa om dig, och det så att du känner det!” (Mulford 1928:156). Originaltexten är mer knapphändig: ”Take yore hand from off that flap, you d-d cow-lifter!” (Mulford 1910:215).

Kvinnor saknas till en början helt i den homosociala gemenskapen på ranchen Bar-20. Men i Hopalong Cassidy faller alla för grannen Jim Meekers söta dotter Mary, och romanen sluter precis som många andra cowboyböcker med att bröllop planeras. Även om Hoppy i senare böcker fick återgå till ungkarlslivet efter det att Mary och deras son dött i feber. Men Pete Wilson, cowboy på Bar-20, gillar inte att Mary genom att spela skadad lurar bort honom från sin post, och dessutom hade han tidigare erfarenheter av kvinnors svek: “Years ago in Pete’s life a woman had outraged his love and trust and sent him through a very hell of sorrow; and since then he had had no love for the sex – only a bitter scathing cynicism, which now found its outlet in words” (Mulford 1910:157f). Harald Johnsson fyller i sin översättning på med de ord som Mulford bara antydde: ”Över huvud taget hade kvinnorna, enligt Petes åsikt, ingen annan livsuppgift än att hyckla och ljuga, och narra de dårar, som voro enfaldiga nog att tro dem” (Mulford 1928:116).

Några sidor senare i Mulfords roman munhuggs Johnny Nelson och Red Connors om kvinnor och speciellt Mary (Mulford 1910:167):

”Say, Red, she’s a straight flush,” Johnny shouted to his companion. “Can’t be beat – if she turns Hoppy down I’m next in th’ line-up!”

“You don’t want no wife – you wants a nurse!” Red retorted.

Även i detta fall har Johnson i sin översättning odlat en mer uttalat negativ syn på kvinnans roll (Mulford 1928:125, stycket har fått utgå i andra utgåvan, 1953:89):

– Så är det, när fruntimmerna lägger sig i männens affärer, ropade Johnny till den Blå. Alla olyckor här i världen har kommit genom kvinnan.

– Ja – och du med! ropade den Blå tillbaka.

Citatet kan även läsas som ett exempel på hur Bar-20’s cowboys ständigt munhuggs med varandra. Ett verbalt spel som även kan omfatta en retsam femininisering av varandra i Johnsons översättning (Mulford 1928:82):

– Johnny är en präktig pojke! sade Connors och trädde ut till kamraterna. Men där kommer Bock … Och min själ har han inte Johnny i sällskap …! Hej på dig, min fina tös!

– Hej på dig, gamla käring! Skrek Johnny tillbaka, ty han tyckte inte om sitt smeknamn, hur mycket han än beundrade det andra könet.

– Du ser så upprörd ut, lilla söta Johnny, sade Hoppsan. Har du en flicka eller en mexikanare efter dig?

– Tant är lite’ för kvick i truten för att vara så tom i huvet, brummade Johnny Nelson.

Detta stycke dialog har rensats betydligt i andra utgåvan (Mulford 1953:58), och avviker från originalet, enligt vilket Johnnys epitet var ”Kid” och Reds ”Brick-top”. Femininiseringen är därmed helt och hållet översättarens verk (Mulford 1910:96):

“Johnny’s all right – here comes Buck,” Red said coming out of the house. “Johnny’s with him, too. Hullo, Kid!”

“Hullo, Brick-top!” retorted Johnny, who did no like his nickname. No one treated him as anything but a boy and he resented it at times.

“Did he chase you far?” Hopalong queried.

“I’d like to see anybody chase me!”

Wennerbergs tre Mulford-romaner ordentligt förkortade
Jämförelser av sidantalen tyder på att alla tre av Mulfords romaner i Wennerbergs svenska 50-talsöversättningar genomgått kraftiga förkortningar. Hopalong Cassidy på spåret, Wennerbergs översättning från 1955 av The Bar-20 Rides Again, är på 116 sidor jämfört med originalets 337 och antalet kapitel reducerat från 25 till 18. Kapitelreduktionen innebär att en del kapitel slagits ihop medan andra helt har utgått: 1-2 intakta, 3 (3-4), 4 (5, 6 utgått), 5(7), 6 (8-9, 10 utgått), 7 (11-12), 8 (13), 9 (14-15), 10 (16) 11 (17, 18 utgått), 12-18 intakta (19-25). Av originalets sju fler kapitel har alltså tre helt utgått medan fyra slagits ihop med närmast föregående kapitel. Den största reduktionen har drabbat originalets kapitel 8-10 där det sista helt fått utgå. I det strukna kapitlet beskrivs Tex Ewalts första morgon som gäst hos Nevada (i översättningen ”Nevady”) efter det att hans falska identitet som Tom Wilkins accepterats. Av kapitel 8 återstår endast sista sidan, och hela beskrivningen av området där Nevadas gäng av boskapstjuvar håller till, liksom hans planer har strukits. Hela kapitel 9 har dock behållits relativt oavkortat.

Bild 11

Differens i den svenska 1955 översättningens 18 kapitels andel sidor av det totala antalet sidor i förhållande till den första inbundna bokutgåvan av Clarence E. Mulfords roman The Bar-20 Rides Again från 1926 uttryckt i procent. Negativa värden betyder att de aktuella kapitlens andel i översättningen krympt mer i förhållande till originalet än vad de med positiva värden gjort.

Vid sidan av mindre strykningar här och där har man alltså även gått väldigt hårt fram med en del kapitel och helt sonika plockat bort långa textblock. En karaktär som helt fått utgå är den gamla fösaren och kännaren av området där Nevadas gäng håller till, John Winchester. Hopalongs kännedom om Snake Buttes bygger mycket på Johns beskrivning och som tack får han en Sharps buffelbössa. I det helt strukna kapitel 18 dyker han senare upp i Cassidys läger där han efter en del motstånd får bli kock.

I det första av originalets kapitel som fått utgå, det 14 sidor långa nr 6 On the way, möts Jane Ewalt vid tåget nära Bar-20 där hon ska visats under vedergällningsexpeditionen mot Nevadas boskapstjuvar. Kapitlet skildrar även Bar-20-gängets tågresa från Montana till Texas.

Ingen av de tre romanerna av Tex Burns i Wennerbergs 50-talsutgåvor har genomgått någon kapitelreduktion. En jämförelse med originaltexten omfattande två av romanerna pekar på att endast mer spridda förkortningar gjorts och att inga mer omfattande textavsnitt utelämnats. Slutet i Hopalong Cassidy, Trouble Shooter är dock starkt förkortat i översättningen, där de 48 raderna efter meddelandet från Bröderna bantats till endast 20.

Slutdiskussion
Bild 12

Pärmens framsida på två pulpmagasin med berättelser om Hopalong Cassidy:
(vä) Argosy 15 december 1923 med Mulfords Hopalong Cassidy Returns,
(hö) Hopalong Cassidy’s Western Magazine
med Tex Burns roman Rustlers of West Fork

Modest Steins målning av Hopalong Cassidy på omslaget till Argosy 15 december 1923 anses ha varit Mulfords favorit, och han hade originalet inramat i sitt skrivrum. En verklig kontrast till William Boyds framtoning på vita duken, med ett utseende som enligt Mulford direkt skulle ha gjort honom till måltavla i den historiska västern. Men Boyds helsvarta klädsel i kontrast till hans silvervita hår och vita hingst var onekligen effektfull. Boyd var dessutom karismatisk och hade en röst som bar.

Filmens Hoppy infiltrerade även litteraturen och avbildas på omslagen till den nordiska pojkboksutgåvan från 1955-1957. Men på den bara några år äldre norska utgåvan är det fortfarande Mulfords Cassidy som återfinns på omslagen. I de tecknade serierna var det som regel filmens Hopalong som avbildades. De rörliga bilderna var ett mer slagkraftigt medium än böckerna och fick därmed snabbt tolkningsframträde när det gällde hjältens framtoning.

Hjältens framtoning ställdes på sin spets i de fyra romaner som Louis L’Amour skrev under pseudonymen Tex Burns, och fram till sin död förnekade sin koppling till (Drew 2000). De trycktes först 1950 i pulpmagasinet Hopalong Cassidy’s Western Magazine. På de första häftena har hjälten en röd skjorta men på de senare, liksom på Doubledays inbundna utgåvor, Boyds filmklädsel. L’Amour började skriva i Mulfords tradition, men efter påtryckningar från förlaget tvingades han motvilligt att revidera sina två första manus, med påföljden att en del skillnader i texten föreligger mellan magasins- och bokutgåvorna. Man kan tycka att Mulfords förlag kunde ha visat mer respekt för hans texter.

Allt talar för att Mulford hade en vuxen publik i åtanke under sitt skrivande. Men de nordiska utgåvorna måste redan från början och med få undantag betraktas som marknadsförda mot barn- och ungdom. Typiska egenskaper för utgåvor riktade mot en yngre läsekrets är att texterna förkortats och att böckerna såldes till ett lägre pris. Bernard Drew (2000) undviker denna distinktion när han listar olika utgåvor av böckerna och kanske är den svår att göra utan att ta del av böckernas ”blurb” och marknadsföring. En skillnad mellan USA och Europa var nog att cowboyböcker som genre hos oss först och främst hörde hemma bland ”pojkböckerna”, medan i USA västernlitteraturen hade en högre status som skildrare av nationens historia, även i starkt mytologiserad form.

Men med den breddade medieringen av Hopalong Cassidy i USA via film, TV, radio och serietidningar kom ändå Mulfords berättelser att även där riktas mot en yngre publik. Från att ha varit fartfyllda action-historier fick de förenklade handlingar med moraliserande inslag. Det är symptomatiskt att William Boyds besök hos Mulford i Freyburg i slutet av 40-talet engagerade stadens yngre innevånare, medan det faktum att skaparen av de underliggande berättelserna och karaktärerna förbegicks med ointresse (Drew 2000). Man skulle kunna tänka sig att de amerikanska förlagen borde ha använt sig av filmhjältens popularitet till att marknadsföra sina nyutgåvor av Mulfords texter, men en översiktligt studie av omslagsbilder på pocket och skyddsomslag stödjer inte den tanken. Snarare är det mer undantag än regel med Boyds Cassidy på bokomslagen. Detta till skillnad mot den europeiska bokutgivningen.

Då ingen av de svenska översättningar jag läst gör Mulford full rättvisa, är min uppfattning den att han bör läsas på originalspråket. Även om de tidigare bokutgåvorna är att föredra, blir det betydligt billigare att läsa Mulford på skärmen. Alla titlar utgivna före 1925 tillhör den publika domänen och kan hämtas från archive.org och liknande sajter. Nästan alla titlar föreligger även i tryck som pocket eller kan köpas som e-bok. Att läsa Mulfords 18 böcker om Hopalong Cassidy och gänget på Bar-20 på originalspråket är ett läsprojekt så gott som något, omfattande 1,4 miljoner ord, och minst lika krävande som att ge sig i kast med Proust.

Tack
Ett stort tack till Magnus Magnusson i Flen som frikostigt delat med sig av sitt stora kunnande om Mulford och Hopalong Cassidy som bok, film och tecknad serie. Tack till Andreas Decker för hjälp med uppgifter om den tyska utgivningen. Tack till Gunnar Olsen för danska omslagsbilder och uppgifter om utgivningen.

Källor

  • Bloodworth Jr., William A. 1981: Mulford and Bower. Myth and history in the early western. Great Plains Quarterly 1875:95-104.
  • Drew, Bernard A. 2000 (1991): Hopalong Cassidy.The Clarence E. Mulford Story. Lanham, Maryland: Scarecrow Press.
  • Jansson, Staffan, 2020: Indianböcker i Sverige 1675-2000, fakta och fiktion. En bibliografi. http://indianlitteratur.com.
  • Jensen, Oliver, 1950: Hopalong hits the jackpot. Life Magazine, 12 juni 1950, s. 63-70.
  • Little, Michael Edward, 2011: Twelve quiet men. Durham CT: Strategic Book Group.
  • McLean, Don, 1971: American Pie. LP-skiva, United Artists, UAS-5535.
  • Mulford, Clarence E. 1905: The fight at Buckskin. The Outing Magazine 47(3):259-267.
  • Mulford, Clarence E. 1907: Bar-20. Being a record of certain happenings that occurred in the otherwise peaceful lives of one Hopalong Cassidy and his companions on the range. New York: The Outing Publishing Company.
  • Mulford, Clarence E. 1910: Hopalong Cassidy. Chicago: A.C. McClurg & Co.
  • Mulford, Clarence E. 1926: The Bar-20 rides again. New York: Doubleday.
  • Mulford, Clarence E. 1928: Hoppsan Cassidy, på Tjugonde Bommen, övers. Harald Johnsson. Stockholm: Lars Hökerbergs Bokförlag.
  • Mulford, Clarence E. 1953: Hopalong Cassidy, på Tjugonde Bommen, övers. ej namngiven. Stockholm: Lars Hökerbergs Bokförlag.
  • Mulford, Clarence E. 1955: Hopalong Cassidy på spåret, övers. Marianne Jungholm. Sockholm: Wennerbergs Förlags AB.
  • Nevins, Francis M. Jr. 1991: Mulford, Clarence E(dward), s. 479-480, i: Geoff Sadler (red.), Twentieth-Century western writers. Ed. 2. Chicago: St. James Press.
  • Nevins, Francis M. Jr. 2003: An aficionado’s view: The Latino dimension of the Hopalong Cassidy films. Bilingual Review / La Revista Bilingüe 27(2):143-158.
  • Nilsson, Anders N. 2020: Jack Schaefer – bortglömd mästare som visst finns i svensk översättning. DAST Magazine 20 january 2020.
  • Rinker, Harry L. 1997: Hopalong Cassidy. King of the Cowboy Merchandisers. Atglen Pennsylvania: Schiffer Publishing.
  • Sidén, Hans, 1993: På bio i Göteborg. Göteborg: Tre Böcker.
  • Sidén, Hans, 2008: Hopalong Cassidy – en unik västernhjälte! DAST Magazine nr 1 2002.
  • Varner, Paul, 2007: Hopalong Cassidy (1910): a novel that defined the american cowboy, s. 158-169, in: Paul Varner (red.), Westerns. Paperback novels and movies from Hollywood. Newcastle: Cambridge Scholars Publishing.
  • Wredlund, Bertil & Rolf Lindfors, 1983: Långfilm i Sverige 1930-1939. Stockholm: Proprius.

Till Bilaga 1



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22