Jean Bolinder summerar sin  läsning av översatta deckare, ett värv som ingår i arbetet i Deckarakademin. Här är hans synpunkter.

Svenska Deckarakademin delar ut en rad priser till nya kriminalromaner, varje år. Bakom detta ligger en mängd arbete, där landets främsta deckarexperter läser och bedömer mängder av böcker. Eftersom jag är verksam som deckarförfattare och flera gånger nominerats eller vunnit med böcker, kan jag ej ingå i svenska juryn. Jag är därför placerad i “Utländska A”.

Det är verkligen en enorm hög att gå igenom – tiotusentals sidor att läsa. Man läser jämt, när man väntar på sjukhus, är i bilen när hustrun är i affär, vilar en stund på sängen och i största allmänhet har en stund över.

Naturligtvis är det i allmänhet de bästa böckerna som blir översatta, så det man läser är sällan helt uselt. Men det mesta är likartat, rutinerat och i grunden likgiltigt. Duger att fördriva tid med men knappast något annat. Och ibland har man lust slänga en eller annan bok i väggen.

Dock måste jag säga att årets böcker håller högre klass än vad som är vanligt. Man vet en hel del om polisrutin, kan hjälpligt skildra en människa psykologiskt och tänkt ut en begåvad intrig. Den som ligger på sjukhus, sitter i fängelse eller har svårt att sova, får valuta för utlagda pengar. Och är man inte som undertecknad piskad att tränga igenom böckerna från pärm till pärm är det hela förmodligen OK.

Försäljning=kvalitet?
På fliken till Patricia Cornwells Mord i Central Park (The Scarpetta Factor) berättas att den blivande författarinnan som nioåring författade en uppsats om mordet på Abraham Lincoln och där ingående beskrev hans skottskada i huvudet. Nu skriver hon om rättsläkare Kay Scarpetta och är utgiven i 56 länder, på 24 språk. En framgångssaga är det men gör man ej som det nu så ofta sker i Deckar-Sverige, förväxlar litterära kvaliteter med försäljning?

Boken handlar om kändisar, tevestjärnor, miljonärer, skådisar och annat bemärkt folk vi vanliga dödliga sällan träffar. Boken är väl påhittad, bra skriven och fördriver ett par timmar av läsarens småtrista normalliv. Något att sedan tänka på och bära med sig i den egna tillvaron har i vart fall inte jag hittat. Nils Larsson har översatt, Norstedts utgivit.

Michael Connellys Prövningen är en såväl beundransvärd som intressant och fascinerande bok. Men den spränger inga gränser och jag tycker nog att böcker vi ger pris till helst ska göra det, de ska utveckla deckargenren. Jag skiljer noga mellan konventionella och nyskapande böcker. Den här är briljant men ganska konventionell.

Conelly och Strindberg
Nu kommer Michael Connelly med ännu en bok, Det femte vittnet (The Fith Witnes, översatt av Patrik Hammarsten (Norstedts). Ungefär samma kvalitet som föregående. Mickey Haller jobbar med en kvinna som banken försöker ta huset för. Så dödas en banktjänsteman och Hallers klient blir misstänkt för mordet. Slutet kommer mig att tänka på Hemsöborna, en bok som inte rimligen kan vara känd för Connelly. Bägge böckerna slutar med en överlevare som i ett fordon är på väg mot nya utmaningar.

Strindberg: Och till rors i sin egen eka lät den ny herren till Hemsö sina drängar ro sig hemåt, för att styra egen farkost över det nyckfulla livets blåsiga fjärdar och gröna sund.

Connelly: Vi körde på påfarten till 101:an. Alla sex filer var igenproppade med metall som rörde sig stadigt men långsamt /—/ Rojas förflyttade min svarta Lincoln mellan filerna och genom trafiken och förde mig mot nya mål.

—

Han tittade upp mot sovrumsfönstret och tryckte sedan på startknappen på sin älskade motorcykel för sista gången i sitt liv.

Så slutar första kapitlet i Den enes död (Dead Tomorrow) av Peter James. Översättning Reine Mårtensson (Damm Förlag). Jag har väldigt svårt för deckare som kittlar läsarens intresse med enkla och hotande förutsägelser, typ: Föga anade den söta och nykära Sibyl Larsson att hon bara en timme senare skulle ligga kall och död på bårhuset med en namnlapp om tån.

Annars är boken förtjänstfull. Fynd i havet kan kopplas samman med vad som händer med godtrogna gatubarn i Rumänien. Fattiga människor är skyddslösa och om de än inte äger något utom sina kroppar så kan dessa kroppar göra rika människor rikare. Som prostituerade eller som ofrivilliga organdonatorer.

Boken påminner mig om den lysande Eldätaren av Kristian Lundberg. Om den skrev jag i 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas (BTJ Förlag) att den är “en allegori om vad vi gör med våra minsta bröder”. Något liknande kan sägas om Den enes död men den ligger hästlängder efter Eldätaren vad gäller stil, moralisk betoning, allmänmänsklighet …

Snålskjuts
Illa tycker jag att det är om man döper sin bok till samma eller liknande namn som en känd deckare och på så sätt (med avsikt eller av okunskap) åker snålskjuts på annans berömmelse. Den enes död ligger efter min smak väl nära Den andres död som Tord Hubert fick Expressens Sherlock för 1976.

Jag läste om Huberts roman och fann att den var både utmärkt och meningsfull. James bok är heller inte vare sig dålig eller utan djupare mening. Den är faktiskt riktigt bra men varför döpte man inte den här fina boken till exempelvis I morgon död?

Stephen King har med tiden blivit väldigt generös mot sina kolleger. Böcker ska recenseras av kritiker, tycker jag. Inte klias på ryggen av författarkolleger som får sina omdömen tryckta på böckerna. George Pelecanos: Andelen (The Cut) översättning Hans Berggren (Modernista) marknadsförs med ett uttalande av Stephen King överst på omslaget: “USA:s kanske bästa nu levande kriminalförfattare”. Ingen tidning där detta stått, anges. Själv är jag allergisk mot sådant men det är ju bara en personlig sak. Och utan tvekan är George Pelecanos (som King) en utmärkt författare. En som gör om “deckare” till litteratur. Särskilt bra tycker jag han är på miljöskildringar. Man är med i hans miljöer på ett påtagligt sätt.

Då en Larry Holley kör bil i Maryland ser han åtskilliga hus omgivna med “gunnebostängsel”. Industrin i Gunnebo utanför Västervik grundades 1764 och har på senare år expanderat ut i världen, bl a Shanghai. Men gunnebostängsel i USA? Nog blir man lite förvånad.

Detektiven Spero Lucas ägnar sig åt “särskilda undersökningar” sedan han återvänt från kriget i Irak. Jag gillar honom och gläds över han ska återkomma i en serie kriminalromaner.

Redan köpt av Hollywood
Nu dyker det upp böcker som redan är sålda till trettio länder och inköpta av Hollywood. Vad man ska tycka om dessa böcker får man också veta, jätteberömda experter meddelar det på omslaget. Var blir den stackars läsaren och hans upplevelse av? Det är ju bara att kolla vad Stephen King tycker!

Bakpå Vilseledd av Linwood Barclay (Never look away) övers Elisabet Fredholm, Kabusa böcker, säger Stephen King: “Var har Linwood varit hela mitt liv? Han har skrivit den bästa thrillern jag läst på fem år. Jag kunde bokstavligt talat inte lägga den ifrån mig.”

Jo då, Vilseledd – vars engelska titel nog är bättre – är en spännande bok. Den startar som en explosion och håller sedan greppet hela tiden. Temat skulle kunna kallas “Du kan inte lita på din fru!”.

Temat känns igen från andra böcker t ex Simon Kernicks Utan nåd (Rentless), översättning Helena Prytz. Det är kanske inget fel i det, men jag tycker att den välblandade smeten med berättande, rättrådig man, olycklig och söt fru samt älskansvärt barn att krama om och beskydda, känns för sockrad. Utan nåd börjar med en serie rivstarter och konstpauser men jag undrade vad romanen har för kärna. Vad handlar den om?

Jag älskar isländsk litteratur med Laxness och Vigdís Grímsdóttir i spetsen, men Árni Thórarinssons Häxans tid får mig föga itänd, kanske har jag fördomar om miljön sedan jag som ung läste Albert Engströms Åt häcklefjäll.

Jag har forskat på kvinnohistoria och upprörts av hur kvinnor behandlats. Ur kvinnoaspekten gillar jag skarpt Journal 64 av Jussi Adler-Olsen (Bra Böcker) där man en gång skickade “missanpassade” kvinnor till ett kvinnohem Sprogø. Det är en på flera sätt utmärkt bok med många förtjänster men i vissa stycken tycker jag den känns vulgär, vilket är särskilt olyckligt med en sådan viktig bok.

Melanie McGrath Där ingen har gått (White Heat), översättning av Johan Nilsson (Wahlström & Widström). En “spänningsroman” som utspelas i det arktiska mörkret uppe vid Grönland och Norra Ishavet. Visst är det en spännande och läsvärd roman i en miljö som är fascinerande. Jag hade stor glädje av boken men någon subtil kriminalroman som för genren framåt tycker jag inte att det är. Det är ingen psykologisk studie, mera som en av de spännande Bigglesböcker jag läste i min ungdom, t ex Biggles flyger norrut, som jag fick julen 1945. Den största skillnaden är den syn man har på “infödingar”. Bigglesböckerna speglade en äldre tids syn på “raser”. I Där ingen har gått är det en halvinuit som är hjälte. Hon heter Edie Kiglatuk och uppges komma tillbaka i en planerad serie böcker.

Kriminalromanerna för mig till olika delar av världen. Om Sydafrika får jag lära mycket i böcker av Deon Meyer som växte upp i Kapprovinsen och skildrar den i bok efter bok. Svenska Deckarakademin gav honom 2010 års pris för Devils Peak. Han återkommer år efter år på ungefär samma höga nivå. I årets Den sista safarin (Blood Safari) Övers: Mia Ghane (Weyler), är det den berömda Krugerparken som står i centrum. Förre journalisten Deon Meyer är en verkligt god människoskildrare.

Annars tycker jag nog att också den här romanen till dels är hopvispad efter Bigglesrecept. En spännande och avlägsen miljö och mord i den. Samma år (1945) som Biggles flög norrut flög han i en annan bok söderut att leta efter en millionärsson som försvunnit under en flygtur från England till Kapstaden.

Publikfrieri
Mörkt motiv (Still Life) av Louise Penny (W&W) Övers: Charlotte Hjukström, har fått New Blood Dagger Award (vad nu det är?) för bästa kriminaldebut och är skriven i “samma anda som Agatha Christies och PD James bästa böcker”. Jaha! Och författaren spär på med ett gråtmilt tackande till alla och envar. Hon slutar med: “Det fanns en period i mitt liv då jag inte hade några vänner, då telefonen aldrig ringde, då jag trodde att jag skulle dö av ensamhet. Nu vet jag att den största gåvan inte är att jag fått en bok utgiven, utan att jag har så många människor att tacka.”

Sådant publikfrieri imponerar ej på mig. Boken inleds med ett mord och en konstutställning. Konst tycks inte höra till författarens ämnen – jag som varit konstkritiker tycker det är rena dravlet. Och även om boken i övrigt är rätt okay är den inte originell och ej något att jämföra med Christie och James.

Ann Cleeves Döda talar inte (Silent Voices), översättning Jan Järnebrand. Skriver väl, mysigt och rimligt. Den feta kommissarien Vera Stanhope måste man tycka om. Författaren ogillar tydligen att vara psykologisk och det kan kännas befriande. Förlagsreklamen jämför med Agatha Christie och mysdeckare – det är sant och ger både förtjänsterna och bristen på en gång. Bra men lite förlegat …

Val McDermid: Hämndens skugga (The Retribution) Övers: Lena Karlin. Kanske årets vedervärdigaste omslag. “Jacko Vance, som mördat sjutton tonårsflickor och en polis, och som en gång i tiden blivit framröstad som brittisk tv:s sexigaste man, kunde knappt vänta” får vi reda på redan på sidan 13. Det är som att bli mätt redan när man läser restaurangens matsedel. Det är på samma sätt sedan, tycke jag, författaren vet en massa och berättar det för sina läsare. Jag gillar att vara nyfiken och sedan sakta få reda på saker och ting.

De absolut bästa
Jag kommer nu i min översikt av de bästa deckarna 2012 till några av de absolut bästa. En av årets mest välskrivna och mest engagerande kriminalromaner är Skuggsida (Darkside) av Belinda Bauer, övers Ulla Danielsson (Modernista). Det är en bok som fångar en helt från början till det överraskande slutet. Här sker ett mord där mördaren inte vill “skada henne. Han ville bara att hon skulle dö.”

Miljön är delikat, Somerset-heden under blygrå himmel och en mördad gammal kvinna med bruten näsa. Kriminalkommissarie Marvel drivs av sin lust att hämnas på mordoffer och hatar att behöva vistas i den lantliga miljön. Den lokale poliskonstapeln Jonas Holly förnedras av den otrevlige Marvel och hamnar i en situation där han lokalbefolkningen börjar misstro honom. Man lider och känner med Holly. Och hatar den dryge Marvel. Det här är lika bra som Ruth Rendell i Hedarnas herre (1983) men kanske mer konventionell än den.

Nära på lika bra och nästan lika konventionell är Fader Död (Crime Machine) av Gilles Blunt. Översättning: Jan Järnebrand. Albert Bonniers Förlag.

Polisarbetet gick ljusår framåt när man började identifiera brottslingar med DNA. Personligen upplevde jag en vild glädje då Helene-mördaren i Hörby efter många år fälldes för det vidriga mordet och hamnade i fängelse (där han tog sitt liv). Det som fällde honom efter många år var kvarlämnat DNA. Och nu kan flera gamla mord lösas med denna metod. Det kan gå fel också. En kvinna i England dömdes för att ha mördat sitt barn. När hon satt i fängelse fastställdes att det döda barnet dött innan “mörderskan” föddes! Den skyldiga var bägges (döda) mor …

I Fader Död jobbar kriminalpolisen John Cardinal med “cold cases”. Hans polismästare R.J. Kendall uttrycker det sålunda: “Vi måste se oss som besökare från framtiden som färdas tillbaka för att hjälpa våra kolleger i det förflutna när de har kört fast.”

Det är elegant uttryckt och boken är välskriven, spännande, exotisk – författaren är kanadensare och tar oss långt norrut där två ryssar som varit på pälsauktion hittas bokstavligen huvudlösa i ett sommarhus. Vid ett mord hör ett överlevande vittne en av förövarna beordra att någon ska skjutas. “Det är vad Papa vill”.

En döende 16-årig förövare sade att ledaren kallades “Papa”.

“Han vill inte bli kallad något annat. Grabben sade att han lärde dem allt – från bankomatrån och närstrid till överlevnad i det fria. Han fick det att låta som att killen lärde dem att mörda. En riktig Fader Död.”

Bakom det hela lurar alltså en man som – för att citera baksidestexten – vill “skapa en ny världsordning”. Som den nu så aktuelle Breivik alltså!

Nyskapande
Verkligt nyskapande är Jag kan se i mörkret (Jeg kan se i mørkret), av Karin Fossum (Forum), översättning Margareta Järnebrand. Här har vi en särling, Riktor, som jobbar på ett vårdhem. Han tycker om att ha makt över sina arma vårdtagare. Nelly Friis är kanske blind. Hon väger fyrtio kilo och är tunn och grå som papper. Riktor nyper den arma människan bakom öronen. Hon har för tunn röst för att kunna skria och saknar kraft att vrida sig undan. Det är ett äkta stycke mänsklig tragedi. Just sådant som en deckare ska handla om. Språket är knappt och koncist, berättelsen mänsklig och mästerlig.

Den vidrige sadisten Riktor själv misstänker alla, utom alkisen Arnfinn. När denne sviker och stjäl från Riktor går något ännu mera sönder inne i dennes sjuka psyke. Hur är detta psyke uppbyggt? Vad är sanning och vad är lögn, i det som far genom skallen på Riktor? Lysande!!!

Är Fossum bäst i år? Nej ännu bättre tycker jag att bl a Det man inte vet (Turn of Mind) av Alice LaPlante (Albert Bonnier Förlag) övers Molle Kanmert Sjölander är.

Här drabbas den framstående läkaren Jenifer White som är expert på handkirurgi av en hemsk alzheimer och måste passas för jämnan. Usch så hemskt! Man kan föreställa sig bli gammal och drabbas av olika sjukdomar men att hjärnan pajar det är en mardröm värre än alla andra!

Det här är inte bara en psykologisk roman utan därtill en deckare. Jenifers granne Amanda hittas mördad och fyra fingrar har avlägsnats med sådan precision att man gissar på stackars Jenifer. Det är lite som i Alain Robbe-Grillets otroligt fina roman Stenögonen (1987). Den borde givit ett nobelpris och jag tycker Det man inte vet är en stark aspirant på Svenska Deckarakademins pris (men det finns flera!)

Studien av hur psyket faller samman är superskickligt gjord. Att minnas mindre och mindre – det är bland de mest förskräckliga öden som finns. Särskilt när det handlar om en högt begåvad och berömd person.

Efterkrigs-Tokyo
Davis Peace: Tokyo år noll (Coltso) Tokyo Year Zero – översättning Peter Samuelsson. Som historiker har man ju läst om Andra Världskriget, atombomberna över två japanska städer, Tysklands och Japans kapitulationer, Hitler i Bunkern, efterkrigstiden. Men för min del har jag så historiker jag är, lärt föga om det besegrade Japan, åren efter kriget. Nu startar Englandsfödde David Peace en trilogi om efterkrigs-Tokyo med Tokyo år noll som dateras till augusti 1946.

I Shibaparken hittar man två mördade kvinnor och en kriminalinspektör Minami försöker lösa detta mysterium. Jag tycker att denna i och för sig briljanta bok är väl knepigt komponerad och svår att få grepp om. Här finns t ex en text som löper fram för sig själv genom romanen – oberoende av huvudtexten. När man funderar över hur boken ska bedömas handlar tankarna om vad man vill att en deckare ska vara.

Underhållning i hängmattan för en vanlig semestrande är detta definitivt inte – men ska en deckare vara det? Jag tycker inte författaren ska straffas för att alla läsare inte kan surfa med – bokens förtjänster är storartade!

Originell
Mehmet Murat Somer: Profetmorden (Paygamber Cinayetieri) är verkligen en originell bok. Kanske är det därför den fått vänta hela tio år på att bli översatt till svenska. Boken utspelas bland transvestiter i Istanbul. En enligt baksidan “galen person” mördar transvestiter, tydligtvis av religiösa skäl. Nyfiken blir man förstås på detta, ska det bli flip eller flop?

Det tar bara ett par sidor innan man är fast i en mycket främmande och mycket initierat skildrad värld. Man kan ha en massa åsikter om Profetmorden men boken innebär något som är nytt, spännande och något som är värt att tränga in i. En klar segerkandidat i Deckar-Akademins omröstning.

Virginie Despentes: Apokalyps baby (Apokalypse bébé) Övers: Anna Petronella Fredlund. Boken börjar med en rivstart: Lucie jobbar på en detektivbyrå och ska vakta den helvilda unga Valentine som övergavs av sin mor kort efter födseln. Det går åt fanders. Flickan försvinner och Lucie får skulden. Tillsammans med en kvinna som kallas “Hyenan” jagar hon den unga opålitliga galenpannan. En jakt som går in i psyket, in i själva berättandet.

Till skillnad från nästan alla konkurrenterna är denna bok skriven av en författare och en författare berättar precis som hon/han själv vill. Utan att ta några hänsyn. Utan att fundera på om något är “bra”, “rätt” eller “duktigt”. Årets näst bästa tycker jag.

Förra året gav Akademin sitt pris till Denise Mina för Getingsommar. Det var en fantastisk bok av en synnerligen begåvad författare. Naturligtvis öppnar man hennes nya bok med spänning och förhoppningar. Och man blir inte besviken! Den nya kriminalromanen Gudar och odjur (Gods and Beasts) är översatt av Boel Unnerstad och utgiven av Minotaur. Den utgår från ett postrån där en äldre, som hederlig känd, man förvånansvärt nog ingriper till rånarens favör – varför gör han det?

Den som vill ge bort eller själv läsa en fascinerande bok gör klokt i att satsa på Gudar och odjur. Men Deckarakademien bör inte ge den sitt pris, det är ingen markerad utveckling som skulle göra det berättigat.

Återkommande pristagare
En annan gammal pristagare som återkommer, är Peter Robinson. För elva år sedan belönade Deckarakademin hans En ovanligt torr sommar med pris till bästa översatta deckare. Det är inte bara sommaren som är ovanlig, det är också en alldeles ovanligt prisvärd bok som jag sedan dess läst om och njutit av, ett par gånger. Och Peter Robinson har kommit med ytterligare lysande böcker av liknande standard, t ex Efter alla år av saknad och Skuggor på vattnet. Frågan är om man ska belöna en författares höga kvalitet bok för bok? Jag tycker man ska fordra att han eller hon kommer med en nytändning, för att ge ett nytt pris.

Nu flammar en sådan nytänd Robinsonfackla upp på deckarscenen: En förgiftad man (Before the Poison) också på Minotaur. Översättning: Jan Malmsjö.

“… Det var en annan sak som Beckett också hade skrivit och som har fastnat i minnet från studenttiden: ‘De föder gränsle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sedan är det natt igen.’ Men vilket ögonblick, tänkte jag, och vad gör vi inte för att fylla det med mening, så vi anstränger oss för att förstå vilka vi är, varför vi är, den kärlek vi ger och de grymheter vi gör oss skyldiga till. Det ögonblicket är en livstid.”

Christopher Lowndes är en framgångsrik kompositör av filmmusik i Hollywood. Han köper godset Kilnsgate House i nordvästra England. Det tillhörde en gång läkaren Ernst Arthur Fox och hans vackra hustru Grace Elizabeth. En snöig vinternatt 1953 slutade en intim bjudning på slottet med att doktor Fox blev dålig. Han vårdades av den sjukvårdskunniga Grace men blev allt sämre. “Hans stackars hjärta darrade som en döende fågel i en bur och till slut gav han upp andan.”

Hustrun och gästerna blev insnöade med den döde men när myndigheterna småningom kom fram, konstaterades det att doktor Fox dött en naturlig död i hjärtinfarkt. Dock ringde en pensionatsvärdinna och berättade att Grace Elizabeth hade tagit in på hennes etablissemang med en ung pojke, Sam Porter. Nu vände vinden mot änkan och man blev alltmera övertygad om att hon mördat sin ganska elaka man för att få leva med den unge älskaren.

I nådens år 1953 hade man ännu dödsstraff i England och kvinnan dömdes mot sitt nekande att bli hängd. Den 23 april 1953 steg hon upp ur fängelsesängen klockan halv sju, klädde sig och åt en lätt frukost. Trettio sekunder i nio band bödeln hennes händer bakom ryggen med en mjuk kalvskinnsrem. En läderklädd ögla lades om hennes hals, falluckan öppnandes och Grace föll mot sin död.

Födandet över en grav får sitt konkreta uttryck. Hon dog till följd “av i laga ordning utförd hängning”.

Kompositören Lowndes blir snarast förälskad i Grace och identifierar henne med sin avlidna djupt älskade hustru. Han jagar hennes flyende skugga och vi får läsa en lokal bok om fallet och Graces egen dagbok under krigstjänsten. Vi får möta folk som kände henne, bl a den nu åldrade Sam Porter som hunnit bli en berömd målare.

Få böcker i mitt liv har fascinerat mig som denna. Jag har vaknat på morgnarna och funderat över människor jag träffade dagen innan, bara för att finna att det rört sig om människor jag mött i denna bok. De lever, de fascinerar och de har något väsentligt att berätta om livet.

En förgiftad man är en av de bästa böcker jag någonsin läst och för mig råder det ingen som helst tvekan om att av de böcker jag läst är den 2012 års bästa till svenska översatta bok!

***

I en kommande ”pratbok”, Martin Luffa, ger Jean Bolinder tips om böcker som inspirerat världen och Sverige. Vi tar världen först:
Conan Doyle: Baskervilles hund (1902, 1902)
William Faulkner: Det allra heligaste (1931, 1961)
Michael Innes: Klagosång över en skald (1938, 1965)
Bernard Borge: De dödas tjärn (1942, 1943)
Patricia Highsmith: En man utan samvete (1975, 1975)
Alain Robbe-Grillet: Stenögonen (1955, 1957)

Sverige:
C J L Almqvist: Skällnora kvarn (1838)
Stieg Trenter: Lysande landning (1946)
Ulf Durling: Gammal ost (1971)
K Arne Blom: Någon borde sörja (1971)
Anders Hellén: En ljugande malm (1973)
Kjell E Genberg: Fnask i fördärvet (1974)
Elizabet Peterzén: Sista ordet (1993)

***

Ett flertal av de ovan nämnda böckerna har recneserats i DAST och ytterligare av dem är på gång. Du hittar recensionen genom att söka på titel i sökfunktionen högst upp.