Hitchcocks ofullbordade ”firar” sina 100 år i tysthet

Aug 3rd, 2022 | By | Category: 2022-08 aug, Artikel

Av ALICE RADOMSKA

Det uppmärksammas föga att mästaren Alfred Hitchcock i London för exakt hundra år sedan arbetade med sin allra första film, vars titel var Number 13. Saken är att den inte fullbordades. Det finns ingen bevarad kopia, inte minsta lilla filmremsa kvar från de två, tre veckornas plötsligt avbrutna arbete.

Av hans film nummer 2, som i princip var filmad teater och hette Always Tell Your Wife, finns endast de två första akterna bevarade. 1920-talet var trögt. Londonstudios fick dock se honom aktiv och framgångsrik på 30-talet med titlar som Mannen som visste för mycket (1934), De 39 stegen (1935) och En dam försvinner (1938). Efter flytten till Hollywood 1939 vann han året därpå sitt livs enda Oscar (för bästa film) för filmen Rebecca, efter Daphne du Mauriers kända roman.

Efter sitt intåg i Hollywood, just i andra världskrigets början, blev Hitchcock på 40-talet mäkta stor i USA. (1946 hyllade Sverige filmen Notorious mest för att Ingrid Bergman var med, men i omvärlden bedömdes regin som absolut mästerlig.) 1950-talet fortsatte för Hitchcock med klirr i kassan och titlar som Främlingar på tåg (1951) och Slå nollan till polisen (1954). Och så kom de verkligt spektakulära rysarna Psycho (1960) och Fåglarna (1963).

Men litterärt då? Denne biosalongernas skräckmästare var väl känd som författare också?

Alfred Hitchcock's Mysterie Magasin, '64Ja, men på loppisar här i Sverige är novelltidningen Alfred Hitchcock’s Mysterie Magasin, som i mitten av 60-talet utgavs varannan vecka, sedermera månadsvis, inte någon dyrbarhet. Dessa tidningar, eller häften, hedras sällan av att ligga i plastficka utan hamnar i 5-kronors fyndlådor, eller gratis skräplådor. Ofta med lite söndriga omslag, som inte mår bättre av oförsiktiga nävar i billighetslådorna.

Det var ju heller inte Hitchcock som skrev dessa noveller. Här förekom författare som Evan Hunter, Robert Bloch, Helen Nielsen och A. A. Milne. Den gode Hitchcock varken läste eller brydde sig om mer än några enstaka. Han hade hyrt ut – licensierat ut – sitt namn till bok- och tidningsförläggare inom kriminal-, spännings- och skräcklitteratur. Ja, även ungdomsböcker, där till exempel B. Wahlströms gav ut titlar som Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Viskande mumiens gåta (1967).

Det angavs inte vem som var boksviten Tre Deckares författare. Det skulle av unga läsare och presentköpande föräldrar, storasyskon och fastrar tolkas som Hitchcock själv. Hans namn dominerade omslagen.

Pompös profil – i silhuett
Alfred Hitchcock presenterarEnstaka stories som hamnade i Alfred Hitchcock’s Mysterie Magasin var han dock familjär med. Han hade regisserat dem för avsnitt av sin TV-serie Alfred Hitchcock presenterar, sänd i tre olika perioder i Sveriges Television på 60-talet. De hade visats i ursprungslandet USA från och med 1955 i avsnitt på 25 eller 26 minuter, det vill med reklamen inräknad säga en halvtimme.

Hitchcock blev sitt eget varumärke, då varje avsnitt började och slutade med honom själv som korpulent svart silhuett. Inte många författare har varit högmodiga nog att ta efter detta. I Sverige tänker vi väl närmast på Liza Marklund, som på sina bokomslag kring år 2000 själv gestaltade sin romanhjältinna, kriminalreportern Annika Bengtzon.

En linslus i de egna filmerna?
Tror man sig minnas att Hitchcock ”alltid” glimtade förbi som statist i sina filmer, så är detta en viss överdrift. Men i gott och väl flertalet förekom han. Mest markant i Främlingar på tåg, där han på en station kliver ombord bärande på en väldig basfiol i sitt fodral, helt onödigt för filmens handling men uppskattat av i stort sett varenda biobesökare.

Annars var han i filmerna mest en hastigt förbiglidande person i vimlet på gatan, en av besökarna på nöjesfältet, publiken på kapplöpningsbanan… En biobesökare som missat honom kunde gå och se om filmen, bara för att mera uppmärksamt hitta Hitchcock där i mängden(!).

Han ville synas, ville uppmärksammas – och det uppskattades för lönsamhetsens skull av alla hans medarbetare utom Evan Hunter som författat manuset till Fåglarna, en enorm succé. Hitchcock rättade aldrig de intervjuare och krönikörer som trodde att Hitchcock själv skrivit storyn.

Affisch FåglarnaEvan Hunter, mer känd under sin pseudonym Ed McBain, flätade i sin långa serie kriminalromaner om poliserna i 87:e distriktet många gånger in en replik i stil med ”Fåglarna, du menar filmen som Hitchcock inte skrev?” (Det skrevs förresten aldrig rent ut i McBains populära böcker att 87:e var på Manhattan i New York.)

Barndom vid tågstationer
Alfred Hitchcock (1890–1980) växte upp i Leytonstone i nordöstra London och cyklade som liten parvel gärna iväg och tittade på tåg. Stationer som Euston och Kings Cross var inom räckhåll. Han kunde i timtal vistas på perrongerna, gå ombord på vissa tåg och ibland knappt hinna av innan de tuffade iväg.

klassiska brittiska telefonkioskernaVid sidan av tågen kom telefonkiosker att bli en av hans specialiteter att dramatisera. Alltså kiosker såväl i någon inomhus vrå som ute på någon märkligt folktom bakgata i hjärtat av en storstad. De klassiska röda telefonkioskerna fanns i varje vuxet amerikanskt hjärta. Även i svartvita filmer kom de till pass, när deras stora glasrutor gav aktörerna möjlighet att visa ångest, åtminstone en närmast manisk nervositet enligt mästarens regi.
Visst kom tåg att bli betydande i fler av hans filmer än den Londonska En dam försvinner och Hollywoodska Främlingar på tåg – den sistnämnda med ett totalt annat slut än i den roman av Patricia Highsmith som låg till grund.

Hur saker och ting slutade var dock ofta diffust. I synnerhet i TV-serien Alfred Hitchcock presenterar. Då Sverige på 60-talet hade bara en enda TV-kanal var ovissa slut det stora samtalsämnet dagen efter…på busshållplatser, skolgårdar, i lunchrum och i tvättstugor.

Blev det noga planerade mordet verkligen utfört eller kom den jobbiga grannfrun och knackade just då? Och när en episod slutade med kvinnan som öppnade källardörren och bara gallskrek, vad var det då hon fick se? Alltså, vad var det? (Somliga tittare blev så arga att de skrev både till statsministern och ”till kungs” och klagade på att TV inte lät hederliga licensbetalare veta.)

Växelverkan: rädsla & fantasi
Visst spelade han på tittarnas nervtrådar. Det kan inte förklaras enbart tekniskt med kamerans vid vissa ögonblick udda glidningar eller växelspelet skugga/ljus. Det fanns en personlig mani, en skickligt behärskad galenskap, en krypande rädsla som hetsade rollfigurens fantasi, där fantasin i sin tur hetsade rädslan – i den annalkande fara som allra först biobesökaren och sent om sider personen i huvudrollen kände av.
Men förstås inverkade ljud- och ljussättning, det kan inte förnekas. Som i Psycho med de skrikande stråkarna vid den bisarrt utstyrda knivhuggarens attack. Knivdådet hade föregåtts av en för biobesökarnas del obehaglig känsla, en tveklös förnimmelse, eller förvissning, att något skulle inträffa, om duschdraperiet drogs undan.

Detta klassiska draperi dolde för den duschande kvinnan – och biobesökaren – vilken vettvilling (Anthony Perkins) som närmade sig. Jo, ljudeffekterna styrde här upplevelsen, då anblicken av den duschande blondinen (Janet Leigh) annars lika gärna kunde varit i en harmonisk nutida schampo- eller VVS-installationsreklam.

DVD-boxar utgivna 2006
I flera av filmerna syntes den snygge Cary Grant. Genom honom kom på bioduken också snabba glimtar av humor, skickligt utan att förstöra spänningen.

Många nostalgiker nappade när filmbolaget Universal Pictures år 2006 släppte den så kallade ”Alfred Hitchcock Collection” – det är 14 långfilmer på DVD, uppdelade på två boxar.

Men ett 100-årsminne av första filmen – som avbröts och skrotades år 1922? Nej, det verkar det inte vara.

Den nedlagda filmens titel Number 13 återkom dock genom åren i många av hans filmer som numret på en bils registreringsskylt, en gatuadress, en kapplöpningshäst, ett hotellrum och så vidare.

Betydde det att denne framgångsrike man aldrig kom över sitt livs första och sammanfattningsvis enda motgång? Eller var det en vink, en pik åt de måhända trångsynta finansiärer som år 1922 stoppat hans debut: ”Se, jag kom mig fram i livet utan ert stöd, men vart kom ni själva?”

Att Hitchcock bara fick en enda Oscar, fastän han fem gånger i livet var nominerad, säger väl mer om Oscars-kommittén än om Hitchcock, vars smått arroganta självsäkerhet inte alltid gick hem hos akademiker utan ”feeling för feeling”.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22