Av Henrik Holmström

SÖDERÅKRA (DAST) Bo Alvemo är välkänd i Torsås – som historiker. Men nu sadlar han om och blir bygdens svar på Arthur Hailey och Ed McBain. Med miljöer hämtade från både Sankt Petersburg och Torsås debuterar han som kriminalförfattare med Sankt Nikolaus.

”Jag har fått blodad tand att skriva spänningslitteratur”, säger Alvemo till DAST Magazine.

Bo Alvemo, ja – många uppskattar de historiska berättelser om Mörebygden som han publicerat i ett flertal böcker.

Han har ett mustigt historiespråk och berättar gärna både om fakta och historiska skrönor. Men steget från att skriva historia till att plita ned en kriminalroman känns långt. Fast det är klart – Jan Guillou lyckades, bara tvärtom.

Guillou började som bekant med den numera inte helt okände fiktive romanhjälten Hamilton för att sedan gå över till att intressera sig för svensk historia.

Första boken 1983

Bo Alvemo började med att skriva om Mörebygden för att som han själv säger: ”ingen annan hade tänkt tanken tidigare”. Det var 1983 som första boken om Mörebygden landade på bokdiskarna. Det blev omedelbart en rungande succé.

Hittills har det blivit drygt tio olika böcker om Torsåsbygden, som ligger drygt tre mil söder om Kalmar, och dess historia.

”De tidiga böckerna börjar dessutom bli samlarobjekt. Var inne på ett antikvariat och där börjar böckerna skjuta iväg i pris”, säger Alvemo.

Bo Alvemo bjuder på kaffe och bulle. Vi sitter i trädgården till hans mexitegelvilla i Söderåkra.

Han röker inte pipa längre.

”Försöker sluta, men det är inte så lätt”. Framför honom ligger kriminalromanen som han precis låtit trycka upp i numrerad upplaga på det lilla men lokala förlaget Solvändan.

”När förläggaren fick höra talas om att jag hade ett manus till en kriminalroman liggande i skrivbordslådan blev han mycket glad och tyckte att vi skulle trycka den som bok”, säger Bo Alvemo och ler brett.

Sheldon favorit

Sakta i backarna. Vi vrider klockan tillbaka ett halvt varv. Bo Alvemo och kriminallitteratur är en kombination som inte känns helt bekant.

Alvemo skrattar:

”Jag har alltid gillat att läsa spänningslitteratur. Du vet: jag har läst mycket Arthur Hailey och Sidney Sheldon, trots att många kallar Sheldons böcker för ’kiosklitteratur’. Mycket sånt. En morgon när jag vaknade och insåg att jag skrivit tio historiska böcker på 25 år tänkte jag att det kanske är dags att skriva en kriminalroman istället”, säger Alvemo samtidigt som han fyller på koppen med kaffe.

Även om han alltid gillat att läsa så läser hans fru ännu mer.

Kiosklitteraturen underskattad

”Jag tycker att kiosklitteratur som genre är underskattad. Man kan säga vad man vill om genren, men oftast är det en inkörsport till att läsa för många”, säger Alvemo. I alla fall bestämde sig Alvemo för att skriva sin egen spänningsbok.

”Det var fantastiskt kul att skriva något helt annat än historia. Jag har fått blodad tand”, säger han och tar en klunk av det svarta kaffet.

Men hur fort skriver då den gode Alvemo en spänningsroman? Jag berättar om de författare som på sextiotalet plitade ner ”kiosklitteratur”. De skrev ungefär en roman i månaden: 200 sidor på fyra veckor – inte alltid höglitterärt, men de tjänade en hacka.

”Nej riktigt så fort skriver jag inte”, säger Alvemo och skrattar.

Bo berättar att han börjar skissa upp en handling och sedan ställer han upp handlingen som stolpar.

”Det måste jag om jag ska skriva drygt 200 sidor om fiktiva personer. Dels för att hålla reda på handling, dels att hålla reda på alla figurer. Ett lätt misstag är annars att blanda ihop figurerna i berättelsen”, säger han.

Australien nästa

Bo Alvemo tänker inte sluta med spänningslitteraturen.

Han visar upp de första skisserna till nästa bok: ”Den kommer att utspela sig i Australien”. Det betyder att Bo nu tänker åka till andra sidan jorden.

”Det är viktigt att känna till miljöerna som man skriver om”, säger Alvemo och berättar i samma andetag att det även är ett utmärkt tillfälle att sluta röka.

”Jag har rökt alldeles för länge, men som sagt: det är inte lätt att sluta röka. Får väl se om jag lyckas den här gången. Jag har fyra veckor på mig. Pipan får stanna hemma.”

Även om Bo Alvemo inte lyckas med att sluta röka, kommer han säkert hem med en kriminalroman i bagaget.

Om drygt ett år har vi svaret i handen, till dess får vi läsa Sankt Nikolaus.