Av ROLF NILSÉN

En brottslösande sportagent vid namn Myron Bolitar, vars favoritdryck är den på choklad baserade Yoo-Hoo och som på grund av sitt häftiga humör har en fallenhet för att hamna mitt i uppdrag som han egentligen inte alls vill ha.

Så värst många svenska läsare kanske inte känner till Myron Bolitar, men han har förekommit som prominent huvudperson i summa summarum sex ytterst kvickt konstruerade och på genreklichéer fullständigt befriade romaner av Harlan Coben.

Ingen av dessa sex romaner finns översatta till svenska. Ännu. Och det smått irriterar både mig och, visar det sig, även den fyrtioårige och företrädesvis fridfullt flegmatiske Harlan Coben som vi träffar i kaféavdelningen hos en av bokhandelskedjan Barnes & Nobles flotta köptempel på Manhattan.

Det är Harlan Coben som har föreslagit just den platsen för intervjun. Han bor, med hustru samt en dotter och en son (med även ytterligare ett barn i faggorna) i New Jersey, men har tagit bilen och åkt in därifrån i stället för att vi skulle komma hem till honom.

– Ni skulle ändå aldrig hitta, grabbar, meddelade han oss lugnt i telefonen några dagar före vårt möte.

– Taxi blir alldeles för dyrt. Jag kommer till er. Det är helt OK och enklast. Jag har ändå avslutat min senaste bok nyligen och går för närvarande bara omkring och skrotar och tar det lugnt.

Och så var det då det här med att han än så länge inte har blivit översatt till svenska…

– Ja, kan ni förklara det för mig, säger han med låtsad irritation och hotfullhet.

Hjälten till Sverige?

– Har ni inget behov av att läsa en skicklig författare som jag? Hoppas att ni fixar det där, för jag planerar att skicka Myron Bolitar till Europa så småningom och en story med honom i Sverige vore väl inte så illa. Men det krävs ju förstås att det finns en publik för honom där också. Självklart…

Harlan Coben är en man med humor. Både privat och som aktiv kryddförstärkare i sina böcker.

Myron Bolitar är en karaktär som man ganska så direkt tar till sitt hjärta också. Färgstark, oberäknelig men även rätt snäll. Han kan börja gråta av rädsla i badrummet när hans gamle far meddelat att han känt smärtor i bröstet och han ser faktiskt fram emot att äta middag med sina föräldrar.

Ingen stereotyp ultrahårding alltså. I stället en man i yngre medelåldern som de allra flesta torde kunna solidarisera sig med och relatera till; försedd med de fel och brister (samt förtjänster!) som de flesta av oss faktiskt kan sägas vara innehavare av.

Blev som jag ville

– Det var så jag ville att Myron skulle vara och det är så han blev också, försäkrar Harlan Coben förnöjt och häller upp mera kaffe till först oss och sedan sig själv.

– Ursprungligen var det ju faktiskt tänkt att Myron skulle vara en kvinna. Men den idén övergav jag ganska snabbt och koncentrerade mig på att hitta på en figur som kanske inte var så fasligt olik mig själv. Men som ändå hade vissa egenskaper som inte jag ägde också.

Det var Cobens litteräre agent Richard Curtis som för några år sedan föreslog att han skulle försöka sig på att skriva en serie deckare med just en sportagent som genomgående huvudperson.

– Filmen Jerrv Maguire med Tom Cruise, där han spelar en sportagent, hade haft premiär ganska nyligen och jag var nästan rädd för att starta en serie böcker med just en sådan karaktär, säger Harlan Coben.

– Men jag satte i gång med det som slutligen skulle bli Deal Breaker. Det här var 1995 och den publicerades direkt i pocket av Dell. Och den blev … mycket väl och artigt mottagen.

– Sedan kom det ju en TV-serie som hette Arliss och som också handlade om en sportagent. Så det blev nästan lite väl många sådana i omlopp plötsligt…

Coben hade tidigare skrivit två deckare som hette Miracle Cure och Play Dead (“hoppas att inte de finns utgivna i Sverige! Jag hatar att prata om dem!”) och hade ännu långt ifrån etablerat sig som ett “namn” inom de kriminella litteraturkretsarna.

Men i och med Deal Breaker och introduktionen av den oförbrännerlige Myron Bolitar så började han, så sakteligen men ändock, att uppmärksammas allt mera.

Nästa bok hette Drop Shot och efter den kom Fade Away och Back Spin.

Fortfarande gavs de ut direkt i pocket, sålde bra samt åtnjöt kritikernas definitiva välvilja.

Men 1998 publicerades One False Move av förlaget Delacorte och därmed var originalutgivningen i pocket över för Harlan Cobens del.

En av årets bästa

One False Move var en alldeles “riktig” bok med hårda pärmar och i slutet av förra året fanns den också med i den års bästa sammanställning som branschtidskriften Publisher’s Weekly tryckte.

Den ansågs vara en av årets bästa deckare.

– Javisst, det var verkligen mycket glädjande att PW hade med den på sin års lista, avgör Harlan Coben.

– Det betydde enormt mycket; för mig, för boken, för förlaget, för min agent; ja, för alla som hade med den att göra. En grej som denna gör att försäljningen av boken tar ny fart och även att mina gamla böcker börjar röra på sig igen.

– Och så är det inte direkt något dåligt argument när jag ska förhandla om ett nytt kontrakt heller …

One False Move trycktes totalt i en upplaga av cirka 30.000 och Harlan Coben betraktar den som sitt egentliga genombrott.

– Nu har jag skrivit på för två böcker till med Myran Bolitar i huvudrollen. Den ena av dem har jag just skrivit klar och den kommer till försommaren (den här intervjun gjordes i slutet av november förra året) och ska heta The Final Detail.

– Men någon större brist på uppslag har jag inte och jag räknar med att hålla Myron Bolitar i gång i åtminstone några böcker till.

Sedan vårt möte med Harlan Coben har The Final Detail publicerats och erhöll en betydelsefull stjärna när den recenserades i Publisher’s Weekly.

– Det jag är mest rädd för är att bli uttråkad, men jag har låtit både Myron och hans kompis Win utvecklas en hel del och än så länge trivs jag utmärkt med att skriva om dem, försäkrar Harlan Coben med stor förnöjsamhet.

Tar checken och sticker

Det har förekommit anbud om att göra film av berättelserna om Myron Bolitar. Men Harlan Coben vet ingenting bestämt och skulle, om det blir verklighet av de planerna, distansera sig så mycket som möjligt från det projektet.

– Vilket i klarhet betyder att jag skulle ta checken och bara sticka i väg, säger han med ett flin.

– Jag har ingen åsikt om vilka skådespelare som skulle kunna spela Myron och Win. Det enda jag vet är att jag förmodligen skulle hata filmen när den blev färdig.

– Intensivt!

Harlan Coben är en trogen supporter av åsikten att det alltid är en författares senaste bok som är den bästa.

Eftersom det råkar vara One False Move som har den positionen när vi träffas, så nämner han att det tog honom nio månader av disciplinerat arbete att skriva den men att han skrev de avslutande fyrtio sidorna under en enda maratonsittning. På en dag!

– Det rann till rätt bra då. Men det är sällan jag behöver ändra något av det jag har skrivit. Jag vet inte varför det är så. Men så är det i alla fall.

Harlan Coben är den sortens författare som redan när han börjar skriva vet hur bokens slut ska bli.

– Men jag går ändå omkring och funderar på hur exakt som jag ska strukturera det.

Vill ha en hållbar intrig

När han själv läser kriminalromaner, vilket han ofta och gärna gör, så håller han sig till sådana som har en hållbar intrig och innehåller klart definierade motiv för handlingens framåtskridande.

– Romaner som innehåller seriemördare och pedofiler är jag ju bara grundligt less på. Men ess som James Lee Burke, Lawrence Bloch, Dennis Lehane och Michael Connolly lär jag väl aldrig ledsna på.

Och bland de yngre kollegerna inom genren nämner Harlan Coben gärna George Pelicanos och Sparkle Hayter, vars Hårda bullar för övrigt kom på svenska i höst.

Harlan Coben meddelar att han blev författare för att han “inte kunde klara av ett vanligt hederligt jobb” och gav sig på skrivandet eftersom han inte kunde tänka sig att det skulle vara så väldigt besvärligt.

– Men det är det ju. Ibland i alla fall, säger han och himlar lätt med ögonen.

Det förekommer givetvis sport i samtliga av Harlan Cobens böcker, men hans egen stora favoritsport är baseball medan han retsamt definierar golf som “superfånigt”.

– Och när Mike Tyson bet av örat på Evander Holyfield – då var jag nära att ge upp om proffsboxningen också.

“Jäkla onödigt strul!”

När vi sedan går över till avdelningen för kriminalromaner hos det Barnes & Noble som vi befinner oss i och ämnar ta några bilder av Harlan Coben bredvid hans egna böcker, så visar det sig att vi behöver specialtillstånd för detta.

Harlan Coben själv mumlar något om “jäkla onödigt strul” medan vi går och inhämtar tillståndet hos butikschefen.

Till sist kan det sägas att Harlan Coben mycket väl skulle försvara sin plats bland till svenska översatta kriminalromanförfattare.

Och den här artikeln kan ju ses som en uppmaning till landets förläggare att ta sig en närmare titt på hans böcker.

Och eftersom den totalt avspänt genomtrevlige Harlan Coben också aktivt välkomnar direktkontakt med sin läsekrets, så hade han ingenting emot att jag skrev ut hans e-postadress.

Eftersom den redan finns på skyddsomslagen till böckerna.

Den är bolitar@aol.com

Läs alltså någon av hans utmärkt mänskliga kriminalromaner och ta sedan kontakt med honom.

Hälsa förresten från mig när och om ni gör det!