Hallucinogenerna debuterar

Nov 16th, 2022 | By | Category: 2022-11 nov, Artikel

Hallucinogener – cannabis i de två varianterna marijuana och hasch – hade figurerat i detektivromaner sedan 1920-talet. I USA hade marijuana under 1940- och 50-talen kommit att omges med stor skräck och i en serie ”upplysningsfilmer” jämställts med heroin. Deckarförfattarna fick en form av narkotika att bygga sina intriger kring, fördömt av lagstiftningen men kittlande för allmänheten. När LSD (hallucinogenen lysergsyredietylamid) upptäcktes, fick författarna ännu ett verktyg. Utan att detta framkom i samhällsdebatten, spreds en visserligen dramatiserad men dock kunskap om dessa narkotika bland läsarna av kioskdeckare i pocketformat.

Här är sjätte avsnittet av JAN MALMSTEDT i serien om knark i deckarna .

Tidigare avsnitt: En studie i vitt – om narkotika i spänningslitteraturAlla narkotikadeckares fader, Giftdrottningar och privatdetektiver, Ett nordiskt projekt – deckare i kioskhäften och Narkotika i fickformat.

På 1950-talet blir den flitige deckarläsaren väl informerad om cannabis, framför allt i form av marijuana. Cannabis hade förekommit i Sax Rohmers romaner, men från 1940-talet blir det eget tema i flera deckare. Noga taget debuterade cannabis 1941 med Blixt-magasinets novell i marockansk miljö, »I haschischgiftets våld«, där haschisch spelar en undanskymd roll men löser magasinsredaktörens rubrikproblem – och bekräftar att haschisch kunde förutsättas vara känt för läsarna. I början av 1950-talet kommer cannabis in i upptakten till de tre–fyra år då narkotika når en toppnotering i kioskdeckarnas titlar och intriger.

I USA, varifrån de flesta kioskdeckare härstammar, hade cannabis länge betraktats som en förhållandevis oskyldig drog och ibland jämförts med alkohol. Situationen blev en annan på 1930- och 1940-talen. Lagstiftning mot cannabis infördes 1937 och skärptes på 1950-talet, vilket gjorde marijuana användbar som spänningshöjande ingrediens, i deckarna ofta beskriven som en farlig inkörsport till något ännu farligare.

Omslag till MarijuanamördarenMarijuana-mördaren av Leslie Wingate (1953, nb Romanförlaget) blir den första bok på svenska, facklitteratur inräknad, som har marijuana i titeln. Wingate visar god faktakunskap om cannabis. Marijuanamördaren berusar sig på cannabisolja, vilket gör honom förmögen att begå mord, en hämnd på en ondsint kines, en typ som gärna spetsar cigaretter med opium. Intrigen saknar inte verklighetsunderlag; att THC kan utlösa våld anses (numera) belagt i kriminalpsykologin. Men drogen spelar ingen egentlig roll för intrig och rollfigurer i Marijuana-mördaren utan fungerar som en lösning för författaren att få rollfiguren att kunna slå ihjäl styckets skurk. Miljöskildringen från New York är ytlig och personbeskrivningen enkel, men narkotika beskrivs redan i inledningen som ett samhällsproblem, drastiskt bekämpat av myndigheterna. Därmed skönjs en trend, som har sin bakgrund i att narkotikaproblemet uppmärksammas allt mer i USA.

Även i Stuart Brocks Den dödas skugga (1956, Bring back her body 1952) kopplas cannabis till våld. På omslaget håller en man en cigarett över en kvinna vars händer är bundna. Det visar sig stå för ett våldtäktsförsök:

Och med ens slog det henne vad Smokys underliga andedräkt berodde på. Det var marijuana han rökte, och en våg av skräck steg upp inom henne, då hon tänkte på vad hon hört berättas om de människor, som använde detta narkotikum och de ohyggliga saker de kunde göra sig skyldiga till under inflytande av det.

Historien i övrigt är av standardmodell om jakten på en saknad miljonärsdotter, där hjälten tvingas söka henne i en bisarr krets av människor »för vilka ingenting var heligt och inga laster främmande«, som det heter i baksidestexten.

Omslag till Den dödas skugga, Fu Manchus dotter och Fallet Sally ShawMer än hallucinogen
Marijuana i en deckare kan ha användning utöver den hallucinogena. En musiker i Fallet Sally Shaw (1952) konstaterar att »Jag brukar inte ha något behov av kvinnor – det räcker med marijuanacigarretter för mig.« Musikern rör sig bland olika nattklubbar och säljer, vid sidan av spelningarna, till dem som vill köpa. I usa hade marijuana i musikerkretsar beskrivits på ett romantiserande sätt i Mezz Mezzrows på den tiden enormt uppmärksammade Really the Blues (1946), på svenska Dans till svart pipa (1955).

Under kioskpocketepoken väckte Meteorböckerna liv i Fu Manchus dotter (1954) av Sax Rohmer, som legat oöversatt sedan utgivningen 1931. För 1 öre per sida erhöll läsaren 185 sidor skurar av mystik, dramatik och återkommande men varierande sätt att bli utsatt för cannabis hallucinatoriska effekter tillsammans med Fu Manchus bedövande vackra men diaboliska dotter Fah Lo Suee, en i raden av giftdrottningar. En brittisk professor, sysselsatt med att gräva ut en egyptisk grav, ser ut att ha blivit mördad, men är försänkt i katalepsi, levande död, med en okänd drog. Rohmers detektiv, Nayland Smith, nystar med ständig risk för sitt (och andras) liv upp detta drama. Att pro­fessorn försänkts i dvala sammanhänger med att ärkeskurken Fu Manchu, fortfarande på jakt efter världsherravälde, i närheten av graven har dolt ett förråd av droger. Hans dotter vill skydda förrådet och usurperar ledningen i en sammanslutning av österländska krafter som ingår i det storpolitiska spelet, inklusive burmesiska rånare, indiska strypare och en ättling i rakt nedstigande led till haschischinerna, det mytiska haschischrökande medeltida arabiska mördargänget. Handlingen gäller inte drogerna, men de är ett oundgängligt och dramatiserande element och bidrar till den exotiska miljön. Gång på gång talas det om haschisch som vapen i denna kamp som försänker dotterns motståndare i en hallucinatorisk dvala, exempelvis genom att läsa en bok vars sidor infiltrerats med cannabis. Drogen omges visserligen med mystik och utförliga skildringar av det intoxikerade tillståndet, men knappast med romantik; ingen tar haschisch på egen hand för njutningens skull. Av Sax Rohmer har därefter på svenska endast utkommit en nyöversättning av Mysteriet Dr Fu Manchu (1977).

Omslag till Likviderad skuld och The Marijuana mobJames Hadley Chase (1906–1985, egentligen Rene Brabazon Raymond), en av den hårdkokta deckarlitteraturens mest produktiva författare, låter sin privatdetektiv spränga en narkotikaliga i Likviderad skuld (mb 1953, Figure it out for yourself 1951). Marijuanaröken ligger ibland tät och resultatet av detektivens arbete är sexton lik och två lastbilar med marijuanacigaretter. Ledaren för giftsmugglingen är »narkotikaslav och fullständigt genomrutten«. Utöver den starka röklukten fångar marijuanan, dess verkningar eller dess användare intet av författarens intresse, men nytryckstiteln The Marijuana Mob (1952) illustrerar att droger på 1950-talet blivit säljande.

Omslag till Hemlig lastEtt par år efter Chase kommer Hemlig last av David Dodge (mb 1954). De nästan tio åren mellan den amerikanska utgåvan och den svenska kan ses som ännu ett tecken på att narkotika i olika former blir alltmer lockande i Sverige under 1950-talet. Den dubbeltydiga svenska titeln har ersatt It ain’t hay (1946) med dess association till marijuana. En engelsk nyutgåva (1949) fick titeln A Drug on the Market, »en vara som överflödar marknaden«. Originalet har en kännbar marijuanadoft medan det banala svenska omslaget kan fungera till vilken deckare som helst. I den svenska utgåvan hänger 1940-talets amerikanska syn kvar när narkotikamissbrukaren blir en »slav under lasten«. Smugglingen per båt får en actionfylld upplösning ; Dodge hade förmodligen som varje amerikansk deckarförfattare filmrättigheter i tankarna; en av hans senare böcker blev Hitch­cockfilmen Ta fast tjuven. Dramat i Hemlig last utspelas mot bakgrund av det växande amerikanska narkotikaproblemet efter andra världskriget, där till en början opiater spelar en mindre roll men cannabis frodas. Detta skildras som ett socialt problem ; bara i förbigående får man en romantiserande bild av marijuana som inspiration för jazzmusiker. Effekten av mari­juana på beteendet skildras i en dramatisk inledning följd av en kliniskt och psykiatriskt fullmatad skildring av cannabisrus.

Omslag till It ain't hay och A drug on the marketDodge var främst reseskribent, men Hemlig last är bland det utförligaste man kunde läsa i Sverige på 1950-talet om man önskade elementära kunskaper om marijuana. Hemlig last återutgavs 1962 i inbunden form.

Irländska poliser befolkar amerikanska deckare, men skandinaver saknas inte. I två av Dodges böcker tar kriminalaren »Svensken Larson« de tuffaste uppdragen.

John Ross Macdonald skulle komma att räknas till de hårdkokta deckarnas pionjärer. När hans detektiv Lew Archer blir inblandad i en mordhistoria i Finn ett offer (1955, 1956, 2002 i Bonniers serie Deckarklassiker), är han egentligen på väg till avlägga en rapport om narkotikasituationen i några kaliforniska delstatsregioner. I mordutredningen stöter han gång på gång på marijuana, som beskrivs som en starkt beroendeskapande drog, förknippad med social deklassering och ett första steg mot något ännu farligare. Archer lånar ur sitt utredningsmaterial några marijuanacigarretter för att få ett vittne, som dessutom företer ett antal märken efter nålstick i låret, att berätta:

Hon sög på den bruna pinnen likt ett utsvultet barn på en tom diflaska. Sex djupa skälvande bloss slukade den till hälften. Hon tittade på det som var kvar med växande, klarnande ögon och drog in i igen. Den bolmande munnen förvreds i skiftande leenden.

Omslag till Nattens ondskaI Nattens ondska (jb 1957, Badge of Evil 1956) av Whit Masterson är en ensam åklagare på väg att avslöja en korrupt polis i ett drama med drag av Dreyfusaffär. Åklagarens hustru hittas narkotikapåverkad och luktar av marijuana, något som skadar mannens trovärdighet. Hon är i själva verket under tvång injicerad med något okänt preparat. Orson Welles film En djävulsk fälla, byggd på boken, kom året därpå. Kombinationen av cannabis och våld har säkerligen sin grund i, eller är åtminstone besläktad med, opinionsbildningen via media mot cannabis i usa fram till 1960-talet, då den drog­romantiska synen på cannabis fick genomslag.

Omslag till Krock med marijuanaLarry Kent debuterar med narkotika i Krock med marijuana (1960), den femte i en serie med drygt 260 böcker under 26 år. Originalets titel Blondes don’t bruise (1956) kunde ha blivit Blondiner får inte blåmärken. Det dröjer många sidor innan en narkotikasmugglande liga får en roll i händelseutvecklingen. I förbigående får man veta att det är marijuana som smugglas, snarast som en krydda mellan konsumtionen av whisky och den masochistiska misshandel Kent utsättas för. Den svenska titeln har sina poänger då Kent krockar med en höggradigt berusad person, som visar sig vara en av narkotika­ligans män. Men troligare är att förlaget ville dra nytta av den stigande uppmärksamhet cannabis, i praktiken lika med marijuana, börjat få omkring 1960.

LSD och det kalla kriget
Den schweiziske forskaren Albert Hoffmans lyckades 1938 framställa lysergsyra, som finns i mjöldryga, i syntetisk form som lysergsyredietylamid, LSD. Mjöldryga framkallar sjukdomen ergotism som innan orsaken var känd fanns som en inte ovanlig sjukdom även i Sverige under namnet dragsjuka. På 1950- och 60-talen utfördes i USA och andra länder experiment för att pröva det hallucinogena lsd som kemiskt stridsmedel men även som psykiatriskt läkemedel. Harvardpsykologerna Timothy Leary och Richard Alperts experimenterade med lsd och populariserade det bland hippies och studenter, varpå drogen spreds till Europa. LSD uppmärksammades i Sverige under senare delen av 1960-talet i större skala då debattörer, inspirerade av drogens popularitet i USA, fick utrymme även i stora dags­tidningar för att hävda att hallucinogena droger betydde frihet, jämlikhet, broderskap.

Dussintals amerikanska kioskpocket och andra böcker ägnade sig åt LSD, varav några översattes till svenska. I Kometboken Dödande formel spinner Jimmy Shannon intrigen kring en ny typ av narkotika, »Trilium« (1955, originaltitel The Devil’s passkey 1952). Drogen leder till kunskap, vishet och inspiration, påminnande om de romantiska föreställningar som skulle komma att omge LSD och andra hallucinogener. Inspiration fanns i Aldous Huxleys dystopiska Du sköna nya värld (1932, original Brave New World samma år) och En port till andra världen (1954, original Doors of Perception) som uppmärksammades i svenska media. Ordet LSD används visserligen inte i Dödande formel, men den mystiska drogen utvinns ur mögelsvamp, vilket påminner om LSD:s ursprung i mjöldryga:

Om en vecka – kanske en månad – skulle små paket med aspirinliknande tabletter börja komma ut i marknaden från någon droghandel. Försäljarna och mellanhänderna skulle börja sitt arbete. Tablettslavar skulle lägga ner sina dollar på inköp av drömtabletten, som inte kostar mer än en cent i tillverkning.

Trilium framställs av enkla kemikalier, ett hot mot de etablerade narkotikasyndikatens affärer. Verklighetens usa i mitten av 1950-talet tränger sig in när det förklaras att narkotikahandeln svällt till en miljarddollaraffär : »Förr i tiden var det bara en viss typ av vuxna människor som var missbrukare. Man kunde räkna dem inom hundra­tusentalet. Nu använder barnungar droger.«

Detektiven i Dödande formel är av den vanligt förekommande typen f.d. journalist, ett yrke med anor i detektivlitteraturen. Vid ett tillfälle slåss privatdetektiven med en brottare, »Älgen« kallad, och lyckas låsa fast denne i ett värmeelement som brottaren emellertid sliter loss från väggen och svingar mot detektiven varvid elementet flyger genom luften med vidhängande brottare. Värmen, genererad med ånga, är turligt nog avstängd, annars skulle, förklaras det, detektiven ha varit kokt som en torsk.

Omslag till Nyckeln till tre mordHoffmans upptäckt utnyttjas som dramaturgiskt element i Stephen Marlowes Nyckeln till tre mord från 1961 (Danger is my line 1960). Historien börjar i USA med att mordoffret är en svensk, mördaren dansk och kvinnan som vill hämnas mordet isländska. En svensk friherrinna med Anita Ekbergs kroppsliga proportioner kompletterar persongalleriet och det åks i Volvobil. I finalen på Island uppträder en kvinna omtöcknat och förmodas vara påverkad av »narkotika«. Mot slutet avslöjas att kvinnan har fått lysergsyra parallellt med att detektiven Chester Drum med uppbjudande av sina sista krafter lyckas avvärja försöket att mörda honom med en morfinöverdos.

Omslag till DödsrusJerry Cotton låter LSD spela en dramatisk roll som inledning till Narkotikasyndikatet (1968). En drogad kvinna hallucinerar och uppfattar en mötande bil i natten som lockande himlafenomen. Cotton jagar LSD, vars psykoaktiva effekter beskrivs noggrant. Men boken övergår till en actionhistoria, där narkotika spelar allt mindre roll. I Dödsrus (1971) har Jerry Cotton utsatts för en känsloinverterande drog. En vetenskapsman, andlig arvtagare till Fu Manchu, planerar världsherravälde med en drog som förvandlar rättskaffens fbi-män till mördare: Cotton är nära att bli avrättad av sin bäste vän och FBI-kollega Phil. På omslaget på Dödsrus (första upplagan) har den närmast asexuelle Cotton inte mindre än två i varierande grad avklädda kvinnor samt en automatpistol, typ Colt kaliber .45, trots att hans tjänstevapen är revolver.

När hallucinogenerna kommit i fokus gav B. Wahlströms i serien Kometdeckaren (kd) ut Michael Bretts Med berått mod 1970 (original Dead, upstairs in the tub 1968). »Inte nog med att vi har heroinet att roa oss med, nu ska vi få hallucinogenerna på halsen också«, säger en kriminalkommissarie och anknyter till narkotikamissbrukets kronologi. »Geggarpartyn«, drogfester med upplösta, »geggiga« amfetamintabletter för injektion, är vanliga i New York-miljön på 1960-talet. Privatdetektiven McGrath dras in i ett fall med en flicka som i LSD-rus fallit ut genom ett fönster. Psykedeliska partyn går som en röd och indirekt våldsframkallande tråd genom boken, men någon bild av drogens inverkan på psyket ges inte. LSD nämns sju gånger i hela boktexten, tre gånger i baksidestexten (även på originalet):

Beverly Halshaw »flög« ordentligt »högt« på lsd och hittades död nedanför fönstret. Men hennes rumskamrat trodde inte på olyckshändelse utan kontaktade mig – Pete McGrath. Hon hade kvar Beverlys dagbok […] som visade sig vara ett verkligt »pass« till helvetet […] lsd hade kostat Beverly livet. Och snart märkte jag att bokstäverna lsd för mig kunde betyda en Lika Snabb Död.

Det svenska förlaget kallade Michael Bretts prosa »fräckhård« och puffade på omslagen för att böckerna inkluderade »dubbel bilaga 6« med teckningar och pornografiska noveller om »erotiska esquapader«.

Högre litterär nivå
Omslag till The splintered man, Rn spännande deckare och Dödande formelPå en mer avancerad litterär nivå står M.E. Chabers Den splittrade mannen (1977, original The Splintered Man 1955), den första kioskpocket där LSD uttryckligen spelar en betydande roll samtidigt som den bygger på ett verkligt skeende och visar på en möjlig användning av ett narkotiskt preparat som i verkligheten fanns i CIA:s hemliga experiment med LSD i projektet mk Ultra på 1950-talet in på 1960-talet. Författaren till Dödande formel förefaller ha fångat upp rykten om den nya drogen. Stephen J. Gertz, specialist på litteratur som varnar för narkotika, Dope menace, betecknar boken som den första roman på något språk som handlar om LSD som sinneskontrollerande ämne. Den splittrade mannen publicerades i USA under det kalla krigets antisovjetiska stämningar. När den kom ut i Sverige hade det gått 22 år och boken fick nöja sig med en anonym framsida i en dubbeldeckare. En privatdetektiv extraknäcker för CIA. Han skickas till Östtyskland, men grips av Stasi och KGB-agenter. En läkare ger honom LSD i syfte att framkalla schizofreni, vilket man inom medicinen vid denna tid föreställde sig att LSD skulle kunna användas till. Även motmedicinen som CIA-agenten får tag i, klorpromazin, mest känt under märkesnamnet Hibernal, var ett nyupptäckt läkemedel som ansågs framgångsrikt i behandlingen av psykoser.

Omsla till The big H och Domens dagDet kalla krigets skugga faller över Domens dag (kd 1964, original The Big H, 1961) i en sovjetisk komplott för att dränka USA i heroin samtidigt som USA övar vätebombsattacker mot Sovjet. Författaren Bryan Peters (Peter Bryan George 1924–66) var löjtnant i Royal Air Force under andra världskriget och djupt berörd av kärnvapenhotet. Han skrev flera allvarliga spionthrillers, varav en blev filmen Dr Strangelove (1964). Underrättelseagenten Anthony Brandon får i uppdrag att infiltrera heroinligan i konspirationens centrum (som förberedelse får han studera heroinpåverkade ungdomar) men avslöjas och utsätts för brutaltortyr. Litterärt tävlar Peters i en klass nära John le Carrés Spionen som kom in från kylan. Brandon har till sin hjälp har CIA-agenten Jess Lundstrom som, när agenterna hyllar sina hemtrakter, skålar för Dannemora.

Spionromaner
Samma år som drogromantiken hade högkonjunktur på biograferna fick England en motsvarighet bland spionromanerna i den 23-årige Adam Diments agent­roman En hip, hip agent (1969, original 1967), delvis pastisch, delvis parodi på James Bond. Hjälten, playboyen Philip McAlpine röker haschisch genom hela boken och piggar liksom Bond gärna upp sig med fenedrin (men ratar det kan kallar »tunga droger«). Underförstått, baserat på utförlig argumentation för cannabis fördelar och ofarlighet, är att författaren delar sin hjältes drogvanor. I Sverige gavs En hip, hip agent ut av Bonniers folkbibliotek. Enligt veckotidningen Allers var det snudd på skandal att låta agenten propagera för hasch: »Boken kan ju bli farlig därför att den samtidigt är så festlig«.

På 1970-talet är lsd inte längre så laddat sedan Harvardpsykologerna Leary och Alperts avskedats från universitetet. lsd kunde nyttjas i spänningshistorier i universitetsmiljö. I Aktion Nimrod (1976, original The Matlock Papers 1973) låter thrillerförfattaren Robert Ludlum lsd figurera på ett fiktivt amerikanskt universitet, där en litteratur­doktor får ett hemligt regeringsuppdrag att utspana den mystiska organisation, »Nimrod«, som bakom kulisserna tagit makten över universitetet och bland annat distribuerar narkotika. Den tillfällige agenten röker marijuana för att smälta in i miljön när han blir hembjuden till en av Nimrods medlemmar och bedövas med både lsd och barbiturat, men är förståndig nog att diskret lägga de flesta av pillren i fickan.

Visserligen finns LSD tillsammans med marijuana och i någon mån heroin i Carter Browns Hippiemorden (1975, original Murder on High 1973). Samtidens syn på narkotika speglas när boken talar om »hö«, lika med marijuana, och skiljer det från »tunga« droger, lika med heroin. Huvudtemat i seriemorden bland collegeungdomarnas hippieliv är dock inte drogerna utan langningssystemet. Som tidsskildring var boken senkommen, hippierörelsens höjdpunkt inföll i slutet av 1960-talet, men den kontrasterar starkt mot den samtida filmgenre, som romantiserande marijuanarökningen i collegelivet. Carter Brown var pseudonym för australiern Alan G. Yates (omkring 150 böcker) som inte alltid byggde sina intriger med största allvar. I en bok distribueras narkotika på en nattklubb av en strippa, som gömmer narkotikan i stringtrosan och under föreställningen växlar den mot en åskådares slips som har likviden insydd i fållen.

Även kioskhäften på 1950-talet ger exempel på sinnesförändrande droger. Detektivmagasinet tryckte 1955 Doktor Golds dödsdos av P.E. Triem, av allt att döma hämtad ur ett amerikanskt magasin från slutet av 1920-talet. I ett mellanting mellan detektiv- och skräckhistoria utsätts ett ungt par för experiment med en drog som extraherats ur blodet under olika känslolägen. Ett »sorgens narkotikum« ges i en injektion för att generera denna känsla. Nya, sinnesförändrade droger av andra slag än opiater och kokain framställdes i början av 1900-talet. MDMA, mer känt som ecstasy som påverkar känslotillståndet, hade till exempel framställts redan 1912. Uppgifter om sådana preparat kan ha gett Triem och andra deckarförfattare uppslag.

I kioskpocketlitteraturens slutfas på 1980-talet gav Clint Eastwoods rollfigur Dirty Harry upphov till en serie där författarnamn och boktitel kommer i bakgrunden för seriens namn och Clint Eastwoods ansikte med vidhängande Magnumrevolver. Den blodiga gränsen (1983) uttrycker Harry Callahans privata uppfattning om lag och ordning med dragen revolver, först hos en kokaindistributör och därefter i en uppgörelse om heroin. Berättelsen nyttjar narkotikan endast som förevändning för att Dirty Harry ska få avlossa revolvern ett antal gånger, vanligen med dödlig utgång för personer framför mynningen. En annan Dirty Harry har narkotika redan i titeln, Det gröna giftet, där marijuana är favoritvaran för en smugglarliga.

Droger i western
I en genre som ligger pocketdeckarna nära, western, förekommer droger, särskilt om man tillämpar ett modernt synsätt och talar om ANDTS, alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel. Whisky och tobak är givna rekvisita, tobak för rökning och tuggning; den ymniga förtäringen vid lägerelden av den psykoaktiva drogen koffein icke att förglömma. Med en senare tids synsätt skulle spelandet kunna definiera många cowboys och revolvermän som spelberoende. Droganvändningen svarar mot verkliga förhållanden. Opium och morfin var i även i den amerikanska västern inte sällsynta, för »rekre­ation«, som sällskapsdrog och som smärtstillande medicin.

Det började redan i pojkboksserien Texas Jack med Skräckdagarne i Fort Mac-Rue (1908, 1924, 1931). Texas Jack, »Den störste av alla indianjägare«, möter fortets överste, vars hälsa är »helt och hållet undergrävd; huden är slapp, blicken är tom, stämman ihålig och svag; men när man möter honom en kvarts timme senare, ser han riktigt blomstrande ut för sina år och tycks åter nästan lika spänstig och dådkraftig som i sina forna dar.« En officer förklarar, »överste Mac Donald är morfinist«. Orsaken är inte som man kunde vänta i militära sammanhang en blessyr, utan psykologisk, ett »själslidande […]; alltsedan sonens förolyckande är hans hälsa totalt bruten«. Förr eller senare blir han antingen vansinnig eller också finner man honom liggande död i sin säng, säger officeren och Texas Jack konstaterar »Morfinens vanliga verkan«.

Indianer röker hallucinogen peyote vars ruseffekter beskrivs i Jack Slades Lassiter – hämnaren (1969). Banditen Charlie Decker i I satans namn (Walt Coburn, 1970) har »tagit för mycket snö och var alldeles borta …«. Litet senare förklarar Charlie, sedan han efter ett blodigt diligensrån tagit två kapslar morfin, att han »aldrig super och nöjer sig med några kapslar istället«. Halvblodscheyennen Jim Sundance, huvudfigur i John Benteens pocketserie om Sundance under indiankrigens tid, har en fot i indiansk och en i västerländsk kultur och tror sig kunna koppla av med marijuana. Säkerligen oavsiktligt är Kidnappad (1975) en anti-narkotikaskrift när cannabisinhalation är nära att kosta Sundance livet då en pilsk, försmådd squaw sliter kniven ur hans bälte för att hugga Sundance när hans reaktionsförmåga är nedsatt av thc. Dessförinnan har han varit nära att sövas med laudanum i kaffet av en revolverförsedd bartender som traktar efter hans liv. Marijuana röks även i Dödligt arv i serien om Sundance.

En enda westernpocket i serien om Walt Slade (146 titlar) har opium och marijuana som tema, vilket kan anas bakom den föga originella titeln Giftsmugglarna (1974, original Border Hell). Ett sällsynt undantag från regeln att alkohol inte framställs som problematisk finner man i Marshall Grovers western Hängsnaran 1968. En tyrannisk ranch­ägare, som blivit »slav under missbruket« av den gröna, starka alkoholdrycken absint, blir till slut inlåst på vinden av sin dotter.

***

Pocketdeckarna fångar upp narkotika, narkomani och narkotikadistribution som teman i en ofta, men inte alltid, primitiv litterär form. Deckare där hallucinogener finns med i berättelsen avspeglar den starka anti-narkotikarörelsen i USA på 1950-talet, i deckare från denna tid framträder de hallucinogena effekterna av cannabis, användare beskrivs som påverkade. Det är ungefär 15 år kvar till en drastisk växling i attityd, framför allt inom filmens narkotikaromantik i förhållande till cannabis och kokain. Parallellt uppmärksammas alltmer heroin som behandlas på ett helt annat och negativt sätt i dessa media.

Tendenserna framträder successivt efter andra världskriget och når sin topp i deckare översatta till svenska i mitten av 1950-talet. Efter en ny topp under 1970-talet syns fram till 1990 en fallande trend. Nya droger som LSD blir välbekanta för deckarpubliken, samtidigt som drogen får en positiv framställning på kultursidan i en av landets ledande tidningar. De hallucinogena drogerna figurerar som enkla dramaturgiska verktyg, men författarna har fått lov att ta reda på mycket fakta om drogerna, som förmedlas i texterna.

Omslag till Dead, upstairs in the tub, Med berått mod, Death of a hippie och Brott för brottNoter

  • Anonym förf.: (1941) I haschischgiftets våld, Blixt-magasinet/15.
  • Benteen, John (1974) Dödligt arv; (1975) Kidnappad. Sundance 10; isbn 91-31-00434-2.
  • Brett, Michael, pseud. f. Miles Barton Tripp (1970) Med berått mod. kd 198; (1970) Brott för brott, kd 210. Båda B. Wahlströms, Falun.
  • Brock, Stuart (1956) Den dödas skugga, Jaguarböckerna/76. wb, Sthlm.
  • Brown, Carter (1975) Hippiemorden. wb, Malmö, isbn 91-3500879-2.
  • Chaber, M.E. (1977) Den splittrade mannen, isbn 91-35-01236-6.
  • Chase, James Hadley (1953) Likviderad skuld, mb/21. bw, Sthlm.
  • Coburn, Walt (1970) I satans namn. Trots, Sthlm.
  • Cole, Jackson (1974) Giftsmugglarna, Walt Slade-serien, wb, Sthlm.
  • Cotton, Jerry, pseudonym (1969) Narkotikasyndikatet; (1971) Döds-rus. Båda Bokförl. Trots, Sthlm.
  • Diment, Adam (1969) En hip, hip agent. Bonniers folkbibl. 99-0133706-2.
  • Dodge, David (1954) Hemlig last, mb/26. bw, Sthlm.
  • Frazer, Martin (1952) Narkotikasmugglarna, Sexton Blakemagasinet/46.
  • Grover, Marshall, pseud. f. Meares, Leonard (1968) Hängsnaran. Serie Longhorn/3. Bokförl. Regal, Sthlm.
  • Hartman, Dane (1983) Den blodiga gränsen (Dirty Harry/4), isbn 91-32-42065-X; (1984) Det gröna giftet (Dirty Harry/11), isbn 91-32-42322-5.
  • Huxley, Aldous (1954) En port till andra världen. w&w, Sthlm.
  • Jack, Texas (pseudonym): Amerikas mest berömde indianbekämpare. D. XV, Blodsnatten i San Francisco; Skräckdagarne i Fort Mac-Rue (Die Schreckenstage von Fort Mac-Rue). Svithiod 1908 (troligen), 1924 Chelius, 1931 Chelius, Sthlm.
  • Ludlum, Robert (1973) Aktion Nimrod. 91-32-41242-8.
  • Marlowe, Stephen (1961) Nyckeln till tre mord, jb/189. wb, Sthlm.
  • Rohmer, Sax, pseud. f. Arthur Henry Sarsfield Ward (1954) Fu Manchus dotter. Lindqvists förlag, Sthlm.
  • Slade, Jack, pseud. f. Willis Todhunter Ballard (1969) Lassiter – Hämnaren, nb 676, wb. Äv. som Dubbelvästern/256.
  • Shannon, Jimmy (1955) Dödande formel, kb/5. kf, Sthlm.
  • Svenska Novellmagasinet (1955/2) Adjö, marijuana; (1956/3) Blå terror. En roman om narkotikaslavar. rf, Gbg.
  • Sveriges författareförening (1948) En bok om rus och inspiration. Sv. författareförening, Sthlm.
  • Tree, Gregory (1952) Fallet Sally Shaw. Lindqvist, Stockholm.
  • Triem, Paul Ellsworth (1955) Doktor Golds dödsdos. dm/55.
  • Wingate, Leslie (1953) Marijuana-mördaren, nb. rf, Gbg.
  • *
  • Adam Diment: Allers 1969/10.
  • Amerikansk lagstiftning: Marihuana Tax Act 1937, Boggs Act 1951, Narcotic Control Act 1956; den senare möjliggjorde dödsstraff vid försäljning till minderårig.
  • P.E. Triem: http://tellersofweirdtales.blogspot.se/2011/05/paul-ellsworth-triem-1882-1976.html (2016-02-17).
  • Sundance och marijuana: Benteen, John: Kidnappad.
  • Samband cannabis-våld: Norström, T. & Rossow, I. (2014) »Cannabis use and violence: Is there a link?«. Scandinavian Journal of Public Health 42, s: 358–363.
  • mk Ultra: Blackman, Shane (se Litteratur) s. 32 ff.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22