Av ALICE RADOMSKA

”Så här brukade han stå flera gånger om dygnet, spejande mot de övriga husen.”

Björn Hellberg beskriver i en kriminalroman hur en bitter äldre man står i villafönstret och glor. Den otrevlige gamle, som hunsat sin jämngamla hustru i alla år, är bland grannarna omtalad som snokande, illasinnad och intrikat.

De ser honom tydligt där han står innanför sin ruta: ”Om han känt till det hade han säkert försökt att vara en aning mer diskret. Som det nu var så tyckte han att det räckte med den genomskinliga gardinen som skydd.”

En villa i mängden. I kriminalromaner
skildras dock mer de boende än deras hus.
Foto: Alice Radomska

Vidare beskrivs det:

”Vid första betraktande kunde han passera som en äldre gentleman, men den fasaden spräcktes så fort han öppnade munnen och bredde ut sig i ymnig kverulans och överväldigande självgodhet.”

Även om det vore trevligt med den gamla klyschan att grannar är som ”en enda stor familj”, så friskar det upp med realismen, där till exempel legendariska Maria Lang (1914–1991) i sin debutroman Mördaren ljuger inte ensam (1949) skriver:

”Hur var det möjligt att en enda människa på detta sätt kunde sprida otrivsel och irritation bland oss allesammans?”

Sina vänner väljer man, men grannar väljer man i regel inte. Hur går det då när ett antal personer försöker samlas kring en bit mat en vacker sommarkväll, precis som om de verkligen vore vänner?

Maria Lang förtydligar:

”Återstoden av kvällen var knappast lyckad. Bland de sju personer, som drack kaffe ute på gräsplanen och som sedan borde ha utgjort en bild av semesterglädje och allmän trivsamhet, var det åtminstone fyra, som var eller blev på ett utpräglat dåligt humör.”

 

Björn Hellberg på bokmässan 1997. I det årets roman
Gräddhyllan beskriver han en otrevlig
granne så helt realistiskt att denne verkar självupplevd.
Foto: Alice Radomska

 

På åtskilliga gator – i synnerhet städers villagator – umgås man egentligen så lite som möjligt. I sin ovan citerade bok Gräddhyllan konstaterar Björn Hellberg:

”Fast ibland var det någon av grannarna som hörde av sig, och då handlade det nästan uteslutande om begäran av något slags tjänst.”

Dessa ständiga intrång
När det i trovärdiga kriminalromaner vävs intriger och det i genrens anda förekommer mord, misshandel och falska angivelser till myndigheter, händer det att grannar inte bara glor från fönstren utan också ideligen gör intrång på en annans mark.

I Maria Langs Inte flera mord (1951) uttrycker hjältinnan Puck Bure eftertryckligt:

”Inte nog med att de använder vår högst privata och ombonade trädgård som någon sorts allmän promenadplats, de går också in på vår veranda och lägger sig till med våra personliga tillhörigheter.”

Puck Bure, som hoppats på några veckors fridfull semester från den akademiska världen, beskriver som bokens berättare hur hon stående i sin grönska ser en grannfru smyga en mycket oländig väg in på tomten:

”Så fort hon kommit in på vår sida av häcken lade hon sig ner på alla fyra och började med stor iver krypa omkring i gräset. … Hon granskade vartenda grässtrå, hon trevade med händerna, hon nästan vädrade – men allt förgäves. Vad hon än sökte var det uppenbart att det inte längre fanns där.”

Mystisk mezzosopran
Puck Bure beskriver strax därpå en grannvilla:

”Långsamt närmade jag mig det grå huset och tänkte mig att allting här inne föreföll lika barskt.”

Den fräscha kvinna, som krupit omkring och letat efter något i Pucks trädgård, har Puck då för att utröna orsaken förföljt in i kvinnans eget hus, där dörrarna stått öppna i sommarvärmen:

”Jag närmade mig tveksamt … och plötsligt flöt en ström av toner ut i förmiddagsstillheten. Det var den stora arian ur ‘Simson och Delila’. … Ackompanjemanget var en smula valhänt och slarvigt, men den fylliga, lätt beslöjade mezzosopranrösten klarade glansfullt alla de svåra passagerna, och jag väntade med återhållen andedräkt på att den skulle svälla ut i det storslagna slutet när den plötsligt abrupt tystnade mitt i en ton. …

På en stol framför den stora flygeln satt den hemlighetsfulla kvinnan från min trädgård. Hon var fortfarande lika lätt klädd, och den bruna fot, som vilade på pedalen, var alltjämt fullständigt naken. Hon snurrade runt ett halvt varv på pianostolen, och de mörka ögonen betraktade mig länge… prövande och en smula frågande.”

I de just citerade raderna finns en i romaner rätt vanlig ingrediens – man har i en plötsligt närmare kontakt med grannen upptäckt en egentligen positiv sida man inte kände till.

Lögner och misstänksamhet
Karlen som så noga har reda på sina grannars kvällsliv kommer man dock inte in på livet ens när en överkonstapel ställer honom frågor.

Men: ”Nu var det tydligt att den grove karlen framför oss hade blivit allvarligt oroad. Små svettdroppar trängde fram och han stod en stund och tuggade utan ord.”

Då tre, fyra illvilliga personer spritt lögner, som de trevliga gärna lyssnat på och fört vidare, beskriver hjältinnan Puck Bure ”ansikten bakom fönstrens pelargoniekrukor – alla stirrade de, och alla stirrade de just på oss.”

I samband med en kort promenad preciserar hon obehaget:

”De samtal, som fördes, avstannade när vi närmade oss. En och annan tog väl en smula generat till sig blicken när vi passerade, men de flesta gjorde inte ens ett försök att dölja sitt intresse och sin nyfikenhet. De formligen åt oss med ögonen. Jag kände mig avklädd, hetsad, utlämnad åt dessa stumma, stirrande människoögon.”

Men i romanernas värld kan även de tillsynes sammansvurna genast misstänka varandra vid någon plötsligt ondskefull händelse, som i Stieg Trenters psykologiskt greppande Aldrig näcken (1953):

”Du tror väl aldrig det är jag som är pyromanen! utbrast Eva. … Röken stod fortfarande som en tät dimma i sällskapsrummet, det plaskade om fötterna på dem och Eva hann stöta omkull en stol och Doris en blomkruka innan alla fönstren stod på vid gavel.”

Intriger i idyll
Den svenska kriminalromanens grand master Stieg Trenter (1914–1967) utkom 1944 med en bok, Som man ropar, som inte var en utpräglad detektivhistoria utan mer åt thriller, med handling under andra världskriget.

Den utspelas i Värmland, där samhället omedelbart omges av skog och berg, på ett bitvis skrämmande sätt men också på det naturbejakande vis, som nationalskalden Gustaf Fröding (1860–1911) representerade i sina värmlandsskildringar, även då han flyttat därifrån och på gamla dar hade sin riksbekanta sista bostad på Gröndal.

Stieg Trenters huvudperson, journalisten Gerard Andersson som kommit att bo på en nästan Frödingsk ort i Värmland, är för sitt yrkes skull misstrodd av de närmast boende. En skrivande person blir aldrig en i mängden vid vägen, gatan eller stigarna. Han blir bakifrån slagen medvetslös men efter hand blir han kamrat med en kvinna som ingår i den dolska kretsen, då man har en gemensam fiende där i idyllen, nämligen tyska Gestapo, som skickat dit agenter från det ockuperade Norge.

I en annan av salig Trenters romaner – Lysande landning (1946) – är känslan kuslig, då en tillfälligt ensam kvinna redogör:

”Vi har rullgardin i vardagsrummet, förklarade hon. Den var nerdragen. Jag gluttade genom en glipa. Men det fanns inte en människa på gatan. Det var väl en fågel som flög mot rutan, tänkte jag och skulle just dra mig tillbaka när jag fick se en mörk figur ute på balkongen.”

Dolska tittare
Återkommande i romanernas värld är hur en oskyldig människa en mörk kväll får en god vän på besök och hur vissa i de närmaste grannvillorna då släcker ljuset för att kunna stå innanför sina rutor och spionera. Helt omvänt kan också i enstaka äventyr hjälten behöva spana in i de illasinnades boningar.

I Stieg Trenters atmosfärrika Eld i håg (1949) räcker det inte med vyn ifrån ett fönster. Man får ta sig upp på ett skjultak. Bokens berättare, som är dess klassiske hjälte Harry Friberg, återger där i sjätte kapitlet hur den stilfulla mystiska figuren Velma dyker upp:

”Hennes silhuett avtecknade sig i fönsterhålet. Jag släppte hastigt taget och hukade mig ner. Sulorna fäste inte längre på den slippriga plåten, sakta och hjälplöst rutschade jag ner till ståndrännan.”

I Björn Hellbergs thriller Förhäxad (1998) inträffar något som i verkligheten inte är alldeles ovanligt när det grundlösa hatet växer inom närområdet. Bilens däck är punkterade. Den drabbade kvinnan ”tvivlade inte på vem som låg bakom illgärningen. Det barnsliga tilltaget med de fördärvade däcken bekräftade hans obehärskade ilska, och hon visste att hon hade att göra med en farlig människa.”

Och i Hellbergs polisroman Gräddhyllan återtar på sidan 55 den vidrige äldre mannen sin position för att måhända upptäcka något att förvränga och återberätta:

”Han hasade iväg mot vardagsrummet, och hon såg hur han omedelbart fattade posto vid sin vanliga utkiksplats vid det fönster som vette mot gatan.”

Fallet Bäckström
Romanen Per, Jörgen och fallet Bäckström (1954, ljudbok 2004) är skriven av Ulla Marcks von Würtenberg, faktiskt född samma år (!) som Trenter och Lang, 1914, och skrivande under pseudonymen Eva Hjelm.

Handlingen utspelas mer i utbildnings- och arbetslivs- än i grannmiljö. Den Bäckström som fallet kretsar kring nekar i bokens inledning till ett slarv som vållat en persons svåra skada.

Dock råder i bostäderna därefter sådan vaksamhet, med långtgående spekulationer, att det därför är svårt att komma osedd fram till en ytterdörr:

”I samma ögonblick som han satte pekfingret mot dörrklockan, öppnades den inifrån. Per tog ett steg tillbaka och en äldre kvinna visade sig i dörröppningen.”

Intrigens karaktär Per har inte den bildning som krävs för att anpassa tilltal och framtoning till vem det är han knackar dörr hos. Det kan dock en kriminalpolis ha. Exempelvis i K. Arne Bloms Lyckligt lottade (1978) där två kriminalare uppsöker den självutnämnt godaste kristna familjen. Då den medelålders frun öppnar, säger Ulf Mattiasson det kyrkliga hälsningsordet ”Frid”, varvid kvinnan svarar ”Frid” och ett första lilla förtroende liksom är etablerat.

Överseende med kvinnomisshandel?
Misstänksamheten – som genererar ett skvaller och orättfärdiga utpekanden grundade på praktiskt taget ingenting – drar tankarna också till romanen Sist till kvarn (1959) av Folke Mellvig (1913–1994). Mellvig, vars böcker så ofta filmatiserades, skildrar en trakt där folk känner varandra och ytligt sett kommer överens.

Men om grannar har gaddat ihop sig mot en person och liksom gjort sig beroende av sin ledare inom gruppen, ska de då överse med att denne ofta slår sin hustru? När det egentligen är dem allom bekant?

Folke Mellvig ger i Sist till kvarn ett exempel:

”Ett fönster stod öppet, gardinen hängde ut. Men det var inte det enda som trängde ut. Alex och Herbert hörde något slags bråk därinne, en karl ropade och domderade, det lät som om möbler vältes omkull, en kvinna började skrika, skrek som i nöd, skrek som på hjälp. Mannen ropade att hon skulle hålla käften, hon fortsatte skrika, det lät som en örfil, lät som om något krasade sönder mot golvet, skriket tystnade plötsligt, och Alex nöjde sig inte längre med att vara åhörare.”

Passivt vittne?
Mot kvinnomisshandeln ingriper alltså en rådig människa enligt sitt samvete. Men hur reagerar en vekare personlighet som till exempel precis har skådat stölden av en motorcykel, som tjuven kör iväg med? Av den mycket produktive Hans Peterson (född 1922) återges i ett gulnat gammalt manuskript (sedermera tydligen utgivet av dåtida storförlaget Rabén & Sjögren 1958):

”Magnus stod alldeles orörlig och stirrade efter honom. Ett ögonblick undrade han om han kanske drömde. Men det gjorde han inte. Han stod vid tegelväggen. … ‘Det blir nog bra,’ tänkte Magnus.”

En av huvudpersonerna, humanisten Einar Bure, säger i Maria Langs Inte flera mord lite förmildrande om folket där:

”De är egentligen inte elaka, och deras brinnande intresse för varandras brister och olyckor bottnar inte enbart i illvilja utan minst lika mycket i vanlig mänsklig nyfikenhet och i ett behov att få uppleva något spännande och pikant.”

Men detta ”behov” blir i åtskilliga romaner otäckt. I Stieg Trenters Ristat i Sten (1952) återger Harry Friberg:

”Kanske borde jag ha stigit fram och med ett grepp i kragen på hans regnrock ruskat om honom och frågat honom vad han menade, inte bara med att skugga mig utan också med att tjuvlyssna på villaägare.”

Antalet rum irriterar
Kritikerrosade K. Arne Blom (f. 1946) skildrar i sin ovan nämnda Lyckligt lottade en viss tristess i ett närapå sömnigt område:

”Här bodde ordinära människor med äktenskapliga problem … och med trötta blickar. Människor som aldrig hamnat i några straffregister, som aldrig överfallit någon och rånat någon på pengar. Men det var mest en tillfällighet som avhållit dem.”

En vardaglig orsak till en aktiv och skadligt inriktad avundsjuka mellan grannar är, enligt veteraner inom Villaägarna, antalet rum, kanske högre hos grannen än hos en själv. Men återspeglas aldrig denna detalj i gissningar och beräkningar i romanerna?

Jo, i Mördarens maka (1994) av Carlösten Nordmark (1932–2003) kan vi läsa:

”Graaf beräknade antalet rum. Ett stort kök till höger om den rymliga förstugan och med genomgång till salen eller finrummet. Som förstås också hade ingång direkt från förstugan. Finrummet och köket borde gå tvärs igenom huset med fyra fönster på gavlarna, det vill säga kökets och rummets långsidor. Säkert minst fyra rymliga sovrum och ett samlingsrum på övre botten. Välbyggt, väl underhållet.”

Kvar på sin post
I romanen Ordet är mord (1958) av Vic Suneson (1911–1975) skildras trots allt ett försök till en trivsam tillställning kring en stor och välbyggd villa. Den smått legendariske Sunesons persongallerier innehöll ofta de yrkesgrupper – läkare, kamrer, sångerska, familjejurist, lärare etc. – som naturligt kan bo på en villagata. En av deltagarna har en djävulsk mordplan, då det bland festligheterna gäller för varje person att hitta någon inslagen present som gömts någonstans på villatomten.

De mest destruktiva, lögnaktiga typerna är förstås sällan eller aldrig bjudna att delta i ens fester vid bemärkelsedagar eller ens beträda ens tröskel en vanlig vardag.

Den illasinnade grove gamling, som i början av Björn Hellbergs Gräddhyllan stått bakom tunna gardinen och stirrat på grannarna, ställer sig genom hela boken på nytt på det viset. Givetvis även i dess epilog:

”Han hade tagit stöd med händerna mot fönsternischen och lutade sig framåt. Han hade stått orörlig på samma sätt såpass länge att han liknade en staty. Hustrun började undra om han rentav hade avlidit i den obekväma stående ställningen. Men när hon gled upp vid sidan av honom kom han hennes förhoppning på skam genom att vända sig mot henne med en min av avsmak.

– Lägg dej inte i sånt som du inte förstår! röt han så att saliven sprutade mellan de blåaktiga läpparna.”