Fyrarna i mormors och morfars ungdomsdeckare

Aug 4th, 2021 | By | Category: 2021-08 aug, Artikel

Äventyrens skeppAv ALICE RADOMSKA (text och foto)

Med ungefär tio eller femton års mellanrum kommer det en våg av fyrplatsromaner, tills författarna anser ämnet avbetat för en tid. När vi nu, 2021, tydligen inte är på väg in i någon fyrdeckartid, så var den senaste under hösten 2009. Bland andra utkom då deckardrottningen Camilla Läckberg med Fyrvaktaren och debutanten Ann Rosman med Fyrmästarens dotter.

Sedan generationer tillbaka hör fyrtorn mer till ungdoms- än till vuxendeckare. Och länge inspirerades kolleger av vad mästarinnan Enid Blyton (1897–1968) åstadkom.

Då fyrar för två generationer sedan var mer aktuella och deras namn välkända för gemene man, förekom de ofta i böckerna. Var det inte i väsentliga roller så kunde fyrarna i varje fall nämnas lite i förbigående, där de genom blotta omnämnandet gav krydda åt saltstänkta äventyr.

Utan fascination för havet skulle det aldrig skrivits romaner som Ernest Hemingways Att ha och inte ha (1937), Alistair MacLeans Sista båt från Singapore och Enid Blytons Äventyrens skepp, den sistnämnda med fyra djärva brittiska barn medföljande på en kryssning i Medelhavet, främst i grekiska övärlden.

Att ha och inte ha är enligt aktningsvärda experter den enda bok som nobelpristagare Hemingway aldrig borde gett ut. Därav förstår ni att den är spännande, läsvärd, skriven för ”vanligt” folk.

Huvudpersonen Harry Morgan (på bio gestaltad av Humphrey Bogart 1944) är en fiskare som nöden ”tvingat” bli smugglare av sprit mellan Kuba och Florida. Han smugglar även människor, synnerligen dyrt men anpassat till riskerna. Och som skicklig pistolskytt kan han vid behov skjuta sönder bevakningsbåtars sökarlyktor.

Beträffande fyrar berättar i tredje kapitlet smugglaren själv:

”Jag slog ifrån tändningen och stoppade motorn. Det var meningslöst att ödsla med bensin. Jag lät båten driva. När det blev mörkt fick jag alltid sikte på fyren vid Morro, eller om vi drev för långt upp, fyren vid Cojimar, och kunde sedan gå under land fram till Bacuranao. Med den ström som det nu såg ut att vara räknade jag med att ha drivit de tjugu kilometerna fram till Bacuranao när det mörknade, så att jag såg fyren vid Baracoa.”

Fem och sjörövarskattenFem och sjörövarskatten
Bland Enid Blytons Fem-böcker (21 böcker om De Fem, som är fyra unga hjältar plus en hund) fick nittonde boken den härliga titeln Five Go to Demon’s Rocks (1961). Vid svenska utgåvan på Rabén och Sjögrens fick den heta Fem och sjörövarskatten – fastän där inte finns tillstymmelse till sjörövare. Inte ens vrakplundrare, även om några otäcka typer i äventyret är ättlingar till forna sådana.

Den pojkaktiga flickan George (egentligen döpt Georgina) har en far som är skarp vetenskapsman. En av hans kolleger har köpt ett övergivet fyrtorn för att där bedriva forskning helt ostört men behöver det sedan inte mer, varvid sonen Tinker bjuder dit De Fem på några udda sommarveckor.

Då de vid lagom högvatten rott ut till fyren, berättas det hur Tinker visar dem in:

”Han lyste omkring med ficklampan, men det enda som gick att se var en brant spiraltrappa av järn mitt i fyren:

Trappan går ända upp. Till lamprummet, förklarade Tinker. Den går genom ett par rum på vägen. Jag ska visa er. Håll er i ledstången, för man kan bli yr av att gå runt, runt och så brant uppåt.”

Fyrtornet syns på omslaget, förstås
Träffsäkre tecknaren H. Baldorf Berg har bakom De Fem på svenska bokomslaget avbildat fyren trovärdigt och lockande, helt i linje med inlagan. Det nämns att en ny och säkrare fyr blivit byggd vid High Cliffs, lite mer norrut, men den här gamla fyren vid Djävulsklipporna står i handlingen stadigt kvar. Och tänk, tunnor med fotogen till den stora gamla fyrlyktan finns där också, då De Fem i ett nödläge larmar byn på kusten:

”Jag önskar att det var mörkt, så att vi kunde se hur klart skenet är från lampan, sa Dick. Det kommer att bli mörkt väldigt fort i dag. Det blev det! Så mörkt att ljuset som strömmade ut från den gamla lampan högst upp i fyren blev klart strålande. Den bildade en glimmande gul gata genom natten. Och genom larmet från havet skar klangen från den gamla klockan, som bearbetades av Julian medan Dick höll fast i honom med ett stadigt tag.”

Georges far – den forskande fysikern Quentin Kirrin – har experiment igång i en tidigare bok, Fem räddar en hemlighet. Då är det inte ett gammalt primitivt utan ett för forskningen specialanpassat torn ute på en ö som används:

”Deras öron nåddes av ett egendomligt ljud – ett mullrande, morrande, ilsket ljud, precis som om en jättelik hund varit gömd någonstans och morrade av raseri. Sedan kom ett väsande ljud från tornet, och alla trådarna, som vajade där uppe, lystes plötsligt upp som av en blixt.”

Fem reser till havetHiskliga stormar eller ”närsynt” dimma
I boken Fem reser till havet, närmare bestämt till Cornwalls klippiga kust, ger ett vittrat gammalt torn dock inte utrymme för annat än enbart signalering:

”Tornet tycktes inte innehålla mer än den branta spiraltrappan. Julian kom först upp till toppen och hajade till. Utsikten över havet var överraskande. Man kunde se flera mil över det mörka, kornblå vattnet. … Blå himmel! Blått hav! Vågor som brusade fram över klipporna. Vita måsar, som svävade högt uppe i den kraftiga brisen.”

Blå himmel? Bris? Nja, svindlande branta klippor med sina riskabla stigar ute på krönen kräver i romanernas värld också brutala stormar, gärna med våldsam åska eller den tätaste dimma, fuktigt inneslutande de personer som vågar – eller måste – vara utomhus.

I Enid Blytons flickskolebok Andra året vid Malory Towers (i original Second Form at Malory Towers, 1947) förekommer i blåsten en halkning och ett fall en bit ner över klippkanten:

”Daphne var utom sig av rädsla. Hon såg att om Mary-Lou släppte taget, skulle hon virvla ner på de spetsiga stenarna långt där nere.”

Andy lever farligtEtt lika brant stup finns i flickboken Andy lever farligt (1962) av Freda M. Hurt. Den något spralliga hjältinnan Andy, egentligen döpt Miranda, har där i dimman hamnat på en klipphylla hon inte utan hjälp kan ta sig upp från. Där berättas:

”Så kikade hon försiktigt över kanten på klipphyllan där hon satt och funderade på om det skulle vara möjligt att ta sig ner den vägen. Men klippan såg ut att stupa lodrätt ner under henne och hon drog sig inåt mot klippväggen igen med ett stadigt tag om grästovorna hon satt på. Strålen från fyren syntes på nytt under henne och mistluren tjöt med jämna mellanrum.”

Mistluren – nautofonens föregångare
Mist betyder ju dimma – och visst gav varningstjuten från mistlurar atmosfär i flydda dagars spänningslitteratur och långt in i moderna tider. I Sven Sörmarks novell Längst ut på Parapeten (Skånska deckarsällskapets antologi Skånska brottsstycken, 1975) kan läsas:

”Men nu var det höst, och då var Parapeten en annan sorts plats: först av allt i staden insveptes den av dimmorna som kom rullande från vattnet, tydligast och mest ångestfyllt hörde man härute mistlurarnas oförtröttliga tutanden och färjornas vädjande signaler då de sökte sig in i den trånga hamnen.”

Mistlurar – sirener för ihållande signal- eller varningsljud – kunde i äldre och mer primitiva tider vara dragna för hand, då man i anordningen envist vevade ett tandhjul runt, så ett membran vibrerade och åstadkom tjuten ut genom en tratt. Genom elektromagnetism kunde man på modernare sätt konstruera nautofoner, som varje fyrtorn med självakting försågs med. Ordet mistlur kunde i folkmun ändå leva kvar.

Dock kan vi än i dag, ifall all högteknologisk datateknik vid en cyberattack slås ut, tänka oss effektivt klämtande metallklockor anslagna med kläppar, fastän sådana var omoderna redan i Blytons äventyrsromaner för sjuttio år sedan:

”Klockor! Vilda, rungande klockslag dånade gällt och utan uppehåll ut över det mörka landskapet. Ann tryckte sig tätt intill Dick. … då och då högg vinden i, och då svepte de gälla tonerna emot dem som om klockorna hade varit alldeles inpå.”

Fiktiva hjältar på autentiska fyrar
Sverige har inte legat så avsevärt långt efter Storbritannien i fråga om fyrplatsbeskrivningar i romaner. Med autentiska fyrar är kruxet dock hur romanfigurerna trovärdigt ska få tillgång till dem.

Kullens fyr2003 utkom Ulf Nilsson med ungdomsdeckaren Fyrens hemlighet. Här gäller det den legendariska Kullens fyr i moderna tider.

Nåja, fyrvakten fyller 50 och ska fira med kalas i Höganäs, varvid två unga killar och en tjej konstaterar:

”Vi ska sova ensamma på fyren i natt. Vi ska sköta hela fyren och dessutom brevduvorna.”

Kullens fyr var förstås redan då starkt automatiserad. Den kom några år därefter att avbemannas för att numera fjärrstyras.

Äventyr ute på Kullen har genom seklerna också kryddats med den åldriga och ständigt föränderliga legenden om Kullamannen, med visst medeltida ursprung och än i dag fritt moderniserad och återanvänd.

Fyrens eget knarrande stånkande läte
Under det sponant uppkomna ”fyrdeckaråret” 2009 beskrev Camilla Läckberg i Fyrvaktaren:

”Hon lade sig på sängen. En unken doft slog upp från överkastet, men ljuden omkring henne var desamma som när hon var liten. Skränet från fiskmåsar, det knarrande stånkande ljudet som fyren själv gav ifrån sig.”

Återkomsten som vuxen till barndomshemmet – fyren – tycktes vemodig, då fyrplatsen i rationella tider var tagen ur bruk, lampan var slocknad och byggnadens plåtar och bultar synbart rostiga.

Annika och Per Thor kom samma höst ut med Fyren och stjärnorna. Och den samtidigt romandebuterande Ann Rosman från Marstrand, med Fyrmästarens dotter, har sedan dess utkommit med ett antal nya saltstänkta romaner, senast med titeln Marvatten (2020).

I den stora deckarvärlden, bortom Sveriges horisont, är förstås Fyren av P. D. James bland vad som uppmärksammats gällande mord i kustmiljöer under 2000-talet. P(hyllis) D(orothy) James blev för sitt författarskap adlad till baronessa för trettio år sedan och fortsatte i samma mänskliga men ändå brutala stil till och med 2011, därefter avliden i hög ålder 2014.

Romanen Fyren utspelas på ön Combe Island vid Cornwalls kust. Personer på höga positioner inom samhällsapparaten har där ett dyrt och unikt hem för rekreation, med garanterad säkerhet och omsorgsfullt utbildade vakter. Detta hindrar inte att en gäst återfinns död – hängd från det gamla fyrtornet(!).

Motströms i kubanska natten
Men för att återgå till Hemingways av expertisen nedtystade Att ha och inte ha… Hur gick det då vid människosmugglare Harry Morgans nästa nattliga Kuba-färd?

”Vi låg i mörker ett par kilometer ut till havs. När solen gått ner, blev det mer fart på strömmen, och jag märkte att den svängde inåt. Nere i väster såg jag fyren vid Morro och ljusskenet över Habana, och ljusen mittemot oss var Rincon och Baracoa. Jag satte kurs motströms tills jag hade kommit förbi Bacuranao och var nära Cojimar. Sen lät jag båten driva. Det var alldeles mörkt, men jag visste mycket väl var vi var.”

Komplikationer tillstötte, förstås.

Vilken norsk ungdomsbok som på 50-talet tog upp precis samma rutt, likadana faror och ett identiskt sätt att undfly, även i svensk översättning, behöver vi inte gå in på.

Över huvud taget låter sig ett vettigt register över fyrplatsdeckare knappast göras, såvida man inte listar ”bara” de böcker där fyrarna är centrala för handlingen. Alltså inte endast nämnda som enkla geografiska hänvisningar.

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22