Det har klankats en hel del på deckarföregångarna. Ett bra exempel är Henning Mankell som sopat golvet med Agatha Christie därför att hennes böcker inte sa något om samhället. Bortsett från att hennes böcker faktiskt sa ett och annat om den övre medelklass som hon höll till i, så bör man kanske ändå besinna att utan föregångare som Poe, Collins, Doyle, Futrelle, Post, Van Dine, Carr, Christie, Trenter, McBain och så vidare, så hade det förmodligen inte funnits någon Mankell. För vad är det han har gjort? Jo, han har liksom Sjövall/Wahlöö använt en av andra knäsatt och färdigutbildad genre för sina samhällskritiska syften. Vilket naturligtvis är okay, men varför spola föregångarna som skapade förutsättningarna? Redan på 1920-talet fanns för övrigt stalinisten och medlemmen av Hollywoods kommunistparti Dashiell Hammett. Idén till Red Harvest fick han när han som detektiv hos numera svenskägda Pinkertons erbjöds pengar för att mörda en fackföreningsledare. Hammett så Njet, men fackförbundsmannen mördades ändå.

Det har med vad folk läser går i vågor. Science fiction hade sin storhetstid i Sverige under 1940-talet då Jules Verne Magasinet/Veckan Äventyr sålde uppemot 80.000 exemplar i veckan. Sedan kom Häpna! och Galaxy, som aldrig nådde samma upplagehöjder. Sakta men säkert tog fantasy med Tolkiens trilogi fatt i folk. Hela tiden växlade trenderna bland deckare och thrillers. Polisromanen fick en skjuts med McBain. När jag nu upphör att vara redaktör för DAST vågar jag mig här på det vådliga försöket att spå framtid. En sak är jag (nästan) säker på. Harry Potter innebar att det just nu växer upp ett släkte som blir mycket mottagligt för fantasier. I framtiden bör man kanske skriva fantasyböcker om man vill smyga på folk sina privata åsikter om samhället genom att utnyttja populärlitteraturen. Samtidigt tror jag att genrer i allt högre grad korsbefruktar varandra. Det har de i och för sig alltid gjort. Novellerna och följetongerna i svenska veckotidningar på 1940-talet var ofta en blandning av romantik, äventyr, deckare och så vidare.

Edmond Hamiltons fyra första space opera-romaner om kapten Frank var kioskdeckare med maskerade ligachefer. Isaac Asimovs robotdetektiv är ett exempel på korsning mellan deckare och sf.

Per Källén berättade när han intervjuades i DAST (1/2002) att hans böcker är en korsning mellan deckaren, thrillern och den rena äventyrsromanen. Den som lever får se. Framtiden är svår att förutsäga. Utvecklingen kanske tar en helt oväntad riktning.

BERTIL FALK