Från Teheran till Tjörn: kulturkrockar, integration och segregation

Nov 23rd, 2020 | By | Category: 2020-11 nov, Artikel

Av ELISABETH TEGELBERG

Omslag till SverigevännerBoken Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn (Volante, 2019) är skriven av den iranskfödde läkaren Arash Sanari och bygger på de dagboksanteckningar som han och hans far Jamshid skrev, var för sig, under Arashs uppväxt under sent 80-tal och tidigt 90-tal. Boken är nominerad till årets Augustpris i fackboksklassen.

Faderns dagboksanteckningar bildar en tematisk utgångspunkt för sonens beskrivningar av sin assimilering i det svenska samhället och hans reflektioner kring den svenska mentaliteten. Arashs föräldrar var välutbildade Teheranbor, med internationella erfarenheter, som kom som flyktingar till Sverige i mitten på 80-talet när Arash var sex år. De hamnade efter en tid på västkusten där pappan inledde ”Projekt Svensk”, vilket syftade till en så fullständig assimilering som möjligt i det svenska samhället. Han valde för detta ändamål den bohuslänska ön Tjörn, en ö fem mil norr om Göteborg med ytterst få invånare av utländsk härkomst, med en homogen befolkning, huvudsakligen bosatt i mindre villor och radhus.

På Tjörn skulle Arash inte behöva gå i en klass med enbart iranier, vilket han hade gjort första året i Sverige med konsekvensen att han efter en hel termin inte hade lärt sig någon svenska alls. Detta var enligt fadern en helt missriktad strategi som motverkade integrering – en strategi som statsmakterna då det begav sig emellertid ansåg nödvändig för att inte traumatisera invandrarbarn – och han förordade istället att invandrarbarnen skulle vara omgivna av svenska barn för att snabbt lära sig svenska språket och svensk kultur. Det visade sig dock att integration i en ny kultur är en komplicerad process, trots både goda förutsättningar och god vilja; även om integrationen långsiktigt utföll väl för sonen (numera väletablerad specialistläkare i Stockholm) innebar projektet för fadern en oåterkallelig segregation.

Arash Sanari

Arash Sanari. Foto Peter Cederling

Sverigevänner är en bok som är av intresse på flera plan. Dels får vi ta del av både barn- och vuxenperspektiv, dels blir vi i stånd att identifiera kulturskillnader som är subtila, ofta ”under ytan” men icke desto mindre mycket betydelsefulla, dels ger verklighetsförankringen i form av konkreta exempel möjligheter att öka förståelsen för svårigheter och konflikter som kan uppstå. Inte minst får man som svensk tillfälle att betrakta våra mer eller mindre tydliga kulturella koder med invandrarens ögon, inte bara rent anekdotiskt, vilket annars ofta är fallet, utan i ljuset av de konsekvenser de kan medföra i invandrarens tillvaro.

Bokens övergripande tema är hur ”Projekt Svensk” i slutändan ledde till segregation för fadern och integration för sonen. Arbetsliv och skola, barnuppfostran och religion, det sociala livets organisation och dolda agendor, välvilja och fördomsfullhet är faktorer som alla spelar en viktig roll i denna, mer eller mindre framgångsrika, plan att smälta in i och bli en del av det svenska samhället. Innan jag tar upp några konkreta exempel, återger jag de råd som pappan vill ge till nyanlända i Sverige idag och som speglar de mest avgörande frågorna i hans eget liv i Sverige: att utbilda sig till något det är akut brist på i Sverige och släppa all prestige, att skaffa sig grundlig information om hur det fungerar i Sverige (t.ex. om könsroller) och att försöka assimileras istället för att sträva emot. Jamshid anser att hans son blev väl integrerad, mest beroende på dennes utåtriktade personlighet och oräddhet. Uppväxten på landet var inte helt betydelselös som faktor i sammanhanget, tillstår han, även om denna etablering på Tjörn var katastrofal för honom själv och, trots alla hans ansträngningar, utmynnade i ett förfelat arbetsliv och i isolering.

Arashs resa mot integration och en prestigefylld position i det svenska samhället har inte varit helt spikrak, men underlättats av hans sociala kompetens, av hans intresse för att delta i kompisarnas aktiviteter och av hans skolresultat. Även biblioteket och bensintappen och dem han där mötte blev positiva inslag under uppväxten – han tog väl till vara de begränsade möjligheter Tjörn erbjöd under den aktuella perioden – och bidrog till den lyckade anpassningsprocessen. Bland de företeelser med kulturella förtecken som tilldrar sig Arashs uppmärksamhet kan nämnas den ”respektlöshet” som svenska barn uppvisar gentemot sina föräldrar, liksom det faktum att svenska familjer inte låter barnens vänner dela deras middag utan vänta i ett annat rum under måltiden. Och när det gäller mat, blev det också en överraskning för Arash att man i bamba inte behövde äta upp det man inte tyckte om, liberalare regler över hela linjen således, inte minst i skolan.

Arash förvånas över att han, som kommer från en helt sekulariserad familj, förutsätts vara praktiserande muslim, inte äta fläskkött och ha kunskaper om koranen. En skillnad mellan Iran och Sverige är den konflikträdsla och överbeskyddande attityd som här finns i fråga om barn, inte minst i skolan, ett förhållningssätt som fadern Jamshid är starkt kritisk till eftersom han tycker att barn i viss utsträckning bör ruffa, bråka och själva lösa problem som förberedelse för det liv som väntar och där man själv får ta konsekvenserna av sina handlingar.

Fördomar och välvilja i kombination var ett inte ovanligt inslag i Arashs vardagsliv, men några grövre rasistiska övertramp tycks han inte ha varit utsatt för på Tjörn. Fram till gymnasiet fanns inga invandrarbarn i hans närhet, gymnasiestudierna i den närliggande tätorten på fastlandet kom däremot att innebära skolkamrater med olika invandrarbakgrund, etniska grupperingar och också ett mer blandat umgänge. Arash har i vuxen ålder, i likhet med många invandrare, fått uppleva misstänksamhet på grund av sitt utseende, blivit särbehandlad på restaurang och till och med som läkare på en närakut på västkusten fått uppleva rasistiska yttringar (eller, mildare formulerat, inskränkthet och intolerans) på olika nivå. Vad beträffar den oreflekterade vardagsrasismen, finns det många paralleller att dra och man kommer osökt att tänka på några av Jonas Hassen Khemiris texter där man finner liknande svenska beteendemönster.

Arashs tillvaro är mindre dramatisk än faderns, naturligt nog. Jamshid (som separerar från sin iranska fru efter några år i Sverige) kommer hit som vuxen, han är en välutbildad kemiingenjör och räknar med att i det nya landet få ett arbete i paritet med sina meriter. Han får också ett välbetalt arbete som ingenjör på ett kemiföretag i grannkommunen men säger upp sig efter ett år då han inte anser att arbetet motsvarar hans kompetens. Att han tar steget att säga upp sig förvånar alla och det är också det enda beslut som han själv ångrar – och med all rätt, eftersom han aldrig mer får tillfälle att arbeta som kemist och kommer att gå från det ena ströjobbet till det andra, från den ena förödmjukelsen till den andra.

Varför fattar han då detta, i svenskars ögon, obegripliga beslut? Hela bakgrunden framgår väl inte som helt klar i boken, men att kulturskillnader här spelar in är uppenbart: Iran är en utpräglad meritokrati (och Jamshid anser sig vara klart bättre meriterad än sina arbetskamrater), medan ”gången” i Sverige är långsammare om man är nyanställd. Jamshid saknade insikter i kulturskillnaderna och insåg inte att hans brist på tålamod var fatal. Beslutet att säga upp sig skulle påverka resten av hans arbetsliv och den integrering som arbetet kunde ha inneburit uteblev.

Jamshid går in helhjärtat för sin familjs integrering, han till och med sätter igång att baka med stor frenesi och han uppmanar Arash att utöva alla möjliga sporter (hobbies i svensk mening har man normalt inte i Iran, där det är umgänge och socialt liv som fyller fritiden). En hel del kulturella koder i anslutning till det sociala livet i Sverige är svåra att förstå både för far och son, till exempel dubbelmoralen kring bruket av alkohol, som det är strängt förbjudet att köpa om man inte är myndig men som ändå alla förväntas pröva på långt före denna ålder.

En sak som överraskar Jamshid är att kontakter har stor betydelse i Sverige, inte på samma vardagliga nivå som i Iran och i många andra länder men det faktum att personliga nätverk ofta är avgörande i fråga om mer betydelsefulla saker som skolval, bostad och kvalificerat arbete. En invandrare får helt förlita sig på den (inte sällan otillräckliga) formella vägen då ”genvägar” i form av kontakter saknas, något som bidrar till utanförskapet.

Sveriges kulturspecificitet blir iögonfallande, sedd i Jamshids perspektiv. Han anser att Sverige är ett svårt land att rota sig i, bland annat på grund av att allt är så inrutat och förutbestämt, oavsett om det är uttalat eller underförstått; alternativen för en invandrare är inte sällan antingen umgänge med andra i samma situation eller isolering. Utrymmet för improvisation och variation i livsföringen är i det svenska samhället tämligen begränsat och ”åsiktkorridoren” kompakt. Ett fenomen som Jamshid med förvåning har observerat är svenskens önskan, och belåtenhet med, att framstå som ”osvensk”. Denna vurm för det utländska förefaller dock endast gälla mat och andra ytliga ting, konstaterar han, men lyser med sin frånvaro när det kommer till viktigare saker som till exempel barns omhändertagande och ekonomiska transaktioner – alltså snarast ett till intet förpliktande förhållningssätt. Jamshid har fått uppleva rasismen (ofta baserad på okunskap och rädsla för det okända) på ett mer påtagligt sätt än Arash; för att bara ta ett exempel: när familjen skulle köpa sitt hus på Tjörn mot slutet av 80-talet försökte grannarna stoppa husköpet via kommunen (dock utan framgång) och de förefaller ha varit rädda för böneutrop och krav på att själva leva som muslimer!

Det finns ett flertal aspekter att lyfta när det gäller fadern Jamshid och hans uteblivna integrering. I sina dagboksanteckningar tar han bland annat själv upp skillnaderna mellan Iran och Sverige i fråga om synen på politik, jämlikhet och utbildning. Det iranska samhället är betydligt hårdare än det svenska, framhåller han, mer rättframt och konfrontativt, vilket delvis kan förklaras med att Iran har genomlevt krig och genomgripande samhällskonflikter och därigenom blivit mer hårdhudat på vissa områden. Han pekar exempelvis på de i hans ögon mycket små skillnaderna mellan de politiska partierna i Sverige och han kommenterar de fredliga och stillsamma svenska förstamajdemonstrationerna. Jämfört med Iran och många andra länder är det en ofattbar skillnad, i Sverige tycks alla vara överens om det mesta. När det gäller jämlikhet, såväl i samhället i stort som mellan könen, utgör denna svenska grundbult en gigantisk kulturkrock för de flesta invandrare från Mellanöstern. Sverige har haft många decennier på sig för att växa in i och anpassa sig till nya förhållningssätt, understryker Jamshid, medan det för invandrare rör sig om omställningar i ”expressfart” med inte alltid lyckade resultat.

Ytterligare en viktig aspekt att beakta är synen på utbildning. Jamshid blev mycket besviken på den svenska SFI-undervisningen, där han, högutbildad och flerspråkig, skulle ”samsas” med analfabeter som aldrig hade varit i närheten av en penna. Arash skriver att fadern inte hade förstått att SFI-undervisningen inte var skapad med tanke på personer från hans kategori och att han därför upplevde detta statliga integrationsprojekt som ett misslyckande. Man slås återigen av hur viktigt det är med information och hur aldrig så väl uttänkta och vällovliga samhälleliga insatser måste förklaras och förankras för att uppnå önskad effekt. Jamshid kommenterar också den stora vikt man i Iran fäster vid utbildning, vilket avspeglar sig i barnens uppfostran. Han hade problem med att ta till sig den svenska idealbilden att alla medborgare är lika mycket värda, oavsett utbildning. I Iran är situationen en annan: medborgarna värderas på ett annat sätt och med utgångspunkt från sina kvalifikationer, vilket möjligen kan upplevas som chockerande för en svensk. Att iranier i exil ofta väljer, om möjlighet finns, att bli läkare eller tandläkare förklarar Jamshid med att det är yrken som har grundläggande funktioner i samhället och alltid kommer att behövas, således säkra kort att satsa på i ett osäkert samhälle.

Har då Arash blivit svensk till hundra procent? Nej, men till nittio procent, anser Jamshid, ett svar som förvånar Arash som trodde att femtio procent låg närmare sanningen. Arash, som är den som gick ut som segrare i ”Projekt Svensk”, understryker att den som har vuxit upp med två kulturer har ett unikt perspektiv och att den dubbla kulturella tillhörigheten är mycket berikande för honom. Här kan tilläggas att Arashs förtrogenhet med både svensk och iransk kultur gör att han ofta kan se med större förståelse på svenska kulturyttringar som förefaller fadern obegripliga. Men som framgår av boken är det inte fråga om en problemfri tillvaro att växa upp med två kulturer, vare sig för vuxna eller barn, och alla barn till invandrare har förvisso inte samma goda förutsättningar för integration som Arash.

Avslutningsvis bör också påpekas att denna artikel fokuserar kulturkrockarna, liksom de problem de kan skapa, och att andra aspekter är nedtonade. Vad som gör boken Sverigevänner speciellt läsvärd är att den erbjuder en parallell, ”dubbel” blick på integrationsproblematiken, ett vuxenperspektiv och ett barnperspektiv, och en fördjupad insyn i ett specifikt fall som trots sin unika karaktär speglar generella problem när det gäller integrationens förutsättningar och fallgropar.

_____________
Elisabeth Tegelberg är f.d. lektor i franska vid Institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22