Visst var väl Richard Burton, på sin tid en filmkändis dubbelt skild från Elizabeth Taylor, ganska bra i filmatiseringen av John le Carrés Spionen som kom in från kylan. Det var kanske inte heller någon krävande roll. Ett pokerfejs räckte i stort sett, ja, behövdes helt enkelt för att hålla spänningen vid liv. Men Richard Burton har också deltagit i andra filmer, där han tvingades använda ansiktsmusklerna, som t ex i The assassination of Trotsky (Cinerama 1972), där han spelade Leon Trotsky medan den som mördade honom spelades av Alain Delon.

Den filmen finns med i den asroliga boken The Fifty Worst Movies of All Time (Angus & Robertson, 1978.) Redan omslaget talar sitt tydliga språk. En Oscar-statyett som håller för ögonen för att slippa se kalkonerna.

Om Burtons insats som Trotsky heter det bland mycket, mycket, mycket annat så här: “Stjärnans muntraste ögonblick är emellertid när hans skalle punkteras av lönnmördarens isklyvare. Hans försenade reaktion är tänkt att förhöja den dramatiska effekten, men understryker bara hela scenens uppenbara idioti. När han slutligen reagerar, påminner hans överdrivna bölanden mycket nära om Godzillas vrål nar denne blodtörstigt pucklar på sin dödsfiende i Godzilla Versus the Smog Monster.”

Just den här filmen tilldelas en särskild Oscar, kallad “Årets Värsta Kritiker pris”, ett pris som faktiskt innehåller uppriktig beundran. Det heter nämligen att priset “går till Richard Burtons PR-man, vem det än må vara, som på något sätt lyckas hålla allmänheten övertygad om att Burton är en framstående skådespelare i trots av hans till synes ändlösa serie av filmfiaskon.

Kalkonskådis?

De flesta framstående skådespelare och skådespelerskor gör en eller ett par dåliga filmer under sin karriär, men Burton står för den märkliga prestationen att komma med den ena katastrofen efter den andra med maskinmässig precision och regelbundenhet. Vid sidan om denna film inkluderar hans lista över fiaskon Boom!, The Sandpiper, Bluebeard, The VIP’s Staircase, Hammersmith is Out, The Rains of Ranchipur, The Klansman, The Comedians och den där monumentala kalkonen Cleopatra.”

Är det kanske bara författaren Harry Medved som är så här taskig mot Burton?

Ingalunda. Filmen liksom Burton fick genomgående tummen ned av kritikerna. Vad det offentliga mottagandet beträffar så buade den kräsna publiken på en teater i San Francisco mot slutet ut varenda replik och kastade popcorn och kolapapper mot vita duken. Medved hade turen att vara där den enda vecka den gick i San Francisco.

Övertygande gestaltning

Att hitta skådespelare som kan spela avlivade revolutionärer är inte det lättaste. Om Omar Shariff som Che Guevara i filmen Che! (20th Century Fox 1969), konstaterar nämligen Medved att när liket av den döde Guevara visas upp så är detta Omar Shariffs mest övertygande rollgestaltning.

Lika onådig är Medved mot Hitchcocks filmatisering av en klassisk piratthriller, nämligen Daphne du Mauriers Jamaica Inn (1939). “Hur kunde du, Alfred?” skrev Leonard Martin många år senare och kallade filmen en av de 25 värsta på TV. Robert Newton spelar deckare, men det är Charles Laughton som smugglarkung som kritikerna öste baljor med ovett över.
Det påpekas att Charles Laughton alltid hade en tendens att spela över och att det krävdes en regissör med strama tyglar för att få honom att hålla tillbaka. Tydligen var Alfred Hitchcock inte den rätte mannen.

Julspelskult

Även science fiction filmer får sin beskärda del, främst då den som av många anses vara den sämsta som någonsin gjorts över huvud taget, nämligen Santa Claus conquers the Martians (Embassy Pictures 1964). Den filmen är så genompiskat usel att den blivit en kultfilm. Medved: “Agerandet i denna film måste ses för att man ska kunna tro det. Till och med deltagarna i ett julspel i småskolan skulle skämmas.”

Storyn går inte heller av för hackor. Marsianerna med hjälp av överlägsen teknologi (en robot som ser ut som klippt ur en skämtteckning från 1940-talet) stormar jultomtens hem vid Nordpolen och kidnappar honom till Mars, där barnen har tråkigt för att de bara kan se jultomten på TV.

För att sluta där vi började, nämligen med Richard Burton, så var han väl ändå inte så oäven mot Elizabeth Taylor i Vem är rädd för Virginia Woolf?