Att verkligheten både kan tangera och överträffa dikten fick vi den 11 september 2001 en förfärlig påminnelse om. Följande sanna dokumentärberättelse, som utgör kapitlet En stat i staten i f. generalkonsuln Henry R. Leos nyligen färdigskrivna memoarbok Inte bara kristallkronor, är ett exempel på hur en engagerad VD-tjänsteman kan agera som en agent i en verklig thriller.

Franska främlingslegionen, på franska La Légion Etrangère, som jag förmodar att de allra flesta hört talas om, grundades 1831 för att “för landets (alltså Frankrikes) räkning och i dess intresse föra krig utanför det franska moderlandet”. Omskrivet i klartext betydde det att föra Frankrikes kolonialkrig i Afrika, Asien och i Stilla Havet. Officerskåren skulle vara fransk medan underofficerare, underbefäl och meniga alla måste vara utlänningar. De, som enrollerade sig, bytte identitet, det vill säga de fick andra namn och födelsedata och kunde därefter icke spåras!Härigenom blev legionen ett utmärkt gömställe för allsköns förbrytare från olika länder (utom Frankrike) liksom för andra som av olika anledningar helt enkelt ville “försvinna”. Legionen utvecklade sig snabbt till att bli den tuffaste militära enhet världen någonsin hade skådat. Lydnaden mot överordnad var total och en order fick aldrig ifrågasättas. Kontraktet, som skrevs på, gällde fem år och kunde bara brytas av legionen, aldrig av legionären, som helt enkelt avsade sig alla rättigheter under denna tid.

Genom den järnhårda disciplinen, som i princip gick ut på att träna för att döda, kom en legionär att efter fem år ha mycket svårt att anpassa sig till ett fredligt, civilt samhälle. Han skrev därför oftast på ett nytt femårskontrakt, därefter ytterligare ett och så vidare.Efter 1945 kom nästan hela underofficers- och underbefälhavaren att bestå av tyskar, många tränade i Tredje Rikets ökända koncentrationsläger och tillförde legionen ännu mera djävulska tortyrmetoder än man tidigare känt till! Det var med andra ord inga söndagsskolegossar en ny legionär gav sig i lag med.

Legionens högkvarter ligger i Aubagne, en förstad till Marseille, belägen nordost om denna och där indoktrinerades den nye legionären den första månaden varefter han skickades till träningslägret Bonafacio på ön Korsikas sydspets. På konsulatet i Marseille visste vi att det fanns svenskar i legionen, vilket det förmodligen alltid funnits, men inte hur många eller vad de egentligen hette. Vi hade kommit underfund om att legionen vid identitetsbyte alltid behöll initialerna för första förnamnet och efternamnet. Man behöll födelseår men kastade om dag och månad så att den 5 april blev den 4 maj medan den 27 april blev den 4 juli eftersom man efter siffran 12 använde sista siffran utom när denna var noll, då tog man den första. När vi på konsulatet då och då, på begäran av anhörig eller svensk myndighet, efterforskade någon som förmodades ha tagit värvning, fick vi efter en lång tid svar att någon legionär med angivet namn och födelsedatum inte kunnat återfinnas. Naturligtvis inte, vi hade angivit “fel” namn och “fel” födelsedatum!

Genom Utrikesdepartementet fick vi varje vecka en trycksak som hette Polisunderrättelser, kallad PU, där alla som var efterlysta av polisen stod angivna, alltså även sådana som intet annat gjort än att försvinna och efterlysts av anhöriga. Man bläddrade igenom publikationen men reagerade bara om namnet var känt eller det stod angivet att någon efterlyst person förmodades uppehålla sig inom vårt konsulatdistrikt som var Sydfrankrike .

Den första veckan i november 1968 innehöll PU en efterlysning av Kurt Lennart Fjellström, född i Gällivare den 5 februari 1949, som den 29 oktober 1968 avvikit från sin arbetsplats i Luleå och därefter inte avhörts av föräldrar eller arbetsgivare. Det antogs att han rest utomlands: men inte vart. Jag lade med gott samvete detta exemplar av PU till handlingarna eftersom ingenting tydde på att unge Fjellström begivit sig till Sydfrankrike

Det var inte utan anledning som jag betitlar detta kapitel “En stat i staten” för det är vad legionen alltid varit i Frankrike. Man följde helt enkelt bara de lagar, som man ansåg tjäna legionens syfte och satte sig, med myndigheternas gode minne, över alla andra. Anledningen till denna unika särställning som legionen åtnjöt, var helt enkelt en eftergift som franska regeringen ansåg sig böra bevilja de militära styrkor som i nära halvannat århundrade utkämpat Frankrikes “smutsiga” krig!

Den 17 september 1967 inträffade en sak som skulle få vittgående konsekvenser för legionens status som en suverän enhet inom det franska samhället och oberoende av landets lagar. Den dagen slog nämligen Frankrikes Högsta Domstol i ett mål som pågått i flera år fast att “ingen, som inte fyllt 20 år (myndighetsåldern i Frankrike) fick utan målsmans skriftliga, och bevittnade, tillstånd ta värvning i den franska främlingslegionen”. Målet berörde två unga tyskar, vars föräldrar, stödda av västtyska regeringen, vänt sig till Frankrikes regering och påtalat det orimliga i att underåriga i en rättsstat skulle ha rätt att skriva kontrakt överhuvudtaget (något som de inte hade i andra sammanhang) och alldeles speciellt när det gällde kanske hela deras framtida liv!

Den gemensamma marknaden, det vi idag känner som EU, där både Västtyska Förbundsrepubliken och Frankrike varit medlemmar sedan tillkomsten 1960, föreskrev en anpassning, där så var möjligt, av medlemsländernas lagstiftning, och Frankrikes Högsta Domstol kom till slutsatsen att tyskarna har faktiskt hade rätt. Legionen var i sig en anakronism och här gällde det att statuera exempel och sätta en gräns för främlingslegionens maktbefogenheter. Domen slog också fast att om en enrollering av en minderårig redan skett, kunde denna hävas fram till hans 20-års dag. Med början drygt ett år senare skulle jag komma att bli indragen i ett sådant mål.

Den 31 december 1968, alltså på själva nyårsafton, landade vid middagstid, lokal tid, en pluton från franska främlingslegionens träningsläger i Bonafacio i Los Angeles, California. De var på väg till Tahiti i Stilla Havet. I plutonen fanns en svensk vid namn Per Johansson, i legionen känd som Paul Jensen. Per ringde min kollega i Los Angeles – och personlige vän – Lars G. Carlsson och berättade följande: “En norrlänning som heter Lennart Fjellström på riktigt är efterlyst i Sverige. Han befinner sig sedan en dryg månad i legionens läger i Bonafacio under namnet Karl Fjorden (bokstaven K tagen för första förnamnet Kurt). Han är född den 5 februari 1949 och således inte fyllda 20 år. Hans kontrakt med legionen är därför ogiltigt, var snäll och underrätta berörda svenska myndigheter”!

Lasse ringde mig mitt i nyårsfirandet – tidsskillnaden är nio timmar – så när han ringde på tidig eftermiddag i Los Angeles var klockan nära midnatt i Marseille. Han hade samtidigt sänt telex till UD men ville på detta sätt förvarna mig om vad som komma skulle! Det slog mig omgående att vi rörde oss med mycket små tidsmarginaler för en dryg månad senare skulle Lennart Fjellström fylla 20 år och då kunna skriva på ett nytt och denna gång giltigt kontrakt!

På Nyårsdagen hade UD vidarebefordrat Lasses telex till ambassaden i Paris och konsulatet i Marseille. På ambassaden, som jag ringde, förberedde man redan en “note verbale” som påföljande dag personligen skulle överlämnas till franska försvarsministeriet, som legionen formellt sorterade under.

Den 3 januari 1969 fick Sveriges Ambassad i Paris det officiella Frankrikes formella bekräftelse på att legionen instruerats att omgående lösa Kurt Lennart Fjellström – alias Karl Fjorden – från det av denne den 5 november 1968 undertecknade kontraktet med legionen. Ambassaden uppdrog åt mig att se till att så skedde! Jag ringde kommendanten i Aubagne. Colonel (överste) Fuhr och bad om ett sammanträffande snarast. Ett sådant kom till stånd den 5 januari. Jag leddes in till “führern” (som jag i andanom kallade honom) av två legionärer med dragna bajonetter! Det visade sig inte helt oväntat att Colonel Fuhr var en stram och lite småsur herre. Han medgav att han fått försvarsministeriets order att lösgöra min landsman Fjorden från sitt kontrakt.

Eftersom tiden var så viktig försökte jag få fram när så skulle ske så att jag kunde hämta honom i Aubagne men det lyckades inte alls – Fuhr log hånfullt och sa att jag skulle underrättas när den unge legionären var tillbaka i Aubagne och att han då, om han ville, kunde kontakta mig. Så det var bara att vänta. Jag leddes ut igen. Dagarna gick och ingenting hände. Jag ringde och ringde men fick alltid samma svar: “Ni kommer att bli informerad”. Det var som att sitta på en tidsinställd bomb utan att kunna göra något!

Allteftersom januari månad tickade vidare ökade spänningen. Den 20 januari bad jag om ett nytt sammanträffande med Fuhr men den gången nedlät han sig inte att ens ta samtalet själv. Genom sin adjutant lät han hälsa att inget nytt hade inträffat! Jag fick inte ens veta var Fjellström var!

Pressen upptäcker ärendet

Den svenska pressen hade fått nys om ärendet och rätt snart hade jag ett koppel svenska journalister häckande i Marseille i väntan på Fjellströms frigivning. Historien var ju högintressant genom att det skulle bli första gången franska HD:s dom av den 17 september 1967 skulle tillämpas efter de två tyskarnas frigivning, och så gällde det en svensk legionär. Mellan svensk press och utlandsmyndigheter råder ibland ett spänt förhållande, speciellt när journalisterna tycker att diplomaterna är onödigt hemlighetsfulla. För egen del hade jag under mina då dryga 18 år i utlandstjänst haft ett mycket gott förhållande till pressen och jag hade inga som helst problem med den grupp som i slutet av januari och början av februari 1969 befann sig i Marseille “i väntans tider”! Jag gjorde klart för dem att jag så snart jag fått bekräftelse på att Lennart Fjellström var fri, omgående skulle informera dem. Sedan fick Fjellström själv avgöra om han ville ge en intervju.

För att göra skäl för sina traktamenten roade sig tidningsmännen – varav de flesta var baserade i Paris – att skriva om Roger Magnusson och han ställde gärna upp för intervjuer. Men dagarna gick och i fallet Fjellström hände ingenting. Det var minst sagt frustrerande! Här fanns en fransk regeringsorder, från försvarsministeriet till främlingslegionen, att Lennart Fjellström alias Karl Fjorden omgående skulle lösgöras från sitt, enligt lag, ogiltiga kontrakt och så händer ingenting! Och vi hade från svensk sida gjort allt vad vi kunde!

Den 5 februari fyllde Lennart Fjellström 20 år. Eftersom jag ingenting hört, utgick jag ifrån att han hade skrivit på ett nytt, och denna gång oåterkalleligt, kontrakt och att loppet för mitt och föräldrarnas del var kört. Även journalisterna skulle bli besvikna, de hade ju blivit blåsta på ett scoop. Men så klockan tio på förmiddagen den dagen, kom den man som sysselsatt mig på hel- och övertid i en dryg månad, Lennart Fjellström själv, upp på konsulatet. Han var civilklädd och uppträdde mycket avspänt, nästan onaturligt avspänt. Han berättade att han av fri vilja gått in i legionen, inte för komma ifrån någonting utan endast därför att han gillade det militära, och han hade inte haft någonting emot att stanna kvar. Men som sakerna nu utvecklats utan hans påverkan, hade hans kontrakt brutits och han fann sig i det!

Fjellström tänkte nu ta några dagars semester i Marseille och sedan åka hem till sina föräldrar. Resan skulle han ordna själv. Han ville inte tala med några journalister och han avböjde all hjälp jag kunde erbjuda. Dock gick han med på att ringa till sin mamma. Till henne sa han samma saker som han sagt till mig och han ville inte tala om när han tänkte sig resa hem. Han avslutade samtalet med orden “vi ses snart”. Han insisterade på att få betala för samtalet trots att jag sagt att det bjöd vi på.

För mig var det en lång spänd väntans upplösning i ingenting! Medan Lennart Fjellström talade med sin mamma fäste min medarbetare, Agneta Rose, min uppmärksamhet på att han inte medfört något bagage. Detta plus hans nästan onaturliga självsäkerhet och vägran att ta emot någon form av råd eller hjälp, gav mig en omedelbar misstanke att han redan innan han kommit till konsulatet skrivit på ett nytt kontrakt med legionen. Allt prat om att resa hem efter några dagar var sannolikt bara bluff. Konsulatets dåvarande lokaler var så belägna att alla våra fönster vette mot gården. Hade de vett mot gatan hade jag sannolikt kunnat se en bil med väntande officerare från legionen.

Lennart Fjellström tackade för sig och gick. Jag var fylld av olust och besvikelse. Jag hade helt enkelt misslyckats och delgav UD, ambassaden och mina vänner från pressen vad som hänt och att jag betraktade ärendet som avslutat för min del. Jag lovade journalisterna att skulle jag ha fel i mitt antagande, och Fjellström mot förmo­dan dyka upp, skulle jag låta dem veta.

Den 15 februari 1969, alltså exakt tio dagar efter Lennart Fjellströms besök på konsulatet, varefter han inte avhörts vare sig till föräldrarna eller till mig, skrev jag en officiell skrivelse till Colonel Fuhr och bad om besked huruvida Karl Fjorden fanns i legionen. Jag ville av lätt förstådda skäl avsluta detta för mig så olustiga ärende. Svar kom den 4 maj! Alltså efter nära tre månader fick jag bekräftelse på att en legionär vid namn Karl Fjorden fanns i deras rullor. Det påpekades att nämnde Fjorden fyllt 20 år, som om jag inte visste! Jag underrättade UD, ambassaden i Paris och de svenska journalister som speciellt intresserat sig för fallet om detta besked och avslutade mitt meddelande till UD och ambassaden med orden “varför ärendet kan betraktas som avslutat för detta konsulats vidkommande”. Hade jag istället för ordet “avslutat” sagt “vilande” hade jag träffat mitt i prick men det kunde jag ju inte veta då.

Legionens omkastningssystem

Varför hade då svaret dröjt nästan tre månader? Fjellström hade uppenbarligen skrivit på den dag han fyllde 20, alltså den 5 februari. Jo, för det första tog legionen alltid god tid på sig att svara men här hade man ett verkligt skäl till det. I legionen hette Lennart Fjellström Karl Fjorden. Lennart Fjellström var född den 5 februari 1949 och Karl Fjorden den 2 maj samma år. Fuhr och hans hejdukar hade anledning att misstänka att jag kände till legionens system med namn och omkastning av födelsedata. Hade Fuhr svarat i februari. hade han löpt risken att falla på eget grepp genom att jag då kunnat hävda att Karl Fjorden alias Lennart Fjellström var född den 2 maj 1949 och således, enligt legionens officiella register, ännu inte fyllt 20 år!

Nästan ett år senare, i slutet av mars 1970 blev jag uppringd av min kollega Berndt Fahlberg, som på den tiden var chef för UD:s konsulära byrås sociala sektion. Han talade om att han just talat med Lennart Fjellströms far, som berättat att Lennart både deltagit i legionens krigföring i Tchad i Afrika och där ådragit sig gulsot, för vilket han nu vårdades på militärsjukhuset i Marseille. Han var mycket angelägen, hade fadern sagt, att träffa mig. Det må vara mig förlåtet om jag, med hänsyn till vad som inträffat ett år tidigare, inte var lika angelägen att träffa honom. Hur som helst ringde jag sjukhuset och fick tillstånd att påföljande dag, som var den 29 mars, få besöka legionären Karl Fjorden.

Samma dag, alltså den 28 mars åt jag lunch med Gunnar Nilsson. Expressens Pariskorrespondent och en av dem som väntat på förlösningen i Marseille i januari/februari året innan. Gunnar, som ofta besökte Marseille, talade om att han just varit på en reportageresa i Tchad och där intervjuat två svenska legionärer. Han hade med ljus och lykta sökt också Lennart Fjellström, men när han äntligen kom till dennes förband, hade Fjellström förts till sjukhus på annan ort utan närmare anvisning vilket.

“Det kan jag tala om för dig” sade jag inte utan triumf” att i morgon skall jag träffa herr Fjellström på militärsjukhuset här i stan”.

“Får man hänga med”? frågade Gunnar med vädjande ögon.

“Det får du”, svarade jag “under förutsättning att inte din närvaro äventyrar min möjlighet att tala med Fjellström”.

Vi åkte tillsammans, journalisten och jag, och kunde, till vår stora förvåning konstatera, att på sjukhuset fanns ingen kontroll alls. Hade jag vetat var Fjorden legat, hade det bara varit att kliva in men nu fick jag fråga mig fram. Fjellström blev påtagligt tyst när han erfor att Gunnar var journalist. Samtalet blev kort och gav ingenting.

Ett par timmar senare ringde mig Berndt Fahlberg på nytt och öppnade med orden “Säg att det inte är sant”. “Vilket” frågade jag. “Jo, att du släpade med dig en presskille till sjukhuset”. Jag tvingades medge att det faktiskt var sant. Det visade sig att Lennart Fjellström ville tala med mig personligen i allra största förtroende. Jag åkte tillbaka till sjukhuset med det samma. Denna gång ensam!

Det samtal jag och Lennart Fjellström utväxlade på seneftermiddagen och kvällen skulle få vittgående följder. Här följer en redogörelse av det och jag låter Lennart börja :

– “Först och främst är jag skyldig dig en uppriktig ursäkt. När jag besökte konsulatet på min tjugoårsdag förra året, förde jag dig helt bakom ljuset för vad jag då sa var ren lögn. Den 3 januari sattes jag i all hast på ett plan från Bonafacio via Ajaccio (Korsikas största stad) till Marseille, där jag mottes i bil av ett par officerare i legionen. Jag visste inte anledningen till min hastiga avresa från Bonafacio och ingen av de som beledsagade mig berättade någonting eller svarade på frågor. Under bilresan från Marignan (så heter Marseilles flygplats) svarade de två officerare som satt på var sin sida om mig i bilen ingenting annat på mina frågor än ‘Det får du snart se’. Väl innanför legionens grindar fördes jag omgående till kommendanten, som gav mig världens överhalning.

Jag hade genom mitt tilltag att ta värvning innan min 20 års dag, fick jag veta, ställt till stora problem för den legion jag svurit trohet mot och förorsakat diplomatiska komplikationer mellan Frankrike och Sverige. Följden skulle bli mycket kännbar för mig om jag inte till punkt och pricka följde legionens instruktioner. Därefter fördes jag till legionens psykiatriker som under den närmaste månaden, bokstavligen natt och dag, lät mig genomgå en ren hjärntvätt.

Strax efter midnatt den 5 februari fördes jag på nytt till kommendanten. Där tvangs jag skriva på ett nytt kontrakt. Sedan fick jag veta att jag skulle besöka konsulatet och exakt vad jag skulle säga och göra. Jag var som en programmerad robot. Resten känner du till”!

Detta betydde att när jag besökte Fuhr den 5 januari i Aubagne var Lennart redan där. Kommendanten hade alltså ljugit mig rakt i ansiktet! Men det var väl egentligen ingenting som förvånade mig. Lennart fortsatte sin berättelse.

“Jag vantrivs fruktansvärt i legionen och kommer inte att överleva nära fyra år till. Jag måste helt enkelt rymma. I september i fjol gjorde jag ett rymningsförsök i Bona­facio. Jag slog mig i slang med ett par engelsmän, som lovade ta med mig i sin yacht till Sardinien.

(Sardinien tillhör Italien och då är man utanför franskt territorium och därmed också utanför legionens område som sammanfaller med Frankrike, moderland och besittningar). Avresan skulle ske en kväll efter mörkrets inbrott Jag var fruktansvärt nervös, något som väckte misstankar hos legionens “vakthundar”. De hade tidigare sett mig vid båthamnen och följde efter mig den kvällen. Just som jag var på väg ombord, tog de mig på bar gärning! Nu fick jag så kallad “skjul- och stenbehandling”. Det innebar att jag, helt naken, placerades i ett skjul mitt på kaserngården där vattenståndet var en meter och översteg den träbänk som fanns i skjulet. Detta innebar att jag hela tiden var i vatten upp till midjehöjd. På dagen var det fruktansvärt varmt i skjulet – det är det i Korsika i september – och på natten ruskigt kallt.

Fem gånger om dagen togs jag ut och försågs med en tung säck fylld med sten. Med den, som väl vägde 15-20 kilo, skulle jag springa runt kaserngården tio gånger. När jag fram mot slutet föll av ren utmattning, piskades jag upp för att fullborda de tio varven. Som sagt: fem gånger om dagen, klockan sex, klockan 11, klockan 14, klockan 19 och klockan 23. Dieten bestod av smaklös soppa och vatten. Straffet varade exakt tre veckor och efter det gjorde man inte gärna om försöket att sticka. Det fanns de, som gjort det. De hade förts bakom en mur och sedan aldrig mera setts”!

Jag måste tillstå att jag till en början tvivlade på sanningshalten av Lennarts historia. Men han gav ett så trovärdig intryck att jag ändå kom att tro på honom. (Senare skulle jag få bekräftat att det faktiskt gick så till). Lennart tillade vädjande på mig och sa: “Jag måste komma ifrån legionen”. Själv tittade jag ut genom sjukhusfönstret och sade med låg röst: “Jag kan knappast tänka mig ett lämpligare ställe att rymma ifrån än just detta sjukhus. Här finns ju ingen kontroll alls”. Låt mig här inskjuta att det fanns sex sjuksängar i salen men de stod så långt i från varandra att det inte gick att höra ett samtal som fördes i låg ton.

Lennart höll med och tillade att han nu inte längre var smittobärande och att han från och med söndagen den 12 april skulle få permission att lämna sjukhuset mellan klockan 08.00 och 20.00. Det skulle fortsätta varje söndag tills han blev friskskriven i slutet av april. Men så tillade han en sak som gjorde mig bekymrad: “Här på sjukhuset finns en svensk legionär, en korpral som heter Olaf Eckar. Han är skåning och jag vet inte om han är sjuk eller bara här för att hålla ett öga på mig. Han talar aldrig med mig, svarar inte ens på tilltal. Han har i högsta grad legionens förtroende”. Jag missänkte att det rörde sig om Malmögrabben Olle Eckerhagen, vars föräldrar varit i kontakt med konsulatet. Jag bad Lennart att lägga på minnet hur ofta, och vid vilka tider på dagen, Eckar besökte Lennarts sal.

Jag satt med ryggen mot dörren och hade knappt hunnit säga sista ordet förrän Lennart förde sitt finger mot munnen. Jag slutade omgående att tala och vi var båda mol tysta medan Eckerhagen gick en sväng runt salen, bortom Lennarts säng och tittade ingående på mig. Han visste troligen, att Lennart hade besök av svenske konsuln och ville se lite närmare hur denne såg ut.

Från och med nästa dag låste jag in mig på mitt kontor och satte de grå cellerna i arbete med att planera Lennart Fjellströms flykt från legionen. Jag fick till en början snabbt bekräftelse på min förmodan att passpolisen vid alla Frankrikes utreseplatser, (gränsövergångar, flygplatser och hamnar) har listor över alla legionärer, med foto och deras “riktiga” namn och födelsedata. Jag bedömde därför att den från vår utgångspunkt lättaste vägen med flyg från Nice (direkt) eller via Paris med planbyte var alltför riskfylld! Det gällde också de tåg som förband Frankrike med ett antal länder, där fransk passpolis gick ombord på franska sidan av gränsen för sin passkontroll.

En flyktplan växer fram

Av en ren tillfällighet hade jag ett par månader tidigare gjort en resa med rälsbuss från Nice, på den franska sidan av gränsen mot Italien och Ventemiglio på den italienska och då hade passkontrollen skett på italiensk mark. Sedan jag fått bekräftelse på att franska främlingslegionen inte hade något som helst inflytande över italiensk passpolis, bedömde jag detta vara den avgjort bästa flyktvägen.

Klockan 11.05, alla dagar i veckan gick från Gare Saint Charles i Marseille ett snälltåg till Nice med ankomst 13.40. Franska tåg är världsberömda för att alltid hålla tiderna. 20 minuter senare, alltså prick 14.00 gick en rälsbuss till Ventimiglio och den resan tog ytterligare tjugo minuter. Klockan 14.20 skulle man alltså vara i Italien enligt detta tidsschema. Klockan 14.55 gick ett snälltåg från Ventimiglio via Genua till Milano med ankomst klockan 18.30. Första direktflyg till Stockholm gick nästa morgon klockan 08.30. Det fanns hotell på flygplatsen i Milano.

När jag nu, Lennart ovetande, bestämt flyktvägen, återstod praktiska detaljer som att ge honom ett giltigt svenskt pass och civila kläder. När det gällde passet tvangs jag tänja på bestämmelserna en smula eftersom svensk lag i princip förbjöd innehav av två giltiga pass samtidigt och legionen låg bevisligen på ett. Det helt korrekta hade varit att utrusta Lennart med ett provisoriskt pass med en mycket begränsad giltighetstid – högst en vecka. Det var så lagstiftarna tänkt sig att man skulle förfara när det giltiga passet av någon anledning var oåtkomligt. Jag bedömde detta som mindre lämpligt eftersom provisoriska pass alltid studeras särskilt noga av en passkontrollant. Och det var kanske inte den uppmärksamhet vi ville ha.

Civila kläder kunde jag lätt ordna genom sjömanskyrkan. Ridån kunde gå upp för ett drama som antingen kunde föra en landsman till frihet eller till en säker död. För egen del satte jag min egen ställning på spel.

När jag, som överenskommet, besökte Lennart på sjukhuset den 6 april medförde jag ett outskrivet pass och konsulatets kamera. Med denna tog jag ett passfoto av Lennart och lät honom skriva sitt namn i passet under den plats där fotot skulle sitta. Jag hann med nöd och näppe stoppa undan attiraljerna när Eckerhagen trädde in i salen. En minut tidigare, och hela min planering hade fått göras om! När ronden, som vanligt utan hälsning eller den minsta ordväxling, var slut, berättade Lennart att den svenske korpralen kom in i salen minst fem gånger om dagen, ibland fler än så, men aldrig vid samma tid. Det var nu ställt utom allt tvivel att Eckerhagens enda uppgift på militärsjukhuset var att vakta Lennart Fjellström! Vi fick alltså vara ytterst försiktiga. Jag berättade nu för Lennart långsamt och i detalj hur rymningen skulle gå till.

Fas I: “På söndag (12 april) lämnar du sjukhuset vid halv tiotiden och går åt vänster när du kommer ut ur porten. Vid första gatukorsningen går du åt vänster och kommer fram till Boulevard Chanot. Där finns en taxistation och du tar en taxi mot centrum och säger “Place d’Aix” till chauffören. Vid Place d’Aix ligger Marseilles egen triumfbåge och därifrån strålar fem breda boulevarder ut. Den längst till vänster, om man står med ryggen mot bågen, heter Boulevard Saint Charles och leder upp till stationen med samma namn ett par hundra meter därifrån. Runt Place d’Aix finns ett antal bänkar. Till vänster, just där Boulevard Saint Charles börjar, finns två bänkar. Koncentrera dig på den närmaste.

Strosa därefter omkring på torget och håll noga utkik efter om du är förföljd. Efter en så där 20 minuters promenad i folkvimlet går du tillbaks till Triumfbågen och upp för Boulevard Saint Charles. Här är det speciellt viktigt att kontrollera om du har en “överrock”. När du kommit upp på backens krön ser du stationen. Gå in, om du är helt säker på att du inte är skuggad. Titta efter var tåget till Nice med avgång 11.05 står. Och ta reda på var herrtoaletterna ligger. När du strosat runt på stan ett par timmar och hela tiden, fast inte hysteriskt nervöst, tittat dig omkring, tar du en taxi tillbaka till sjukhuset.”

Gyllene regel vid hemligt uppdrag

För egen del hade jag bett en god vän att samma dag, alltså den 12 april, göra en resa tur och retur Marseille – Ventimiglio för att kontrollera att passkontrollen verkligen skedde på den italienska sidan av gränsen och inte på den franska. Denna person hade inte med konsulatet att göra, han var knuten till institut Franco-Scandinave, och fick aldrig egentligen veta varför han gjorde denna resa. Han gjorde resan som en väntjänst till mig. Varför talade jag inte om för honom, personlig vän och allt, vad det handlade om? Nej, jag följde här den gyllene regeln att när det gäller ytterst hemliga uppdrag – och detta föll klart inom ramen för ett sådant – skall så få som möjligt veta hela bilden. Anledningen är inte att man misstror hjälpredorna utan är att om något går snett kan vederbörande bara avslöja “sin” bit av skeendet och därmed försvara motståndarens kartläggning.

I detta det första skedet ansåg jag att endast två personer. Lennart och jag själv, skulle känna till hela planen. Innan jag satte in Lennart i fas II, alltså själva flyktpla­nen, förklarade jag, att jag helst inte borde återkomma till sjukhuset. Istället skulle jag be prästen Jan Madestam att besöka honom på sjukhuset på morgonen, måndagen den 13 april. Om allt då gått bra med hans expedition skulle Jan ringa mig och säga “Lennart hälsar”. Det skulle i klartext betyda att han inte var skuggad. Om motsatsen var fallet, skulle prelaten saga: “Lennart hade problem igår”. I sistnämnda fall, liksom om min väns resa givit annat resultat än det väntade, skulle jag komma upp och vi fick tänka ut något helt annat! Nu var det dags att berätta Fas II för Lennart i detalj. Den följer här:

Söndagen den 19 april skulle Lennart lämna sjukhuset vid samma tid som söndagen före och liksom då gå till samma taxistation och ta en bil till Place d’Aix. Det var en idealisk slutstation för ingen taxichaufför skulle veta att kunden gått just till Gare Saint Charles. Han kunde ha gått vart som helst, t.ex. till loppmarknaden. När Lennart blivit av bilen och ställt sig med ryggen mot triumfbågen skulle han titta på just den bänk jag bett honom koncentrera sig på. Där skulle nu sitta en blond ung man, längst ut till höger läsande le Provencal, en av Marseilles stora dagstidningar. Vid sidan av sig skulle denne ha lagt en regnkappa och vid fötterna skulle en Adidasbag stå. Den bortre sidan av bänken skulle frigöras när Lennart kom för att sätta sig där. Efter ett par minuter, under tystnad, skulle den blonde mannen veckla ihop sin tidning, ta sin regnkappa – vars enda uppgift var att blockera bänken – och gå. Men Adidasbagen skulle stå kvar!

I det läget skulle Lennart maka sig over till andra sidan av bänken och sätta sig på den plats dar min medarbetare Staffan Lindberg – det var han som var den blonde mannen – just suttit. Efter ytterligare ett par minuter skulle Lennart resa sig upp, ta med bagen och gå mot stationen. Klockan borde nu vara omkring halv elva. Med bagen i hand skulle Lennart nu gå till Gare Saint Charles och där gå in på, eventuellt vänta på sin tur till, herrtoalettens vänstra bås. När han låst om sig skulle han öppna bagen och finna civila kläder, nytt svenskt pass, tågbiljett hela vägen till Milano samt bokningsnummer till SAS-flyget till Stockholm den 20 april.

När han bytt kläder och stoppat på sig pass, biljetter och bokningslapp, skulle han packa ner uniformen i bagen och öppna dörren. Då, om allt stämde, skulle samme blonde man som tidigare suttit på bänken stå där. De skulle, liksom tidigare, inte utväxla några ord med varandra. Mannen skulle ta hand om bagen och låta den försvinna med uniform och allt men det behövde inte Lennart bekymra sig om.

Lennart förstod planen till punkt och pricka utan att skriva ner den, lika litet som jag antecknat den på något papper, och han förstod vikten av att, även om han hade fjärilar i magen, inte döda dessa med alkohol och inte – och det var viktigt – tala med någon under resan. Lennart var också helt på det klara med risken för hans egen del liksom att det hela inte var helt riskfritt för mig. Formellt kunde jag endast bindas till passet. Men om det gick riktigt illa och Lennart utsattes för tortyr skulle han tvingas avslöja hela historien. Jag skulle då ha klart överskridit mina befogenheter som konsul “i ett vänligt sinnat land” och utvisas med kort varsel. Inte helt utan skäl kallades Marseille på den tiden Europas Chicago på grund av sin höga brottslighet. Det skulle inte ha förvånat mig om legionen hade kontakter med den undre världen och en så kallad torped kunde lätt korsa min väg!

Bara två kände till planen

Jag föreslog Lennart att om allt gick bra den 12 april borde vi, han och jag, inte ha någon direkt kontakt med varandra. Sådan borde istället ske genom Jan Madestam, innan jag lämnade Lennart för sista gången på sjukhuset bad jag honom att när han fått sitt pass stämplat i Ventimiglio som inrest i Italien ringa mig i mitt hem och säga “Detta är Per. Allt väl”. När jag sagt “Tack” skulle vi lägga på. Jag underströk också för honom hur viktigt det var att vid sannolika intervjuer av media i Sverige inte i något sammanhang nämna mitt namn eller konsulatet överhuvudtaget liksom inte heller flyktvägen. Den kunde vara bra att ha kvar för eventuella framtida fall.

Hela flyktplanen planerad för söndagen den 19 april 1970 var i detta läge känd av bara två personer. Lennart och mig själv. Mina medarbetare på konsulatet, Jan Madestam och vännen på Institut Franco-Scandinave visste om delar av denna medan min dåvarande hustru inte visste någonting. Jag borde i ren självbevarelsedrift underrätta min arbetsgivare, alltså Utrikesdepartementet om mina planer. Vi måste betänka att jag hade familj, hustru och tre barn, femton, tretton respektive sex år som i hög grad skulle beröras av en utvisning. Jag valde att göra detta i form av ett handbrev till dåvarande chefen för Konsulära Byrån. Karl-Erik Herngård, där jag redogjorde för alla detaljer i planen. Det hade helt enkelt inte varit försvarbart att, om en utvisning blev följden, inte på förhand ha underrättat UD. Jag slutade mitt ditt långa handbrev (så kallas på UD-språk en officiell underrättelse från en tjänsteman till en annan som inte numreras och därför inte behöver diarieföras) med en vädjan att om han delade, eller åtminstone ställde sig förstående till, mitt agerande, sända ett telex med två ord “‘inget passhinder”. Brevet sändes med specialkurir den 14 april och två dagar senare hade jag det önskade svaret. Det lugnade mig lite i denna nervösa vecka.

Min hustru och jag hade representationslunch i vårt hem söndagen den 19 april. En lunch i Frankrike börjar alltid klockan 13 och man tar i lugn och ro en aperitif. Så klockan hade hunnit bli närmare två när vi satte oss till bords. Det var som om alla världens fjärilar dansade schottis i min mage och mitt agerande som värd lämnade nog en hel del att önska. Jag svarade tankspritt på frågor och hade mycket svårt att föra en vettig konversation. Jag sneglade på klockan hela tiden och förmådde inte äta mycket av maten. Precis före halv tre, när vi just skulle avsluta varmrätten, ringde äntligen telefonen. Det var den efterlängtade norrländska rösten som sade efterlängtade orden!

Efter ett par minuters stilla meditation, förbättrades min roll som värd högst väsentligt. Jag kunde både förstå och svara vettigt. Ingen kring detta bord visste vilka kval jag gått igenom. När gästerna gått kunde jag avslöja anledningen till mitt märkliga uppträdande fram till halv tre och min metamorfos därefter. Strax före åtta på måndag morgon ringde Lennart från Milano just som han skulle gå ombord på SAS-planet. Flykten hade lyckats till hundra procent!

Nu återstod att se hur legionen skulle agera. Jag förväntade mig kanske en skrivelse med förfrågan om vi utfärdat pass åt en person vid namn Lennart Fjellström. Jag skulle i så fall ha gjort som de alltid gjorde. Svara efter ett långt dröjsmål, att vi utfärdade så många pass att en undersökning kunde ta tid, lång tid. Jag skulle låta Staffan skriva under och undersökningen skulle sannerligen dra ut på tiden! Det var alltså vad jag väntade, men istället gjorde man ett sällsynt klumpigt försök att skicka upp en obegåvad svensk legionär som ville ha pass för att rymma från legionen! Jag genomskådade omgående den gillrade fällan och svarade att han fick vara så snäll att komma tillbaka. Det kunde han inte för han hade permission just den dagen för att åka till konsulatet! Jag hade tydligen överskattat legionens intelligens eller sa hade de klart underskattat min! Under mina återstående år i Marseille skulle jag komma att utnyttja flyktvägen en gång till fast då bara som rådgivare! Lennart Fjellström hade hållit sitt löfte och inte avslöjat vare sig min inblandning i hans flykt eller flyktvägen.