Av Björn Vinberg

Ted Bergman, vår främste kännare av Ed McBains liv och verk, har en sida på Internet med artiklar och annan inform ation om och ibland av Ed McBain. (Och en hel del sherlockiana.) Han ger också ut Squadroom Flasher med läsvärt innehåll; från  notiser om förestående utgivningar och  allmänna forskningsrön till tunga essäer – av Bergman själv och andra litteraturvetare. I maj i år kom Flasher nr 163. Där skriver Erin E. Macdonald om ”The Rhetoric of Race”. Uppsatsen är 15 A4 lång och ger uttömmande bild av Ed McBains användande av olika rastyper i sina polisromaner.

Enbart referenslistan med ett 20-tal vetenskapares namn fyller en hel A4-sida. Om inte annat vittnar listan på ett häpnadsväckande sätt om Ed McBains unika ställning i den moderna amerikansk litteraturen.

Om du vill friska upp dina egna iakttagelser om Steve Carellas och 87-patrullens tacklande av rasistiska problem bör du skaffa numret. Men var beredd att möta en amerikanska som är tungt litteraturvetenskaplig. Mitt gamla skollexikon räckte inte fullt ut när jag gav mej till att

översätta avsnittet som handlar om Carellas kollega Ollie Weeks, den illaluktande rasisten som blev så populär att han fick en spin off, dvs en egen bok (Fat Ollie´s Book, 2002).

Här har jag refererat:

I Den fete detektiven. Sjuklig fetma och oförmåga menar Erin M. Macdonald att tjocka detektiver ofta skapar en image som maskerar deras skickliga förmåga att iaktta och dra skarpa slutsatser.

Feminint tänkande?

Men Gilmore skriver också att ”den fete detektiven Weeks även tycks tänka med magen på ett intuitivt, känslomässigt, nästan feminint sätt”. Det finns alltså häftiga vindkast i resonemanget.

Ollie Weeks löser sina uppdrag med 1) sunt förnuft, 2) oändligt traskande och 3) användande av tjallare. Han passar sig noga för situationer av en typ som skulle engagera exempelvis den mer känslostyrde Carella.

Ollie’s bigotta stil verkar vara den psykologiska mur han konstruerat för att förstärka sitt  distanstagande; alltså en parallell till den ”mur” av fläsk som omger honom fysiskt. Ollie är nämligen en man utrustad med öppet och ogenerat uttalade fördomar.

Fet fd muskelknutte

Han är en muskelknutte som blivit fet. Han är tuff och krass och hårdkokt. Om han äger en förmåga till empati är den noga gömd bakom lager av fördomsfulla tillvitelser. Det är hans retoriska strategi för att inte falla offer för otyglad medkänsla.

McBain använder Ollies ´fettsot´ som ram för sjaskighet kombinerad med hans brist på hygien och uttalade rasism. Trots att McBains romaner är uttalat antirasistiska kan man som läsare inte låta bli att uppfatta detektiv Weeks som komisk i all sin osannolikhet. Hans kommentarer, även de grovt rasistsiska, har en humoristisk effekt.

Fat Ollies book gör Ollie till hjälte, trots hans hopplösa attityd till odd people. Ett exempel ur förhör med ett brottsvittne av italiensk härkomst:

När han misslyckas med att stava namnet Charles Mastroiani frågar han densamme om han aldrig funderat på att byta namn – “Till något enklare … till exempel till Weeks. Kort och vackert och lätt att säga. Dessutom skulle folk tro att du är släkt med en amerikansk polisdetektiv!”. Han förvånas också över att Mastroiani kallar sig själv “Chuck” (ungefär Lilla pullan på svenska). Alla vet ju ju att de flesta som kallar sig Chuck är fikusar.

När ett bokmanus stjäls från Ollies bil finner läsaren att detektivens dåraktigheter inte har några gränser.  För att straffa en patrullerande konstapel som missat att tjuven slog sönder vindrutan och stal portföljen frågar Ollie: om det bara anställs döva poliser nuförtiden – Úrsäkta mej, jag menar hörselnedsatta, lägger han till för att ironisera över tidens trend att använda sårande klarspråk.

Alltså: trots att denne osannolike detektiv är skamlöst utmanande och nedsättande i språk och attityder mot invandrare, färgade och homosexuella finner läsaren sig själv applåderande hans sarkasmer fast de på intet sätt delar hans inställning.

Tillfrågad om sin egen åsikt om Ollie Weeks har Ed McBain bland annat sagt: :

– Fat Ollie är en bra polis i många avseenden och en mycket älskvärd karaktär, om man ser till den respons jag fått från läsarna. Men det är poängen. Jag gjorde honom till en älskvärd rasist just för att det är den sortens människa man ska se upp med. Den som skäller en färgad för nigger rakt upp i ansiktet är bara bigott och därmed ofarlig. En kille som Ollie är enormt farlig, dock inte så länge han får dej att skratta.

Ted Bergmans webbsidor: https://goto.glocalnet.net/tedbe/