Av ALICE RADOMSKA

Är ögonen verkligen själens spegel? Är uttrycket i ögon att lita på?

Det ansåg i varje fall inte Agatha Christie. I romanen Ett mord annonseras (1950) låter hon sin legendariska problemlöserska miss Marple säga:

”Vad jag menar med att någon har en falsk blick, är att han hör till den sortens människor som ser mycket stadigt på en och aldrig tittar åt sidan eller blinkar.”

Att rakt och öppet se den man talar med i ögonen uppfattas i regel som hederlighet. Men enligt Agatha Christie (1890–1976) så innehas denna oförväget stadiga blick sällan av någon mer än den fullständigt samvetslöse.

Det finns inom kriminallitteraturen ingen förbisedd del av kroppen. Karaktärer har av författare i alla tider förstärkts av den bestämda hakan, de avbitna naglarna, buteljaxlarna, rakt hållna huvudet, höga pannan, grova tjurnacken, runda brösten, förföriskt vickande höfterna, sydländskt gestikulerande händerna och i äldre litteratur den krökta näsan.

Bland oräkneliga romantitlar där händerna ingår, inte minst i Sverige, kan vi som några få exempel ta Stieg Trenters Kalla handen (1957), Olov Svedelids Terrorns finger (1982), Bo Baldersons Statsrådet och den utsträckta handen (1983) och Jan-Olof Ekholms Död mans hand (1997)

Allra mest återkommande är emellertid ögonen – som talar sitt tydliga språk eller fullständigt missleder, så som hos den genomfalska, aldrig medkännande människotypen.

Alltså han, eller hon, som inger ett omedelbart förtroende och utan vidare blir lagbas på byggarbetsplatsen, facklig representant för sköterskorna eller ordförande i bostadsrättsföreningen men innerst inne har ont i sinne, i stort som i smått.

Ängslan och gåtfullhet
Uttryck av ren skräck kan vem som helst av oss märka i en människas ögon. Sorgsenhet likaså. Men viktigare pusselbitar i kriminalintriger är en glimt av outtalad ängslan, en sekundsnabbt övergående glimt av osäkerhet eller oro. Detta gäller både för kiosklitteratur och så kallade ”riktiga” böcker.

I sin korta roman Mord, kära Julia (1953) återger pocketpionjären Harry Whittington (1915–1989) hur en huvudperson i läkaryrket gör en tolkning av den kvinnliga patientens utseende:

”Han kunde skymta ängslan i hennes bärnstensfärgade ögon, men det fanns inte ett spår av ålderdom på hennes kinder eller ett stänk av grått i hennes hår.”

Bärnstensfärgade ögon är rätt så ovanliga men inte unika. Däremot möter vi sällan någon vars ögonfärg utan överdrift kan benämnas gul. Genom sin mystik var sådana emellertid överrepresenterade i kriminalromaner under årtiondena 1930–1960.

Det började väl med Agatha Christies Mordet i prästgården (1930), den bok där miss Marple första gången introduceras, men där kyrkoherde Clement beskriver den till St. Mary Meed inflyttade mrs Lestrange:

”När hon inte talade verkade hennes ansikte på något sätt gåtfullt, och hon hade de egendomligaste ögon jag någonsin har sett – nästan guldgula.”

I Stieg Trenters kriminalroman Ristat i sten (1952), där fotograf Friberg första gången träffar den kvicktänkta Eva Grimm, återger Friberg:

”Hon teg ända tills vi kom ner i hallen. Då spände hon sina gula ögon i mig.”

Misstroget vaksamma ögon
Två år därefter hette Trenters nya bok I dag röd… (alltså 1954). Där i lär Friberg inte bara känna sin blivande parhäst Vesper Johnson, med vilken han kommer att ställas inför en lång rad kluriga mordfall.

En framgångsrik företagsledare och hans ansvarslöse son har båda blivit mördade och ett flertal nära släktingar är att misstänka. Sonhustrun Mary Lesslers ögon beskriver Friberg ovanligt sensuellt:

”Jag hade ett suddigt intryck av att de var stora och grå. Jag vet inte hur länge jag såg in i dem. Det föreföll mig vara en evighet, och jag var oförmögen att slita mig loss ifrån dem. Jag hade aldrig erfarit något liknande. En röst bakom mig någonstans återförde mig till jorden. Jag vet inte vad den sade, men i nästa ögonblick vek de grå ögonen åt sidan.”

I denna roman blir också vissa korta möten med en gammal husa vid namn Hilda Tapper. Då Friberg vill ställa henne några frågor, mitt i hennes arbete, uppfattas han trots sin artighet tydligen en smula störande av husan, som vänder sig om lite motvilligt:

”– God middag, mumlade hon. De blanka nötbruna ögonen var misstrogna och vaksamma.”

Goldfingers röntgenblick
En tillsynes artigare men intensivare granskande hälsning förekommer i Ian Flemings välkända 007-thriller Goldfinger (1959):

”Bond tog hans hand. Den var hård och torr. En mycket hastig tryckning och så drogs den tillbaka. För ett ögonblick spärrade mr Goldfinger upp sina porslinsblå ögon och stirrade rätt på Bond. De stirrade rätt genom hans ansikte och in till bakskallen. Sedan sänkte han ögonlocken, röntgenapparaten stängdes av och mr Goldfinger tog den framkallade plåten och stoppade undan den i sitt register.”

Både Goldfinger och hans kortlivade blonda tjänarinna har klart blå ögon som Bond får möta. Pocketupplaga på Zebra Special 1965. Foto: Alice Radomska

Den första av Goldfingers medhjälperskor som Bond träffar på har också blå ögon, dock inte porslinsblå:

”Hon var mycket vacker. Hon hade rågblont hår som föll tungt ner till axlarna, omodernt långt. Hennes ögon var mörkblå mot en lätt solbränd hy och munnen var djärv och generös och såg ut att kunna le vackert.”

Det hälsas även i början av Åskbollen (1962), där Bond möter doktorn som driver ett hälsohem:

”Joshua Wain hade ett rejält, fast handslag och en sonor, förtroendeingivande stämma. Håret var grått och stod som en buske över hjässan och ögonen var bruna och milda.”

Ögonen det enda levande?
James Hadley Chase framhåller ögonens betydelse för helhetsintrycket i romanen Leda till brott (1952):

”Medan hon pratade tog hon upp ett par stora, runda solbrillor ur handväskan och satte på dem. De dolde ögonen och en bra bit av ansiktet. Och jag upptäckte med en lätt chock att just ögonen var det enda levande hos henne. Dolde man ögonen blev ansiktet uttryckslöst och kallt. Rena dödsmasken.”

Men att se den talandes ögon behöver som sagt inte vara en sanningsgaranti. Charlotte Armstrong beskriver i Tiden är ute (1956) karaktären Malvina Lupino:

”Hennes leende var vackert som tandkräm och ögonen glittrade hjärtligt. Men David styvnade till. Han tyckte att hon hade den patologiske lögnarens uppriktiga blick.”

Även att se sig själv i spegeln kan ge en tankeställare. I Alistair MacLeans Fruktan är mitt vapen (1961) medger huvudpersonen:

”Jag kastade en blick i spegeln och insåg att det var ett misstag. Svart hår, svarta ögonbryn, mörka blå ögon och ett vitt, härjat och spänt ansikte – det skvallrade alldeles för tydligt om hur förtvivlat orolig jag var. Jag tittade hastigt ut genom fönstret i stället.”

De blåögda – naiva?
Blå ögon är traditionellt förknippade med ärlighet och möjligheter i livet. Även sensualitet, oavsett om den är djup eller tämligen ytlig. Ofta är de förknippade även med en viss portion naivitet. Detta gäller såväl för spännings- och underhållningslitteratur som för den ”finare” litteratur, där exempelvis Nobelpristagaren Tony Morrison (1931–2019) mest var känd för succéboken De blåaste ögonen (1994).

Varje ögonfärg, varje nyans har sina lyriska förespråkare. Det kan gälla de trolskt mörkbruna, i ansikten där mörkbruna ögon är det enda riktigt tänkbara. Eller de piggt gröna, som förekommer ihop med varje hårfärg men speciellt ofta hos rödblonda, rödlätta eller vid kastanjebrunt hår.

Det finns dock tillfällen, som i Robert Ludlums thriller Kodnamn Schakalen (1990) där ögonens angivna kulör inte tillför beskrivningen någonting alls i den redan rådande dramatiken:

”Föraren var en lång och gänglig man med skarpskurna drag. Ansiktet var just nu stramt och käkmusklerna rörde sig som i kramp medan blicken i de ljusblå ögonen sprakade av ursinne.”

I ett pass noteras ”melerade ögon” avsevärt oftare än i romaner. Men det är svårt att hitta romaner där ögons färg eller uttryck inte förekommer ens lite grand i förbigående.

Ljusblå, klarblå & intensivblå
Än viktigare synes omnämnandet av ögonfärg vara i noveller, där utrymmet för personskildrandet inte är så stort.

I novellen Fridstöraren (1976 i Skånska deckarsällskapets antologi Skånska brottsstycken) beskriver K Arne Blom den lockande tjugofyraåriga karaktären Gudrun Palm:

”Ögonen var ljusblå, kindknotorna höga, liksom pannan. Hon var ganska lång och smärt. Benen var också långa och de var brunade av solen. Hon gav ett fräscht intryck; hade en gracil utstrålning.”

Än starkare är de blå ögonens utstrålning eller formliga magnetism hos en frisinnad konstnär i Anaïs Nins Konstnärer och modeller (1969, i hennes erotiska novellsamling Venusdeltat):

”Hans ögon var så intensivt blå att jag tyckte det blixtrade om han blinkade och slöt dem för en sekund. Det nästan skrämde mig. Det var som hotet av en storm som skulle kunna uppsluka mig helt och hållet.”

Även i Christies ovan nämnda Mordet i prästgården beskrivs en konstnär:

Lawrence Redding är obestridligen en mycket tilldragande person. Han är väl omkring trettio år. Han har mörkt hår och nästan uppseendeväckande klarblå ögon. Han tillhör den typ av unga män som gör allting lika bra.”

Personlighet – och sinnestillstånd
”Kommissarie Slack var till sin typ rastlös och energisk, mörkhårig med små svarta ögon som ständigt blinkade. Han uppträdde alltid ytterligt hänsynslöst och nedlåtande.”

Även det just citerade är ur Christies Mordet i prästgården och gäller den lokale mordutredaren. Då polismästaren i grevskapet tar befälet över utredningen, får läsaren kvick veta om denne:

”Överste Melchett är en nätt och prydlig liten herre med en vana att plötsligt och oväntat frusta till. Han har rött hår och skarpa blå ögon.”

Utöver enkla första personbeskrivningar kan ögon ge en psykologisk fingervisning om sinnesstämning. I Stieg Trenters Träff i helfigur (1956) har ett synnerligen ovanligt mord ägt rum i samband med en förläggares party vid skjutvallen, ute på lantstället. Beträffande den chockade värdinnan återges det:

”Anna Vincents stora ögon var kusligt tomma när jag grep hennes hand.”

Och beträffande den helt nyblivna änkan, som gentlemannen Friberg i en ironiskt strålande soluppgång skjutsar därifrån, kan vi läsa beträffande cigarrettröken från framsätet att ”röken for virvlande bak i kupén, där Monica Iversen satt tillbakalutad mot den bruna skinnklädseln och betraktade det lysande landskapet med apatiska ögon.”

I Leslie Charteris Helgonet sviker inte (1962) beskrivs en sliten hotellstäderska, som Simon Templar släpper in på rummet för att få höra vilka bekymmer hon tror att endast han skulle kunna lösa:

”Hon kom in, en grå kvinna, nedsliten till ingenting annat än skinn och ben och outtröttlig ihärdighet, men ändå med mycken värdighet i de stora, djupt liggande ögonen.”

Karaktär – och attraktion
När äldre personers ögon beskrivs, ses ofta lång erfarenhet och viss trötthet där i. Men oftare beskrivs aktiva och relativt unga individer. Ögonen, om de inte är slugt beräknande, bidrar då lätt till ett på det hela taget tilldragande utseende.

I Färjkarlen (1961) beskriver Stieg Trenter en ung apoteksanställd kvinna, Kerstin, som Harry Friberg bjuder ut på lunch för att hon möjligen kan återge någonting väsentligt hon tycks ha varit vittne till:

”Hon hade gråblå ögon med gröna stänk i, över de elfenbensvita ögonlocken löpte ögonbrynen som raka streck med en liten lustig höjning utåt tinningarna där hårlänkarna krökte sig i små tofsar. Hon såg ut som en lokatt.”

Vid ett missförstånd på ett hotellrum i Göteborg senare i handlingen ger hon ett annat intryck:

”På tröskeln stod en ung kvinna med stela ögon och bleka kinder och i handen hade hon en liten pistol, som hon riktade mot mig. Det var Kerstin.”

Fastän det inte alltid är så i själva livet, att ögon som under intrigerna är spända, jagade, oroliga, sorgsna till sist blir glada eller åtminstone lättade, så är det tack och lov vanligen så i kriminalromanens värld.

I Agatha Christies Klockan K (1944) är det tillfredsställande att till slut kunna läsa:

”Audrey log mot honom. Det stela uttrycket hade försvunnit från hennes ansikte, det var ett intagande, en smula blygt, men öppet och omisstänksamt ansikte, och ögonen var fulla av tacksamhet.”