Ur debutboken Vingar över djungeln
(T. V. Scheutz Bokförlag AB 1939)

Röken kom från en glänta något tiotal meter från maskinen. Nils flög så lågt han vågade i trånga svängar runt gläntan, där det växte jättelika ormbunkar. Negern stod på marken bredvid elden och vinkade. Verne låg på marken.
”Han är skadad”, sa Nils till Raphael.
”Gör dig färdig att kasta ned fallskärmarna, men släpp dem inte förrän jag säger till.”
Nils lät Bellancan stiga till litet större höjd. Han flög ett stycke in åt djungeln, vände sedan upp mot vind och salte kurs mot stjärt partiet på det havererade planet, som han kunde se sticka upp alldeles intill ett träd, vars krona var översållad med röda blommor. Med motorn på så lågt varv att Bellancan nätt och jämnt hade flygfart kom han svepande (över träden på hundra meters höjd. Han såg på röken från elden att vinden var svag och gav Raphael tecken att kasta ut den första skärmen bråkdelen av en sekund innan de svepte över männen på marken. Han svängde för alt kunna följa skärmen med ögonen. Det var en liten skärm, ungefär halvannan meter i diameter. Vattensäcken pendlade i linorna medan den sakta dalade nedåt.

Ur äventyrsnovellen
En lektion i biologi (Allers nr 41, 1941)

Jag drar min Luger ur hölstret i armhålan, siktar på handen som håller kniven och trycker av. Klick! Jag trycker två gånger till med lika mycket resultat. Hans hand flyger bakåt som huvudet på en giftorm. Jag försöker blixtsnabbt svänga mig åt sidan och höjer samtidigt högra axeln för att få kniven i armen eller skuldran. Jag känner en hård stöt i hjärttrakten och en brännande smärta i höger arm. Jag kastar mig framåt för alt ge honom en knock out med den oskadade vänsterarmen, men han viker undan kvickt som en vessla och dyker in i buskarna.
Jag fortsätter fram mot hotellet. Blodet rinner friskt nedför höger arm. Jag tar fram tobaksasken som jag köpte för tio minuter sedan och stoppade i bröstfickan. Det syns en skåra där knivspetsen träffat den och glidit över plåten. Manzanilla är tydligen ingen hälsosam plats för mig. Rockingham tyckte uppenbarligen att det var bäst att röja mig ur vägen.

Ur flygnovellen
Storm över Kallhamn (Lektyr nr 59, 1943)

Nils drog på sig trenchcoaten och gick ut. Han tog genvägen genom skogen, där marken redan var sur av regnet. Nere på slipen hade vaktens mekaniker rivit av presseningarna på ett av planen, och motorn var i gång. Gruppchefen stod vid fönstret i omklädningsrummet och tittade ut.
”Ja, furiren”, sa han, ”vädret kunde sannerligen vara bättre. Men vi ska upp en stund och leta efter en segelbåt, som fått ribbhaveri och driver ut till havs med sydvästen. Lotsarna vid Agneshuvud såg den för ett par timmar sedan på långt håll, innan regntjockan kom, och de har sänt ut en båt. Men sikten är så dålig, att de var rädda för att de skulle tappa bort den, innan de hann fram. Vi kan ju göra ett försök att hitta dem.”

Ur äventyrsnovellen
Kvinnorna kring Sam (Allers nr 40, 1944)

Ett par minuter senare kom en kvinna gående fram mot statyn. Hon var lång och rank och helt klädd i svart. Hon stannade Iraniför oss, och jag reste mig.
– Buenos dias, señor Morane, sa hon och lyfte undan slöjan som hade dolt hennes ansikte. Jag är Dolores Ubijo.
Det var flickan som jag hade sett i bilen. Jag var så häpen att jag knappast kom mig för att föreställa Helen som Sam Astors fästmö.
De båda flickorna stirrade på varandra. Ingen av dem tyckte om den andra, det märktes. Atmosfären var ganska laddad, och jag började undra om Helens intuition ännu en gång hade lett henne rätt. Hade Sam förälskat sig i Dolores Ubijo? Var det en av orsakerna till att han ville att jag skulle komma till Santa Fe utan att säga något till Helen.

Ur pojkboken
Starta mot vinden, Kid! (Rabén & Sjögren, 1948):

– Jag har varit med om en hel del fräck flygning i min dag, men …
– Jag ska vrida nacken av honom, morrade jag.
Kid landade före oss i den tätnande skymningen och stod tillsammans med agenten i San Luis Rey, när jag parkerade vår kärra framför det lilla skjul som tjänstgjorde som stationsbyggnad.
– Tjänare, Swede, sa han med ett leende som var på en gång självbelåtet och generat.
– Din långörade åsna! fräste jag. Det var oansvarigt att ta den risken. Du borde ha vänt om till floden. Och det vet du!
– Så att vi allesammans hade måst övernatta där? flinade han. Tack så mycket. Förresten klarade jag mig fram, och det är väl det enda som spelar någon roll, eller hur?

Inledningen till sf-romanen
Anfall från Titan (Rabén & Sjögren, 1953):

Raketplanet som vi hade stulit vräkte sig upp mot molntäcket som alltid omger Venus. Vår flykt bort från den ångande planeten hade börjat. Nu låg vi på våra britsar, insvepta i skyddshöljen av tjockt svampgummi, som puppor i kokonger.
Accelerationskrafterna lekte med oss, kramade oss, försökte pressa sönder organen inom oss. Vi var blinda när raketplanet bröt igenom molnen och rusade ut i bländande solsken. Högre, högre, högre… Fortare, fortare, fortare, mot lösgörelsehastigheten som skulle befria oss från Venus dragningskraft så att vi kunde sätta kurs mot jorden.